Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Det var dags att maratonträningen till nästa nivå och lägga in lite riktiga långpass. Sagt och gjort, idag blev det ett varv runt Svågertorp, via Dalaplan, Kulladal, Almvik, Katrinetorp, Naffeltorp, Bunkeflo, bron, Sibbarp, Limhamn och Ön. In alles 29 kilometer – ja, jag vet, jag borde tagit ett varv till runt kvarteret för att komma upp i tre mil, men jag var hungrig. Och så ska man väl ha något att sikta på nästa gång?

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

En reaktion på ”Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.