Efter tre dagar och ett par pilsner är det flagnande och grå räcket vitt och blankt. I morgon ska vi snickra i källaren.
Semester är bara ett finare ord för hushållsarbete. I alla fall om man inte längre bor i hyresrätt.
Fast bonnabrännan blir förstås fin.
Lundaloppet gick ju bra, men sedan dess har jag inte sprungit en meter. Kvalitetsträning och lopp i full fräs gjorde att en inflammation i höften kom som ett brev på posten.
Ja, ska man vara ärlig så hade jag känningar redan när jag sprang i Lund, men har man betalat för att göra något man tycker är vansinnigt kul så …
Det onda har dock gett med sig hyfsat, även om ett felaktigt skoval i fredags innebar en liten försämring. Frågan är dock om jag fixar blodomloppet på tisdag?
Om allt går som det ska gör jag ett försiktigt pass i morgon eller på söndag för att testa hållfastheten. Gör det ont så har jag en plats till salu – inklusive picknick och grymt trevligt sällskap i Elins löparvänner – eftersom jag hellre passar på Blodomloppet för att inte riskera Broloppet.
De senaste tre åren har jag och Nizar tittat på vårruset. De första två gångerna var det av en ren slump vi hamnade mitt i springet och förra året såg vi till att vara på plats redan vid starten.
Men i år missade vi. Jag stod på gräsmattan och sågade sönder ett träd när jag hörde speakerns röst dåna över hela Malmö och insåg att en tradition var bruten.
Ändå tänkte jag så sent som för ett par dagar sedan att det snart borde vara dags att ladda kameran för att kunna skapa ett nytt album till bildgalleriet.
Å andra sidan så är det roligare att springa själv än att titta på andra, och det tänkte jag göra i morgon bitti, så jag är inte allt för ledsen.
Brukar aldrig skriva om politik – de få gånger jag nu överhuvudtaget skriver något – men det jag läste i dagens Sydsvenskan var så dumt att jag inte kan låta bli.
[…] barn hotas aldrig av princip. Sedan kan det vara att man förföljer en hel folkgrupp, då åker alla med. Men då är det föräldrarna som har hittat på något som regimen inte tycker är bra.
Det är dessutom ett ganska konstigt påstående för att komma från en Sverigedemokrat, eftersom de annars gärna lyfter fram alla dåliga sidor hos invandrare, som att de utövar öppet utöver hedersrelaterat våld mot kvinnor i stället för att bara ge dem ett hederligt svenskt fyllestryk i hemmet där ingen annan ser.
Barnförföljelse borde ju vara ett alldeles ypperligt argument för att hålla invandrarna bort från Sverige kan man tycka – fast det är klart, då måste de ju hitta på något annat sätt att slippa de ensamkommande flyktingbarnen.
Fast vad ska man begära av ett parti vars principprogram innehåller följande härliga formulering:
[…] Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.
Läs gärna Magnus Betnérs härligt syrliga reflektion över principprogrammet och fundera sedan på hur det kommer sig att folk faktiskt röstar på dem, frivilligt dessutom.
Onsdagar är veckans höjdpunkt när det kommer till löpning. Då intervalltränar vi nämligen med Elins löparvänner, vilket har gett mig enormt mycket när det kommer till fart och uthållighet.
Fast gårdagens träning kommer jag dock inte minnas med någon större glädje, eller rättare sagt vädret under gårdagens träning kommer jag inte minnas med någon glädje alls.
Intervaller uppför en hundra meter lång backe, normalt en bra och ganska rolig träningsform eftersom man sporrar varandra. Men då Malmö inte direkt är den mest backtäta staden i landet får man hålla till godo med de få som finns. I det här fallet hundrastplatsen vid Limhamnsfältet.
Till att börja med ligger det vid havet, vilket innebär att det blåser. Jämt. Därtill var det bara några få plusgrader i luften. Sist men inte minst, precis när vi började springa uppför backen kom regnet. Och haglet.
Gissa vem som inte hade vare sig vind- eller vattentäta kläder? Gissa vem som inte hade någon mössa? Gissa vem som knappt hade någon balans kvar efter tio set, under vilka hjärnan kylts ner till en isbit?
Ändå var själva träningen riktigt härlig och efter ett par kilometers nedjogg i lågpulsfart hade kroppen och huvudet återhämtat sig rätt bra efter den brutala nedkylningen.
Fast det ska väl sägas, jag har nog aldrig duschat så varmt efter ett träningspass som igår. Och nästa gång vi ska vara på hundfältet kollar jag väderprognosen först, sen klär jag mig efter den.
Jag försöker vara på jobbet redan halv åtta eftersom det är väldigt skönt att få jobba undan saker i lugn och ro – man blir så himla effektiv om man vet att ingen kommer att störa.
Tyvärr har det inneburit att morgonrundorna fått stryka på foten, men nu ska det bli ändring på det. Minst en gång i veckan ska jag klämma in ett kortare löppass direkt efter uppstigning.
Precis som jag gjorde idag.
Ska jag vara ärlig så har jag medvetet undvikit de tidiga morgonrundorna när snö, mörker och kyla härskade och väntat in våren lite. Det är faktiskt lättare att motivera sig när man bara behöver dra på sig tights, tröja och snöra skorna, vilket låter sig göras på några minuter, jämfört med den minst kvartslånga proceduren att bylsa på sig underställ och flera lager funktionskläder som krävs för att jag ska våga mig ut i vinterkylan.
När jag kom hem igår låg det äntligen ett brev från Boxer i min brevlåda. En ursäkt för det långa dröjsmålet och sedan löfte om att fakturan skulle krediteras så snart jag hört av mig med ett kontonummer.
Allt väl, om det nu inte vore för att summan de vill återbetala inte alls stämmer med vad jag betalat in för mycket. Det saknas drygt 400 kronor.
Nåväl, kundtjänst hjälpte mig att bolla tillbaka ärendet till handläggaren som svarade på mitt brev, så förhoppningsvis är det löst snart och då har jag ingen anledning att vara gramse på Boxer längre.
De ska åtminstone fall ha en eloge för att de bad mig uppge ett kontonummer i stället för att bara skicka en bankgiroutbetalning som kostar både pengar och tid att lösa ut – till skillnad från vissa kommunala bostadsbolag i Malmö, men det är en gammal historia.
Det är åter den 9 april (ja i skrivande stund är det den 8 i Sverige, men på andra sidan jorden är det redan i morgon) och då är det CSS naked day. Självklart firar vi det genom att visa hur sidan ser ut när man tar bort all design och med en liten Highland Park framför tv:n i kväll.
”Kasta dig in i diskussionen” – Dagens Media.
Kan inte låta bli att länka den här texten eftersom den innehåller en liten hyllning till Kullander. Samtidigt ger den mig chansen att gnälla lite på Boxer som, förutom att inte svara på brev, inte bryr som om kommentarer på Twitter.
Idag är det för övrigt fem veckor sedan jag la mitt brev på lådan.
Jag har inte hört ett ljud från Boxer, trots att jag la mitt brev på lådan den 25 februari. Ändå har jag varit i kontakt med kundtjänst som lovade att be de ansvariga att skynda på mitt ärende.
Personligen tycker jag att det känns pinsamt när jag inte hunnit svara på ett mail i jobbet inom två dagar – även om det kanske finns fog för dröjsmålet. Jag undrar var Boxer drar gränsen?