Det är kallt och rått och djävligt och näsan trillar nästan av så fort man går utanför dörren. Ändå vill jag inget hellre nu än att bli av med det sista av förkylningen så jag får ge mig ut och springa igen. Förhoppningsvis kan det bli en runda redan på onsdag kväll.

Jag undrar bara hur jag blev så här? För senast jag motionerade utomhus i vintertid var när jag gjorde lumpen, det vill säga vintern 1994-95, och då tittade jag minsann inte avundsjukt på andra joggare jag mötte, eller småsprang lite med hunden för att åtminstone få lite utlopp för ”lustarna” – inte för att jag hade hund på den tiden, men ändå.

Kan det vara det här som är min trettioårskris? Jag har nämligen undrat om jag skulle drabbas av en. I så fall kunde det ju varit värre. Jag kunde ju ha skaffat hästsvans och en liten Porsche cab i stället. Eller är det förbehållet femtioårskrisen?