Semester är bara ett finare ord för hushållsarbete. I alla fall om man inte längre bor i hyresrätt.

Fast bonnabrännan blir förstås fin.

Till slut var det i alla fall dags att springa och drygt en minut efter att starten gått passerade jag startlinjen och gav mig in i tunneln.

Jag hade blivit varnad att det skulle kunna bli rejält kallt i tunneln, men det var precis tvärtom. Rena bastun. Ett tag undrade jag om det var förkylningen som inte alls hade gått över utan slagit ut i full blom, men när jag såg de andra löparnas svettiga ryggar lugnade jag mig lite och njöt av ljudet från tusentals trampande fötter.

Väl ute på bron blev det lite svalare och medvinden gjorde det svårt att hålla det planerade tempot. Det gick lite för fort helt enkelt. Jag trodde faktiskt inte jag skulle behöva sota för det, eftersom de kraftiga byarna gjorde att jag kunde slappna av och ändå komma ner i 4.20-tempo utan ansträngning. I alla fall kändes det inte ansträngande.

Inte så länge jag var på bron i alla fall.

Men som på beställning, så snart vi kom fram till betalstationen var det som om kroppen sa stopp. Förkylning och skadeuppehåll tog ut sin rätt och jag rasade till 5.20-5.25. Väl inne i Limhamn kom äntligen sportdrycken, som borde ha serverats redan ute på bron, och den, tillsammans med publiken, gav en liten kick som gjorde att jag orkade få upp farten lite.

De sista kilometrarna gick på ren vilja och grinighet. Grinigheten kom framför allt från vetskapen att jag inte borde ha haft det minsta problem att hålla brotempot hela vägen in i mål, gärna med en rejäl spurt på slutet. Nu blev det bara en liten fartökning de sista hundra metrarna som gjorde slut på alla krafter.

Men det är ju precis så det ska vara. Har du ork att fortsätta när du gått i mål efter ett lopp har du inte gett tillräckligt. Nu var det precis så jag orkade hålla mig på benen, men inte mycket mer.

Och tiden?

1:40:56 enligt de uppdaterade resultatlistorna (1:41:32 sa min Garminklocka, men jag var nog inte så snabb att stänga av den i mål). Långt bättre än förhoppningen att klara 1:45, för att inte tala om de 1:50 jag faktiskt trodde att det skulle bli. Det bådar verkligen gott inför Berlin, så länge jag får träna som planerat.

Efter Lundaloppet tog det tre och en halv vecka innan jag kunde börja springa igen. Och då först efter ett besök hos Raffi på GGG Physical Fitness som konstaterade att mitt höftproblem orsakades av att höften inte rörde sig som den skulle, vilket i sin tur berodde på två kotor som satt lite snett. Lite drag, slit och ett par akupunkturnålar senare var det åtgärdat och jag hade fått en helt annan rörlighet i höften.

Det blev fyra rätt besvärliga rundor när jag väl kom igång. Jag har ju tränat teknik med Elins löparvänner och fått ett rätt bra löpsteg allt eftersom. Men allt jag lärt mig var som bortblåst. Eller rättare sagt, det fanns kvar men till ingen nytta. Musklerna gjorde vad de drillats till, men eftersom höften nu rör sig på ett helt annat sätt än under inlärningen har jag känt mig alldeles sladdrig i kroppen.

Och vi ska inte tala om vad nästan fyra veckors uppehåll gör med uthållighet. Eller vad en förkylning fyra dagar innan första halvmaran gör med psyket.

Just det, jag fick alltså göra ett nytt uppehåll efter onsdagens morgonrunda och har ägnat resten av veckan till att kurera mig, i stället för att som planerat köra 5-7 kilometers lätt löpning varje dag den här veckan för att hålla kroppen i gång.

Jag är i alla fall rätt så återställd. Inget halsont, ingen feber, bara lite lätt nästäppa. Tillräckligt bra för att jag åtminstone ska starta. Målet är att komma över bron, gärna under 1.45 minuter – vilket inte borde vara något problem eftersom mitt ordinarie slöjoggtempo ska vara tillräckligt för att klara det – och att njuta av ett långpass tillsammans med 30.000 andra löparidioter.

Att komma under 1.30, vilket inte borde ha varit orimligt om jag kunnat träna som vanligt, får vi sikta på till nästa halvmara. Och oavsett hur det går då så vet jag att jag kommer slå ett nytt personbästa. Alltid något.

