Det är kul att kika lite i loggarna för att hur många som besöker besöker bloggen (jag höll på att skriva ”hur många som läser”, men bara för att folk tittar in på sidan kan man ju inte vara säker på att de faktiskt bryr sig om vad som står), vilket det faktiskt är. Betydligt fler än vad jag hade väntat mig med tanke på att den tänkta målgruppen är släkt, vänner och jag själv.

Ska sanningen fram så är det nog mest för min egen skull jag skriver, eftersom det som står här är sådant som intresserar eller engagerar mig.

I vilket fall som helst så har innehållet stått och fallit med min lilla server. Ett totalhaveri skulle tidigare inneburit att allt jag skrivit i bloggen skulle förlorats för all framtid. Men inte nu längre.

Häromdagen upptäckte jag att det varit onormalt många sidvisningar utan att antalet besökare ökat. Efter en stund upptäckte jag att en dator på Kungliga Biblioteket varit inne och letat sig igenom i princip alla sidor. Och inte vilken som helst. Det är projektet Kulturarw3 som sniffat sig runt.

Så om hundra år, om inget oförutsett inträffar, kommer besökare på KB att kunna läsa vad jag skrivit, om de nu lyckas hitta rätt bland alla svenska websidor som arkiverats. Ja, man behöver inte vänta hundra år, bara ta sig till Stockholm och knalla in på KB. Fast så länge originalet finns kvar på nätet så känns ju det lite meningslöst.

Men jag kan inte låta bli att undra vad de få som i framtiden kan tänkas hitta mina inlägg i Kulturarw3 kommer att tänka. ”De var ena självupptagna jävlar de där som levde runt milennieskiftet.”