Nu går det undan

När vi var i Berlin drog jag på mig något astmaliknande skit som gjorde att jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna, eller rättare sagt det kändes som om jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna. Om det berodde på den dåliga luften, en förkylning som aldrig bröt ut eller kanske stressen jag upplevde sista veckan innan semestern låter vi vara osagt. 

Det resulterade i alla fall i att jag gick omkring och gäspade mest hela tiden och att det kändes lite tungt att springa när jag väl gav mig ut. Lägg därtill den jobbiga lila parken jag skrev om tidigare, backig som bara den, och mina löptider blev därefter.

Astmasymptomen höll i sig ett par dagar efter att vi kommit hem, så jag beslöt sonika att ta en liten paus från löpningen till dess att jag inte kände av något. Och det har gett resultat. Jag vet inte om det beror på att jag var tvungen att anstränga mig extra mycket i Berlin för att upprätthålla något sånär normala tider eller om det är vilan som gett kroppen tid att bygga upp lite extra ork (troligtvis en kombination).

Jag har i alla fall gått från en snittfart på strax under fem minuter per kilometer till 4.45, 4.44 och 4.38 minuter per kilometer på de tre senaste rundorna, varav jag fortfarande sitter och svettas efter den sista.

Måste säga att jag är rätt nöjd att plötsligt se en rätt dramatisk utveckling. Vi kanske skulle åka till Berlin lite oftare?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.