Ja, ska man vara ärlig så hade jag känningar redan när jag sprang i Lund, men har man betalat för att göra något man tycker är vansinnigt kul så …

Det onda har dock gett med sig hyfsat, även om ett felaktigt skoval i fredags innebar en liten försämring. Frågan är dock om jag fixar blodomloppet på tisdag?

Om allt går som det ska gör jag ett försiktigt pass i morgon eller på söndag för att testa hållfastheten. Gör det ont så har jag en plats till salu – inklusive picknick och grymt trevligt sällskap i Elins löparvänner – eftersom jag hellre passar på Blodomloppet för att inte riskera Broloppet.

Den oron var dock helt obefogad, om man bortser från en del ouppmärksamma löpare som blockerade mig när jag försökte gå om.

Jag gick ut lugnt, tyckte jag, eftersom uppförsbacken från Södra esplanaden till Tornavägen är rätt lång och jag ville inte krokna där. Särskilt inte som jag skulle springa den två gånger. Farten skulle komma lagom vid Tomegapsgatan och då var det dags att börja kolla GPS-klockan för att se hur mycket jag halkat efter.

Men ända upp till Tornavägen låg jag faktiskt före min tänkta tid, och sen blev det bara bättre. Att jag sprang om säkert hundra andra löpare och endast passerades av ett tiotal gjorde inte saken sämre. Men den riktiga egokicken kom på upploppet inne på Lunds IP där jag hamnat i en grupp på ungefär tio löpare.

Efter sista kurvan ökade vi alla farten ungefär lika mycket, så den inbördes ställningen var oförändrad – en liten stund. Med drygt femtio meter kvar av loppet kopplade jag in sprintformen som Elin tränat oss på under intervallpassen och jag gick i mål med tio meter till godo på killen som legat jämsides med mig den sista kilometern.

Min officiella tid blev 43.33 (GPS-klockan hävdade att jag var elva sekunder snabbare), vilket gav mig en hedrande tvåhundratrettiotredjeplats bland nära tolvhundra deltagare. Och med tanke på att flera av dem som kom i mål efter mig tävlade för en riktig klubb så är jag långt mer än nöjd med dagens lopp.

Tanken var att hålla som lägst 4.30-tempo på tusingarna, vilket gick utan problem, nästan utan ansträngning. Och det innebär att milen under 45 minuter inte är en orimlig målsättning i morgon. Fast det är klart, Lund är ju en enda jävla uppförsbacke – åtminstone åt ena hållet – och det kan naturligtvis påverka utgången.

Det verkar som om avsändaren hade lite beslutsångest och jag hur tankarna gick? “Vilket är mest trovärdigt, DHL eller UPS? Jag kör med båda för säkerhets skull”.

Skrämmande nog så lär det vara mer än en handfull som låter sig luras.

Men i år missade vi. Jag stod på gräsmattan och sågade sönder ett träd när jag hörde speakerns röst dåna över hela Malmö och insåg att en tradition var bruten.

Ändå tänkte jag så sent som för ett par dagar sedan att det snart borde vara dags att ladda kameran för att kunna skapa ett nytt album till bildgalleriet.

Å andra sidan så är det roligare att springa själv än att titta på andra, och det tänkte jag göra i morgon bitti, så jag är inte allt för ledsen.

Vi sprang ett set med på 1.8 kilometer i halvmaratempo, 1 kilometer i miltempo och 500 meter fort. Jag gick nog ut lite för hårt i början och fick dämpa farten en aning, utan att för den skull springa långsamt. Så när det var klart var jag visserligen rejält andfådd, men hade ändå gott om ork för de fyra hundrameterssprintarna som jag trodde skulle komma som avslutning på träningen.

Och jag tänkte, det var ju inte så tufft.

Det var bara det att vi skulle göra om samma intervallset vi precis klarat av – två gånger till. Sen var det dags för hundrameterssprint.

Jag tog en välförtjänt sovmorgon idag, men nu är jag pigg igen och det är dags för en lätt återhämtningsrunda till Pildammarna.

Scott Adams Blog: That Lost 4G Phone 04/26/2010.

