Strax före fyra i går eftermiddag fick jag ett efterlängtat samtal på mobilen. Min Vespa är äntligen lagad.

Man kan väl lugnt påstå att det gått alldeles för lång tid, men tydligen har flera faktorer spelat in. Först och främst tog det över en månad innan verkstan fick priser på delar från Piaggio, sedan behövde försäkringsbolaget lite betänketid innan de sa ja. Nästa bromskloss var plåtslagaren som höll på Vespan i nära två månader innan de fick tummen ur. Lackeraren var inte mycket bättre och verkstan fick tillbaka den först i måndags så att allt kunde monteras.

Tanken på att åka upp till Eslöv för att köra hem den i den här årstiden har inte varit direkt lockande, men verkmästaren på Prillas erbjöd sig att svänga förbi med den på söndag när han ändå skulle in till Malmö för att handla julklappar. Då jag förklarade att vi var bortresta så bestämde han sig för att skjuta på shoppingen en vecka och kommer förbi med Vespan nästa  söndag. Det kallar jag service.

Av Prillas har jag bara bra erfarenheter och har av dem hållits uppdaterad på hur det gått med reparationen, även om det bitvis inte hänt något alls när övriga firmor varit inblandade. En anledning är tydligen att försäkringsbolagen betalar usel timpenning vid försäkringsärenden. När de normalt tar 750 kronor i timmen för reparationer så får de bara 400 av försäkringsbolagen. Det är rätt illa, fast de får väl börja ta betalt för fler timmar än de lägger ner.