Nu när jag äntligen kommit igång med löpningen ordentligt igen så tyckte jag att det var dags att testa uthålligheten med ett långpass. Målet var två mil så jag laddade med en rejäl frukost och hinkvis med vatten. Styrde sedan kosan mot Malmö Arena i ett något lägre tempo än vanligt.

Från Arenan bar det sedan av mot Limhamn längs Annetorpsvägen och sedan ner till Sibbarp. Så långt inga problem och jag kände mig fortfarande pigg med många kilometer kvar i benen.

Men väl framme vid Limhamnsvägen kände jag helt plötsligt hur det började kurra i magen. Jag hade lyckats springa mig hungrig. Törstig var jag naturligtvis också, men det hör liksom till och brukar på mina vanliga milrundor inte innebära några problem.

Allt eftersom jag närmade mig centrum igen verkade det som om luktsinnet blev allt bättre. Pizzerior, gatukök och restauranger avgav dofter jag aldrig känt och jag kunde uppfatta dem på trots avstånd på flera hundra meter. När iPoden talade om att jag sprungit 16 kilometer var det inte mer än en kilometer kvar hem. Kastade mig därför in på Hästhagens idrottsplats och avverkade två varv innan magen övertalade mig att det var dags att styra hemåt igen.

Jag lyckades dock finta den vid Fersens väg och tog mig ner till Gamla kyrkogården innan den åter tog kommandot och styrde in mig mellan gravarna mot Davidshallsgatan och upp till Triangeln.

19,23 Kilometer förkunnade iPoden när jag utanför lägenheten frågade den hur lång sträcka jag avverkat. Knappt 800 meter kvar alltså. Inte mer än två kvarter till två mil. En baggis – om det inte vore för magen. Den sa helt enkelt stopp och belägg, gå upp i lägenheten och ät.

Och jag lydde. Tvåmilagränsen får helt enkelt vänta några veckor, och då tar jag en näve russin och mitt nyligen inköpta vätskebälte med mig.

Rundan, på ett ungefär