Broloppet

Bättre än väntat, men bra segt på slutet

Då har man alltså klarat sin första halvmara och det gick helt klart över förväntan. Visst, det var lite trist att försöka hitta skydd mot de många regnskurarna som hemsökte oss under de fyra timmar vi fick vänta innan Broloppet drog igång. Men gott sällskap gjorde själva väntan mer än uthärdlig.

Några av löparvännerna

Till slut var det i alla fall dags att springa och drygt en minut efter att starten gått passerade jag startlinjen och gav mig in i tunneln.

Jag hade blivit varnad att det skulle kunna bli rejält kallt i tunneln, men det var precis tvärtom. Rena bastun. Ett tag undrade jag om det var förkylningen som inte alls hade gått över utan slagit ut i full blom, men när jag såg de andra löparnas svettiga ryggar lugnade jag mig lite och njöt av ljudet från tusentals trampande fötter.

Väl ute på bron blev det lite svalare och medvinden gjorde det svårt att hålla det planerade tempot. Det gick lite för fort helt enkelt. Jag trodde faktiskt inte jag skulle behöva sota för det, eftersom de kraftiga byarna gjorde att jag kunde slappna av och ändå komma ner i 4.20-tempo utan ansträngning. I alla fall kändes det inte ansträngande.

Inte så länge jag var på bron i alla fall.

Men som på beställning, så snart vi kom fram till betalstationen var det som om kroppen sa stopp. Förkylning och skadeuppehåll tog ut sin rätt och jag rasade till 5.20-5.25. Väl inne i Limhamn kom äntligen sportdrycken, som borde ha serverats redan ute på bron, och den, tillsammans med publiken, gav en liten kick som gjorde att jag orkade få upp farten lite.

De sista kilometrarna gick på ren vilja och grinighet. Grinigheten kom framför allt från vetskapen att jag inte borde ha haft det minsta problem att hålla brotempot hela vägen in i mål, gärna med en rejäl spurt på slutet. Nu blev det bara en liten fartökning de sista hundra metrarna som gjorde slut på alla krafter.

Men det är ju precis så det ska vara. Har du ork att fortsätta när du gått i mål efter ett lopp har du inte gett tillräckligt. Nu var det precis så jag orkade hålla mig på benen, men inte mycket mer.

Och tiden?

1:40:56 enligt de uppdaterade resultatlistorna (1:41:32 sa min Garminklocka, men jag var nog inte så snabb att stänga av den i mål). Långt bättre än förhoppningen att klara 1:45, för att inte tala om de 1:50 jag faktiskt trodde att det skulle bli. Det bådar verkligen gott inför Berlin, så länge jag får träna som planerat.

Amager Strandvej tur och retur

Det är mindre än en timme kvar innan bussen över till Danmark lämnar Limhamnsfältet. Jag är allt lite smånervös, det är trots allt min första halvmara och uppladdningen kunde ha varit bättre.

Efter Lundaloppet tog det tre och en halv vecka innan jag kunde börja springa igen. Och då först efter ett besök hos Raffi på GGG Physical Fitness som konstaterade att mitt höftproblem orsakades av att höften inte rörde sig som den skulle, vilket i sin tur berodde på två kotor som satt lite snett. Lite drag, slit och ett par akupunkturnålar senare var det åtgärdat och jag hade fått en helt annan rörlighet i höften.

Det blev fyra rätt besvärliga rundor när jag väl kom igång. Jag har ju tränat teknik med Elins löparvänner och fått ett rätt bra löpsteg allt eftersom. Men allt jag lärt mig var som bortblåst. Eller rättare sagt, det fanns kvar men till ingen nytta. Musklerna gjorde vad de drillats till, men eftersom höften nu rör sig på ett helt annat sätt än under inlärningen har jag känt mig alldeles sladdrig i kroppen.

Och vi ska inte tala om vad nästan fyra veckors uppehåll gör med uthållighet. Eller vad en förkylning fyra dagar innan första halvmaran gör med psyket.

Just det, jag fick alltså göra ett nytt uppehåll efter onsdagens morgonrunda och har ägnat resten av veckan till att kurera mig, i stället för att som planerat köra 5-7 kilometers lätt löpning varje dag den här veckan för att hålla kroppen i gång.

Jag är i alla fall rätt så återställd. Inget halsont, ingen feber, bara lite lätt nästäppa. Tillräckligt bra för att jag åtminstone ska starta. Målet är att komma över bron, gärna under 1.45 minuter – vilket inte borde vara något problem eftersom mitt ordinarie slöjoggtempo ska vara tillräckligt för att klara det – och att njuta av ett långpass tillsammans med 30.000 andra löparidioter.

Att komma under 1.30, vilket inte borde ha varit orimligt om jag kunnat träna som vanligt, får vi sikta på till nästa halvmara. Och oavsett hur det går då så vet jag att jag kommer slå ett nytt personbästa. Alltid något.

Två månader på tvåhundra ord

Det gick snabbt att gå från hyggligt aktiv bloggare till stendöd i den digitala världen. Anledningen var helt enkelt att den verkliga världen tog lite för mycket tid för att jag skulle orka dokumentera det som hände där. Därför kommer här en kortversion av vad som hänt sedan sommaren.

  • Knappt en vecka efter att vi flyttat till Friluftstaden fick Nizar ett gräsfrö i tassen som behövde avlägsnas på kirurgisk väg av veterinär.
  • Kullander flyttade till ny adress (Fridhemstorget i Malmö) och jag hade en hel del ansvar som ledde till många övertidstimmar och att jag prioriterade bort bloggen helt. Efter flytten har dessutom försäljningen ökat, vilket har gett inte direkt minskade min arbetsbörda i egenskap av inköpschef.
  • Jag har börjat löpträna i grupp med Elins löparvänner. Vi kör intervaller varje tisdag.
  • Jag har, tack vare intervallträningen, lyckats putsa mitt personbästa på milen till 43 minuter och 20 sekunder.
  • Jag har anmält mig till Broloppet 2010.
  • Jag ska springa Yddingeloppet nästa helg, vilket blir min första tävling eftersom Run to the Beat blev inställt.
  • Jag har i princip bestämt mig för att springa Berlin Maraton 2010.
  • Jag har skaffat nya glasögon.
  • Jag njuter enormt av att ha egen bastu och ser fram emot en kall höst.
Nizar hos veterinären efter gräsfröincidenten.

Konvalecent vovve efter operation.