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

[...] barn hotas aldrig av princip. Sedan kan det vara att man förföljer en hel folkgrupp, då åker alla med. Men då är det föräldrarna som har hittat på något som regimen inte tycker är bra.

Sverigedemokraterna: “Barn förföljs aldrig”, sydsvenskan.se

Det är dessutom ett ganska konstigt påstående för att komma från en Sverigedemokrat, eftersom de annars gärna lyfter fram alla dåliga sidor hos invandrare, som att de utövar öppet utöver hedersrelaterat våld mot kvinnor i stället för att bara ge dem ett hederligt svenskt fyllestryk i hemmet där ingen annan ser.

Barnförföljelse borde ju vara ett alldeles ypperligt argument för att hålla invandrarna bort från Sverige kan man tycka – fast det är klart, då måste de ju hitta på något annat sätt att slippa de ensamkommande flyktingbarnen.

Fast vad ska man begära av ett parti vars principprogram innehåller följande härliga formulering:

[...] Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.

Läs gärna Magnus Betnérs härligt syrliga reflektion över principprogrammet och fundera sedan på hur det kommer sig att folk faktiskt röstar på dem, frivilligt dessutom.

Fast gårdagens träning kommer jag dock inte minnas med någon större glädje, eller rättare sagt vädret under gårdagens träning kommer jag inte minnas med någon glädje alls.

Intervaller uppför en hundra meter lång backe, normalt en bra och ganska rolig träningsform eftersom man sporrar varandra. Men då Malmö inte direkt är den mest backtäta staden i landet får man hålla till godo med de få som finns. I det här fallet hundrastplatsen vid Limhamnsfältet.

Till att börja med ligger det vid havet, vilket innebär att det blåser. Jämt. Därtill var det bara några få plusgrader i luften. Sist men inte minst, precis när vi började springa uppför backen kom regnet. Och haglet.

Gissa vem som inte hade vare sig vind- eller vattentäta kläder? Gissa vem som inte hade någon mössa? Gissa vem som knappt hade någon balans kvar efter tio set, under vilka hjärnan kylts ner till en isbit?

Ändå var själva träningen riktigt härlig och efter ett par kilometers nedjogg i lågpulsfart hade kroppen och huvudet återhämtat sig rätt bra efter den brutala nedkylningen.

Fast det ska väl sägas, jag har nog aldrig duschat så varmt efter ett träningspass som igår. Och nästa gång vi ska vara på hundfältet kollar jag väderprognosen först, sen klär jag mig efter den.

Tyvärr har det inneburit att morgonrundorna fått stryka på foten, men nu ska det bli ändring på det. Minst en gång i veckan ska jag klämma in ett kortare löppass direkt efter uppstigning.

Precis som jag gjorde idag.

Ska jag vara ärlig så har jag medvetet undvikit de tidiga morgonrundorna när snö, mörker och kyla härskade och väntat in våren lite. Det är faktiskt lättare att motivera sig när man bara behöver dra på sig tights, tröja och snöra skorna, vilket låter sig göras på några minuter, jämfört med den minst kvartslånga proceduren att bylsa på sig underställ och flera lager funktionskläder som krävs för att jag ska våga mig ut i vinterkylan.

Allt väl, om det nu inte vore för att summan de vill återbetala inte alls stämmer med vad jag betalat in för mycket. Det saknas drygt 400 kronor.

Nåväl, kundtjänst hjälpte mig att bolla tillbaka ärendet till handläggaren som svarade på mitt brev, så förhoppningsvis är det löst snart och då har jag ingen anledning att vara gramse på Boxer längre.

De ska åtminstone fall ha en eloge för att de bad mig uppge ett kontonummer i stället för att bara skicka en bankgiroutbetalning som kostar både pengar och tid att lösa ut – till skillnad från vissa kommunala bostadsbolag i Malmö, men det är en gammal historia.

Kan inte låta bli att länka den här texten eftersom den innehåller en liten hyllning till Kullander. Samtidigt ger den mig chansen att gnälla lite på Boxer som, förutom att inte svara på brev, inte bryr som om kommentarer på Twitter.

Idag är det för övrigt fem veckor sedan jag la mitt brev på lådan.

Jag har inte hört ett ljud från Boxer, trots att jag la mitt brev på lådan den 25 februari. Ändå har jag varit i kontakt med kundtjänst som lovade att be de ansvariga att skynda på mitt ärende.

