Klockan fyra i morse vaknade jag av att något pep. Trodde först det var en fågel ute på gården, eller någon dåre som blåste korta stötar i en visselpip. Inte förrän Emma slängde igen dörren till sovrummet insåg jag vad det var.

Batteriet i brandvarnaren höll på att ta slut. Varför just då?

Rusade ut i hallen för att göra något åt det, men upptäckte att det inte var det lättaste. Först och främst fick jag inte ner fanskapet från taket. Den bara snurrade runt, men jag fick i alla fall loss kåpan för att ta ut batterierna.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hur mycket jag än kämpade fick jag inte grepp om dem och brandvarnaren fortsatte att hånfullt pipa mig i ansiktet.

Skam den som ger sig. Hämtade en kniv i köket för att ha något att bända med, men det hjälpte föga. Hur mycket jag än bände så satt batterierna kvar, tills ett av den plötsligt lossade med ett knak. Det visade sig att de var fastlödda på kretskortet. Och som det inte var nog fortsatte den jäveln att pipa. Skulle jag behöva bryta loss alla batterier för att få sova?

Inte direkt lockande med tanke på hur trött jag var och hur jobbigt det är, även i vaket tillstånd, att jobba med armarna över huvudet. Men så hittade jag en liten bygel som det stod on/off på. Kopplade om den, allt blev tyst och jag kunde återgå till sovandet igen.

Nu på morgonen har jag lyckats få ner den gamla och satt upp en ny. Visade sig att den första var en engångsmodell som man inte skulle kunna byta batterier i. Det finns säkert någon bra anledning till det, men i morse kunde jag inte se en enda.