Det började inte bra, vår vistelse i Hamburg. Först var det problem att ens ta sig in i staden och hitta till hotellet. Vår GPS, som tagit oss genom halva Europa och nu senast inom Berlin utan bekymmer, bestämde sig plötsligt för att den inte ville hitta vägen längre.
En missad avfart, som berodde på att GPS:en helt enkelt inte sa något utan verkade förutsätta att vi skulle förstå att det var dags att svänga höger ledde till en omväg på över en halvmil när max femhundra meter hade varit nödvändigt. Värst av allt var att vi befann oss mindre än tio meter från hotellet, utan att se det, när vår kära GPS ansåg att vi hade sex kilometer kvar att köra.
Till slut kom vi i alla fall in på ”rätt” gata där vi kunde parkera för att checka in – med viss tvekan.
Butikerna och barerna på den gata GPS:en hade lett oss in på hade en sak gemensamt – sex. Och en stor andel av människorna som rörde sig där var mer eller mindre påverkade, låt vara osagt av vad, så det kändes inte helt tryggt att lämna bilen där.
Nu fanns det visserligen ett övervakat parkeringsgarage inte så långt bort, men skylten jag hittade strax utanför gjorde ju inget för att man skulle känna sig bättre till mods.
Efter en bit mat gick Emma upp på rummet för att vila lite och jag gav mig ut på en tur för att bekanta mig med omgivningarna. Tvärs över gatan från hotellet ligger Hamburgs centralstation och jag hade klurat uta att centrum borde ligga på andra sidan och att snabbaste vägen dit var att gå söder om stationen. Ett klart misstag.
På den sidan ligger nämligen pissoiren från helvetet. Helt utan förvarning klev jag in i ett moln av urindoft, trots att jag ändå inte var närmare än tio meter, och den svepte in hela södersidan av byggnaden. Det närmaste jag kan komma som beskriver hur illa det luktade är hönsskit.
Sen ska vi ju inte tala om vilket liv det är på torget nedanför fönstret. Trafik, folk som skriker och tappar ölflaskor i marken, utryckningsfordon i parti och minut. Det lär inte gå att sova utan öronproppar. Så det är inte utan att Hamburg känns lite meningslöst. Vi får väl hoppas att det blir bättre i morgon.