Personligen tycker jag att det känns pinsamt när jag inte hunnit svara på ett mail i jobbet inom två dagar – även om det kanske finns fog för dröjsmålet. Jag undrar var Boxer drar gränsen?

Tv-operatören Boxer verkar inte förstå detta och jag kommer därför hellre vara utan tv om det enda alternativet vore att bli kund hos dem igen.

En liten bakgrund: För två år blev jag lite sne på MKB:s tilltag med sitt tv-utbud – ett litet analogt grundutbud med de mest kända svenska reklamkanalerna blev helt plötsligt ett dyrt digitalt tillval – och beslöt att hellre skaffa ett Boxerabonnemang till lägre kostnad och med fler kanaler.

Men eftersom vi var tvungna att nöja oss med bordsantenn så var bilden inte alltid på topp, och den stördes lätt ut av bil- och mopedmotorer. Så när vi skulle flytta till ett hus med kabel-tv från Comhem kändes valet lätt. Det var dags att bryta med Boxer. Men när jag ringde för att säga upp mitt abonnemang i maj var det fortfarande drygt ett halvårs bindningstid kvar. Men det var inga problem, min uppsägning var noterad och abonnemanget skulle avslutas i januari 2010. Inga problem och tack för den här tiden.

Så blev det januari och en – vad jag trodde var – slutfaktura dök upp. Bara att betala, även om det kändes lite surt att vi skulle åka på den halvårsvisa kortavgiften som gjorde att notan landade på 652 kronor. Men när februari månads räkningar även inkluderade en från Boxer insåg jag att något inte stod rätt till och ringde kundtjänst.

Det tog inte mer än en minut in handläggaren konstaterade att uppsägningen från maj var noterad i deras system, men att något missats så att den inte blivit effektuerad. Felet åtgärdade han på studs, så den senaste räkningen var bara att strunta i.

– Tack, sa jag, men innebär inte det att jag betalat en månad för mycket nu?

– Jo, svarade handläggaren, men de pengarna kan du inte få tillbaka, eftersom du godkände fakturan när du betalade den.

Sen var det samtalet slut.

Men det kändes ju lite dumt, och såvitt jag vet har man rätt att bestrida en faktura även om man råkat betala den, så jag bestämde mig för att skicka ett mail och klaga. Förvånande nog kan man inte skicka mail till Boxer.

För att kunna ge en bra och omedelbar service har vi valt att inte längre använda oss av e-post i vårt kundservicearbete. Våra utvärderingar har visat att det ofta blir sämre kvalitet i svaren samt längre svarstid via e-post. Vi uppmanar dig istället att kontakta oss via telefon där vi på ett bättre och effektivare sätt kan hjälpa dig med ditt ärende.

Men då telefon inte visade sig funka särskilt bra valde jag att skicka ett vanligt brev där jag berättade att jag var missnöjd med hur de skött ärendet och att de inte ville betala tillbaka det överskjutande beloppet. Visst, skrev jag, det var ett misstag av mig att inte reagera redan i januari och ifrågasätta fakturan då, men till syvende och sisdt skulle jag aldrig ha kunnat begå det misstaget om de inte hade begått sitt och missat att avsluta mitt abonnemang som överenskommet.

Det brevet skickade jag för två veckor sedan. Jag har ännu inte hört ett ljud från Boxer – och då fick de ändå mitt mobilnummer om det nu var så att de tycker det är jobbigt att uttrycka sig i skrift, oavsett medium.

Vad gäller pengarna så överlever jag utan dem, men att ett så stort företag som Boxer behandlar en – visserligen före detta – kund så illa och säger att “du får skylla dig själv även om vi gjorde fel först” tycker jag är rätt svagt.

Fast om jag vill ha ett svar på min klagan kanske jag ska vända mig direkt till Robert i stället?

Nu är det snart jul och Esse har i stort sett uppfyllt sitt mål medan jag misslyckats. I natt anmälde jag mig nämligen till Berlin Marathon och ska alltså ge mig ut på en drygt 42 kilometer lång sigthseeing i Berlin, till fots.

Att det överhuvudtaget blev en mara var lite av en missräkning från min sida. Jag hade så smått blivit sugen på att springa Lidingöloppet nästa år, vilket Emma tyckte lät som en dum idé; varför åka till Stockholm för att springa när jag ändå gör det ett par gånger i veckan här i Malmö? Inget bra utgångsläge, eftersom jag gärna ville ha med henne som stöd och för att åtminstone ha någon som hejade på mig, men jag kom på en väldigt bra plan.

