Sport

Nu går det undan

När vi var i Berlin drog jag på mig något astmaliknande skit som gjorde att jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna, eller rättare sagt det kändes som om jag inte fick ner ordentligt med luft i lungorna. Om det berodde på den dåliga luften, en förkylning som aldrig bröt ut eller kanske stressen jag upplevde sista veckan innan semestern låter vi vara osagt. 

Det resulterade i alla fall i att jag gick omkring och gäspade mest hela tiden och att det kändes lite tungt att springa när jag väl gav mig ut. Lägg därtill den jobbiga lila parken jag skrev om tidigare, backig som bara den, och mina löptider blev därefter.

Astmasymptomen höll i sig ett par dagar efter att vi kommit hem, så jag beslöt sonika att ta en liten paus från löpningen till dess att jag inte kände av något. Och det har gett resultat. Jag vet inte om det beror på att jag var tvungen att anstränga mig extra mycket i Berlin för att upprätthålla något sånär normala tider eller om det är vilan som gett kroppen tid att bygga upp lite extra ork (troligtvis en kombination).

Jag har i alla fall gått från en snittfart på strax under fem minuter per kilometer till 4.45, 4.44 och 4.38 minuter per kilometer på de tre senaste rundorna, varav jag fortfarande sitter och svettas efter den sista.

Måste säga att jag är rätt nöjd att plötsligt se en rätt dramatisk utveckling. Vi kanske skulle åka till Berlin lite oftare?

25 mil idag – fler ska det bli

Alltså, jag sprang inte 25 mil idag, om nu någon trodde det. Däremot bidrog morgonens dryga sju kilometer till att den sammanlagda sträckan jag sprungit sedan starten är lite över 25 mil.

Jo, jag är rätt nöjd. Tackar som frågar.

Bättre och bättre dag för dag

Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.

I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.

Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.

Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.

Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.

Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.

Milen på under 50 minuter

Sprang en mil igår på drygt 51 minuter och tänkte att det måste ju gå att komma under 50 om jag bara har viljan. Så idag satte jag iPoden på en 50-minutersrunda och gav mig iväg.

Och minsann, viljestyrka funkade. När jag stoppade mätningen efter 50 minuter och 14 sekunder hade jag sprungit 10.06 Km.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag är rätt nöjd med prestationen.

Jo, jag vet att första gången jag skrev om att jag klarade milen så låg tiden på 47.30, men tyvärr gjorde jag det innan iPoden kalibrerats, så det blev nog lite överdrivet. Ska sanningen fram är jag inte ens säker att jag sprang en mil då.

Nya triumfer i löparspåret

Har ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, och i morse slog jag till med min första entimmesrunda. Två varv runt Kungs- och Slottsparken samt ett avslutande runt Pildammarna. Knappt 12 Kilometer blev det, med en jäkla spurt de sista 30 sekunderna.

Är huvudet dumt får kroppen lida

Jag har insett att jag faktiskt kommer att fortsätta springa så i helgen bestämde jag mig för att det var dags att investera i ett par bra skor. Planen var att sticka till Löplabbet i tisdags under lunchen. På grund av en utdragen inventering fick jag skjuta upp det till onsdagen i stället.

Det innebar att jag fick köra onsdagmorgonens löprunda i det gamla skorna. Ingen fara med det, jag har ju redan avverkat tio mil i dem, om det inte vore för en liten detalj.

I söndags hade dumolof nämligen köpt ett par stötdämpande iläggssulor till de gamla skorna, för det facila priset av 29 kronor. Naturligtvis skulle dessa testas. 

Att sulorna bara kostat 29 kronor, att det var sista gången skorna skulle användas och att det kändes väldigt trångt om fötterna borde ha fungerat som en varningsklocka. Men inte.

Efter fem minuter, väl framme i pildammarna insåg dumolof att det skavde lite på hälarna. Efter ytterligare en minut insåg han att sulorna nog borde plockas ur. Efter knappt två minuter kom han fram till en parkbänk där det gick att sitta ner under tiden som sulorna förpassades till närmaste papperskorg.

Alla dessa korkade beslut, först att prova sulorna och sedan att inte avlägsna dem vid första känningen, har nu lett till att dumolof har två vattenblåsor, en på vardera häl, stora som enkronor.

Så de nya Adidaspjucken, införskaffade på Löplabbet igår, som ska kompensera för att jag pronerar kraftigt kommer nog inte till användning på ett tag.

Första milen på fjorton år

Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka. 

Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.

Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.

Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.

Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.

Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.

Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.

Steve Lukather är tillbaka och sporrar till stordåd

I förrgår släpptes Steve Lukathers nya album Ever Changing Times på iTunes och den hamnade snart i min iPod. Idag fick han följa med mig ut och springa efter jobbet och minsann – tillsammans pressade vi snitthastigheten till 3’56”/Km under en 5.43 Km lång löprunda.

Tjoho!

Lite tid över innan jobbet – trots tidig hurtbulleinsats

I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.

Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.

Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.

Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?

Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.

Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.

Halvvägs till drömmilen

Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.

Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.

Tills i morse.

Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.

Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.

Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.