Hade tänkt springa drygt en mil i Pildammarna idag, men det blev knappt åtta kilometer. Anledningen till den kortare distansen stavas Nizar.

Han är nämligen inte helt förtjust i att husse försvinner ut en timme eller så och kommer hem alldeles svettig. Han piper ibland när jag drar på mig tightsen och det är ett himla pussande och fjäskande när jag väl är hemma igen – som för att tala om hur hemskt livet är utan husse.

Idag passade Emma på att ta ut honom på en promenad samtidigt som jag sprang, och de gick till Nizars favoritställe Pildammarna. Jag passerade dem en gång utan att han märkte något, så nästa gång utgick jag från att han inte skulle notera min närvaro då heller.

Men ack så fel jag hade. Några sekunder efter att jag sprungit förbi dem vände jag mig om och såg en liten vit torped komma stormande mot mig i full karriär. Så det var bara att avbryta ett par kilometer i förtid och vända tillbaka till Emma med den lille hoppandes runt mig som en studsboll på uppåttjack.

Nåväl, nu är jag i alla fall mindre än åtta mil från hundrastrecket och det känns rätt bra.