Innan jag berättar om planen vill jag dock påpeka att jag på inget sätt betraktar min hustru som ett barn.

Några av mina kollegor med barn har berättat att om de vill att barnen ska göra som de vill utan knot så gäller det att ge dem ett alternativ, ett som är sämre än det du vill att de ska välja. Alltså gällde det för mig att hitta något värre att ställa mot Lidingöloppet för att få med mig Emma som support.

Och vad kan var värre än att springa tre mil? Springa fyra mil och två kilometer kanske?

Alltså slängde jag helt oförberett fram frågan “Lidingöloppet eller Berlin Marathon” en dag när vi var ute med hunden och fick sekunden senare se min fantastiska plan omintetgjord.

Emma ställde nämligen inte, som jag, Lidingöloppets tre mil mot ett marathons 42 195 meter[2]. Hon ställde Stockholm mot Berlin – och i den jämförelsen står sig naturligtvis Stockholm slätt.

[1]. Citatet är inte ordagrant, men återger andemeningen i sin helhet.
[2]. Nu kanske jag ska vara glad för det, eftersom många löpare anser att Lidingöloppet är betydligt tuffare än en normal mara. Jag hoppas kunna återkomma med en jämförelse vad det lider.

De erbjuder böcker och tester som är till för att bli mer effektiv och framgångsrik, men hur väl rimmar det med att de egna representanterna inte förstår innebörden i raden “Ingen reklam tack!”.

Nä, med ett så uselt resultat kommer jag välja andra vägar den dag jag bestämmer mig för att bli effektiv och framgångsrik.

• Knappt en vecka efter att vi flyttat till Friluftstaden fick Nizar ett gräsfrö i tassen som behövde avlägsnas på kirurgisk väg av veterinär.
• Kullander flyttade till ny adress (Fridhemstorget i Malmö) och jag hade en hel del ansvar som ledde till många övertidstimmar och att jag prioriterade bort bloggen helt. Efter flytten har dessutom försäljningen ökat, vilket har gett inte direkt minskade min arbetsbörda i egenskap av inköpschef.
• Jag har börjat löpträna i grupp med Elins löparvänner. Vi kör intervaller varje tisdag.
• Jag har, tack vare intervallträningen, lyckats putsa mitt personbästa på milen till 43 minuter och 20 sekunder.
• Jag har anmält mig till Broloppet 2010.
• Jag ska springa Yddingeloppet nästa helg, vilket blir min första tävling eftersom Run to the Beat blev inställt.
• Jag har i princip bestämt mig för att springa Berlin Maraton 2010.
• Jag har skaffat nya glasögon.
• Jag njuter enormt av att ha egen bastu och ser fram emot en kall höst.

Konvalecent vovve efter operation.

Självklart kan vi ordna det, blev svaret. Måndagen efter inflyttning skulle det kunna vara uppe och rulla, vilket lät helt okej. En helg utan bredband klarar till och med jag.

Sen påpekade säljaren på kundtjänst att det skulle bli billigare om jag tog ett paket med bredbandstelefoni inkluderat. För även om du slipper den hutlösa kvartalsavgiften för telefonen om du bara beställer adsl så kostar det 89 kronor för att hålla linjen öppen för datatrafik.

Men, som sagt, om jag tog bredbandstelefoni så skulle de stryka avgiften och allt som allt sparade jag en 40-lapp i månaden, exklusive samtalsavgifter. Så jag gick med på att flytta vårt telefonnummer från Alltele till Telia – en så kallad portering.

En portering innebär – i teorin – mindre arbete än att skriva den här texten, vilket Irländarna dagligen lyckas bevisa när de byter teleoperatör på mindre än 20 minuter.

I Sverige är det dock en annan historia. Ett mobilnummer kan du flytta mellan operatörer på ungefär sju dagar. Ett fast nummer tar hutlösa 15 till 30 dagar.

Nåväl, det kunde jag trots allt leva med. I väntan på att Telia skulle ta över vårt nummer kunde jag ju fortsätta att köra bredbandstelefonin från Alltele över adsl. Vi skulle alltså inte vara utan telefon mer än över helgen.

