Dilbert om den förlorade iPhonen

Hysteriskt roligt om man följt historien om Gizmodo och den så kallat upphittade iPhone-prototypen. Troligen fullständigt obegripligt, och inte det minsta skoj, om man inte gjort det.

Scott Adams Blog: That Lost 4G Phone 04/26/2010.

Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Det var dags att maratonträningen till nästa nivå och lägga in lite riktiga långpass. Sagt och gjort, idag blev det ett varv runt Svågertorp, via Dalaplan, Kulladal, Almvik, Katrinetorp, Naffeltorp, Bunkeflo, bron, Sibbarp, Limhamn och Ön. In alles 29 kilometer – ja, jag vet, jag borde tagit ett varv till runt kvarteret för att komma upp i tre mil, men jag var hungrig. Och så ska man väl ha något att sikta på nästa gång?

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

Och folk röstar på dem?

Brukar aldrig skriva om politik – de få gånger jag nu överhuvudtaget skriver något – men det jag läste i dagens Sydsvenskan var så dumt att jag inte kan låta bli.

[…] barn hotas aldrig av princip. Sedan kan det vara att man förföljer en hel folkgrupp, då åker alla med. Men då är det föräldrarna som har hittat på något som regimen inte tycker är bra.

Sverigedemokraterna: ”Barn förföljs aldrig”, sydsvenskan.se

Det är dessutom ett ganska konstigt påstående för att komma från en Sverigedemokrat, eftersom de annars gärna lyfter fram alla dåliga sidor hos invandrare, som att de utövar öppet utöver hedersrelaterat våld mot kvinnor i stället för att bara ge dem ett hederligt svenskt fyllestryk i hemmet där ingen annan ser.

Barnförföljelse borde ju vara ett alldeles ypperligt argument för att hålla invandrarna bort från Sverige kan man tycka – fast det är klart, då måste de ju hitta på något annat sätt att slippa de ensamkommande flyktingbarnen.

Fast vad ska man begära av ett parti vars principprogram innehåller följande härliga formulering:

[…] Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.

Läs gärna Magnus Betnérs härligt syrliga reflektion över principprogrammet och fundera sedan på hur det kommer sig att folk faktiskt röstar på dem, frivilligt dessutom.

Backintervaller i hagelstorm

Onsdagar är veckans höjdpunkt när det kommer till löpning. Då intervalltränar vi nämligen med Elins löparvänner, vilket har gett mig enormt mycket när det kommer till fart och uthållighet.

Fast gårdagens träning kommer jag dock inte minnas med någon större glädje, eller rättare sagt vädret under gårdagens träning kommer jag inte minnas med någon glädje alls.

Intervaller uppför en hundra meter lång backe, normalt en bra och ganska rolig träningsform eftersom man sporrar varandra. Men då Malmö inte direkt är den mest backtäta staden i landet får man hålla till godo med de få som finns. I det här fallet hundrastplatsen vid Limhamnsfältet.

Till att börja med ligger det vid havet, vilket innebär att det blåser. Jämt. Därtill var det bara några få plusgrader i luften. Sist men inte minst, precis när vi började springa uppför backen kom regnet. Och haglet.

Gissa vem som inte hade vare sig vind- eller vattentäta kläder? Gissa vem som inte hade någon mössa? Gissa vem som knappt hade någon balans kvar efter tio set, under vilka hjärnan kylts ner till en isbit?

Ändå var själva träningen riktigt härlig och efter ett par kilometers nedjogg i lågpulsfart hade kroppen och huvudet återhämtat sig rätt bra efter den brutala nedkylningen.

Fast det ska väl sägas, jag har nog aldrig duschat så varmt efter ett träningspass som igår. Och nästa gång vi ska vara på hundfältet kollar jag väderprognosen först, sen klär jag mig efter den.

Maratonbloggen – favoriten just nu

För någon månad sedan snubblade jag över Maratonbloggen på svd.se och den är sedan dess daglig läsning. Enormt mycket inspiration för löparidioter, och bloggerskan Petra Månström har precis samma mål som jag själv, att genomföra sin första mara någonsin. Dock inte Berlin utan Stockholm, och hon har redan klarat av Halvmaran medan jag har min framför mig – Broloppet.

Morgonpasset åter till heders

Jag försöker vara på jobbet redan halv åtta eftersom det är väldigt skönt att få jobba undan saker i lugn och ro – man blir så himla effektiv om man vet att ingen kommer att störa.

Tyvärr har det inneburit att morgonrundorna fått stryka på foten, men nu ska det bli ändring på det. Minst en gång i veckan ska jag klämma in ett kortare löppass direkt efter uppstigning.

Precis som jag gjorde idag.

Ska jag vara ärlig så har jag medvetet undvikit de tidiga morgonrundorna när snö, mörker och kyla härskade och väntat in våren lite. Det är faktiskt lättare att motivera sig när man bara behöver dra på sig tights, tröja och snöra skorna, vilket låter sig göras på några minuter, jämfört med den minst kvartslånga proceduren att bylsa på sig underställ och flera lager funktionskläder som krävs för att jag ska våga mig ut i vinterkylan.

Boxer svarade till slut

När jag kom hem igår låg det äntligen ett brev från Boxer i min brevlåda. En ursäkt för det långa dröjsmålet och sedan löfte om att fakturan skulle krediteras så snart jag hört av mig med ett kontonummer.

Allt väl, om det nu inte vore för att summan de vill återbetala inte alls stämmer med vad jag betalat in för mycket. Det saknas drygt 400 kronor.

Nåväl, kundtjänst hjälpte mig att bolla tillbaka ärendet till handläggaren som svarade på mitt brev, så förhoppningsvis är det löst snart och då har jag ingen anledning att vara gramse på Boxer längre.

De ska åtminstone fall ha en eloge för att de bad mig uppge ett kontonummer i stället för att bara skicka en bankgiroutbetalning som kostar både pengar och tid att lösa ut – till skillnad från vissa kommunala bostadsbolag i Malmö, men det är en gammal historia.

Hurra för nakendagen

Det är åter den 9 april (ja i skrivande stund är det den 8 i Sverige, men på andra sidan jorden är det redan i morgon) och då är det CSS naked day. Självklart firar vi det genom att visa hur sidan ser ut när man tar bort all design och med en liten Highland Park framför tv:n i kväll.

Sociala medier – vad är företag rädda för?

”Kasta dig in i diskussionen” – Dagens Media.

Kan inte låta bli att länka den här texten eftersom den innehåller en liten hyllning till Kullander. Samtidigt ger den mig chansen att gnälla lite på Boxer som, förutom att inte svara på brev, inte bryr som om kommentarer på Twitter.

Idag är det för övrigt fem veckor sedan jag la mitt brev på lådan.

Boxer hallå, hallå, hallå?

Jag har inte hört ett ljud från Boxer, trots att jag la mitt brev på lådan den 25 februari. Ändå har jag varit i kontakt med kundtjänst som lovade att be de ansvariga att skynda på mitt ärende.

Personligen tycker jag att det känns pinsamt när jag inte hunnit svara på ett mail i jobbet inom två dagar – även om det kanske finns fog för dröjsmålet. Jag undrar var Boxer drar gränsen?