Trodde jag.

Säljaren på Telia glömde informera mig om en liten, men ack så viktig detalj. Eftersom jag nu skulle ha ett telefonnummer så ändrades proceduren radikalt. Att koppla in koppartrådarna i rätt uttag nere på telestationen och skicka mig ett modem gick plötsligt inte.

Nu skulle först numret porteras, vilket tog ca 20 dagar. Därefter skulle det kopplas in och när det var gjort kunde adsl-abonnemanget “beställas”. Ja, jag slapp beställa det på nytt, men internt på Telia är det tydligen så det går till.

Och det här fick jag veta veckan efter flytt när jag nyfiket undrade när jag skulle få modemet hemskickat.

Och att försöka ändra på proceduren var lönlöst. Nu var det så här det skulle gå till. Att ingen berättat om den ändrade tidsplanen spelade ingen roll och när jag frågade om det hade gått snabbare att vänta in adsl och därefter portera numret var svaret kort och gott ja, precis som på frågan om säljaren inte borde ha upplyst mig om det.

Nåväl, idag har modemet landat på Malmborgs och ska hämtas efter jobbet, men det skulle inte förvåna mig om det tar ytterligare ett par dagar innan de kopplat in alla sladdar.

Att göra ingenting, gärna ackompanjerat av en räcka gamla 80-talshits, är en helt klart underskattad konstform idag. Jag lovar dock att utöva den så ofta jag kan framöver, med eller utan hitsen från förr.

Vad gäller Telia så har de inte levererat bredband än och vi lever nu på ett lånat 3G-modem som vars, inte allt för snabba, uppkoppling delas ut på det trådlösa nätverket.

Men den största anledningen är helt enkelt att jag trivs så jäkla bra här att jag bara vill njuta av att bo här och inte göra så mycket mer.

De kvällar jag är ensam hemma sitter jag hellre på solgården eller, som nu, på balkongen i stället för att bänka mig framför tv:n. Nizar har fått utstå ganska långa promenader på Limhamnsfältet och bland husen på Västervång och Mellanheden.

2236

Kvällsutsikt från vår balkong.

Dessvärre tog solen semester samtidigt som min slutade, så utomhusfrukostarna innan jobbet som jag hade sett fram emot har lyst med sin frånvaro.

Men jag klagar inte. Lugnet här är, oavsett väder, nästan obeskrivligt för den som bott nio år mitt i Malmö, vara fem vid Föreningsgatan. Bara det att kunna öppna alla fönster utan risk för tinnitus på grund av trafiken är en lyx. Och att kunna gå ut tidigt en lördagmorgon utan att behöva kryssa fram mellan spyor, kisspölar och krossade flaskor smäller nästan högre.

Fast det finns ju vissa nackdelar med att lämna asfalt och kullersten för lite mer natur och grusade trottoarer, men mer om det i ett annat inlägg.

2232

Första kvällen efter flytten avslutades på balkongen med ett glas vin, lite levande ljus och inget annat.

Kvar att göra är att sätta upp två taklampor, varav den ena inte kan placeras innan vi fått vår nya säng, väggmontera brandsläckare, hänga två gardiner som inte kommit från syateljén än, och hänga tavlor.

Det sista är det svåraste, för det kräver lite eftertanke. Därför räknar jag inte med att vi är helt klara förrän tidigast på fredag – en hel vecka efter att vi flyttade in.

22242228

Det är alltså inte omöjligt att allt de blir färdiga och huset inflyttningsklart idag. Frågan är bara hur jag ska härda ut till fredag, när flytten är inbokad. Det lär bli ett par dagar präglade av otålighet.

Det har dock inte blivit så mycket som man skulle kunna önska, eftersom vi varit tvungna att packa, röja och handla en massa. Två fulla billaster till tippen, där det mesta faktiskt lämnades in till loppis, har det blivit. Lika många till Ikea och K-rauta, dock utan att fylla bilen, samt en vända till Löddeköpinge där vi fyndade utemöbler.

2184

Men efter varje dags slit har vi satt oss på solgården och bara njutit. Av tystnaden, grönskan och vårt nya hem. Skillnaden mot Föreningsgatan och de omgivande kvarteren är enorm. Även om vi sitter utomhus i Friluftstaden hör vi mindre trafikbuller än i vårt nuvarande vardagsrum, med fönstren stängda. För det är alltid minst tre motorcyklister, åtta mopedister och tolv BMW-slynglar som kör dragrace på Föreningsgatan varje kväll. Och de använder gärna trafikljuset precis nedanför som startsignal till racet.

Och vi ska inte tala om alla fulla människor som skränande drar förbi på Mjölnaregatan – där de gärna lättar på trycket och kräks mot husväggen, eller ännu hellre i en port. De lyckas störa både kvällsro och morgonhumör när man måste kryssa med hunden mellan högar av krossat glas, skräp från snabbmatsrestauranger och gårdagens kvällsmat blandad med rödtjut.

Men som sagt, av detta märker vi ingenting när vi sitter på solgården i vårt nya hem. Och nu är det bara ett par dagar kvar som vi behöver stå ut med eländet. Fast jag ger mig fan på att det inte tar lång tid innan jag börjar sakna lägenheten och läget mitt i city.

2179

2204
2192

Visst, Lidls affärsidé är att sälja billigt skit, men att de går så långt i sin prispressariver att de inte ens kan anställa en copywriter som höll sig vaken under svenskundervisningen är väl att ta i?

Tyvärr tror jag inte att Nizar förstod varför husse tyckte han var duktig som kissade på reklambladet i fråga.

2170

Fram till dess kan man njuta av BBC2:s trailer hos FinalGear.com.

Vill även nämna att jag satte ett nytt personligt rekord på milen. 46 minuter och 34 sekunder. En förbättring med 21 sekunder.

Han är nämligen inte helt förtjust i att husse försvinner ut en timme eller så och kommer hem alldeles svettig. Han piper ibland när jag drar på mig tightsen och det är ett himla pussande och fjäskande när jag väl är hemma igen – som för att tala om hur hemskt livet är utan husse.

Idag passade Emma på att ta ut honom på en promenad samtidigt som jag sprang, och de gick till Nizars favoritställe Pildammarna. Jag passerade dem en gång utan att han märkte något, så nästa gång utgick jag från att han inte skulle notera min närvaro då heller.

Men ack så fel jag hade. Några sekunder efter att jag sprungit förbi dem vände jag mig om och såg en liten vit torped komma stormande mot mig i full karriär. Så det var bara att avbryta ett par kilometer i förtid och vända tillbaka till Emma med den lille hoppandes runt mig som en studsboll på uppåttjack.

Nåväl, nu är jag i alla fall mindre än åtta mil från hundrastrecket och det känns rätt bra.

Ja, det var väl allt jag tänkte säga den här gången. Återkommer med lite mer skryt när jag har mindre än fem mil kvar.

Eller rättare sagt, om jag inte hade kunnat läsa innan jag började skolan så hade jag nog lärt mig det snabbare med lite  Star Wars ABC.

Och så kom jag att tänka på hur besvärligt det var att få tag på skivan.

För den som inte riktigt kan placera Marc Cohn så var det han som skrev och framförde Walking in Memphis, vilken Cher inte bara lyckades slakta utan också få till en monsterhit med. Cohn har länge varit en av mina största favoriter och jag har väntat åtskilliga år på att han skulle släppa något nytt.

De senaste åren har jag skött bevakningen via iTunes Store och hade nästan gett upp hoppet när jag av en slump upptäckte att han faktiskt släppte ett album (Join the Parade) 2007. Efter närmare undersökning insåg jag att det fanns i amerikanska iTunes Store, men inte i den Svenska. Och vad värre var, plattan var inte ens släppt på cd i Sverige.

Tur i oturen så gick den att beställa online från Marcs “hemsida“, såväl på cd som mp3:or. Eftersom jag ville höra skivan direkt valde jag naturligtvis att skapa ett konto och köpa mp3-versionen.

Men se, det gick inte.

Eftersom jag bor i Sverige var det omöjligt att lägga skivan i kundvagnen och det slutade med att jag fick beställa cd:n – med två veckors leveranstid.

Nu är det här visserligen ett extremfall, men varför ska det vara så svårt att göra rätt för sig, och jag vill betala för musik jag tycker om och lyssnar på. Så varför göra det så svårt? När vi som är beredda att slanta upp måste ta i så vi kräks för att lyckas, ja då är det inte konstigt att piratkopieringen frodas.