Vespa

Vespan luftad efter månader i förrådet

Igår lyste solen över Malmö och jag tyckte det kändes som ett utmärkt tillfälle att släppa ut vespan på vägarna igen. Jag var allt lite orolig att hon skulle trilskas efter att stått nästan helt utan tillsyn i förrådet i mer än fyra månader. Men icke.

Lite choke och lätt gas var allt som behövdes och sedan bar det av till jobbet och hon spann som om vi det var förra veckan vi var ute och körde.

Vespapremiär 2009

På väg hem efter jobbet stannade jag till på Herz vid Kronprinsen för en välförtjänt tvätt för att få bort vinterdammet och ta fram glansen igen.

Behöver jag nämna att det blev tvåtakt till jobbet idag också?

Hur dum får en bilförare bli?

Ett jävla ollonhuvud i en svart PT Cruiser försökte precis köra om mig på högersidan. Hur fan idioten tänkte vet jag inte för jag låg max en meter från bilarna som stod parkerade på gatan och hans kukförlängare till bil är nära två meter bred.

När han var tio centimeter från motorkåpan på vespan blev jag orolig att han faktiskt skulle knuffa mig av vägen, men vid korsningen Östra Rönneholmsvägen – Carl Gustavs väg var det rött och han saktade in. Något förvånande kanske, för om man är beredd att göra en olaglig omkörning och knuffa en scooterist av vägen, vad spelar då en rödljuskörning för roll?

Humor i F1

Här händer lite för mycket på en och samma gång. Hann bara skriva rubriken apropå att alla fem bilarna i täten gick in i depå samtidigt, som ett litet pärlband.

Skrattet fastnade lite i halsen när Hamilton körde rätt in i rumpan på Kimi, utan synbar anledning. Fast när man fick se reprisen ur en annan kameravinkel blev det lite mer begripligt. Rött ljus vid utfarten, och Hamilton missade det, vilket Kimi och Kubica inte hade gjort. Problemet var bara att de stod still framför Hamilton och det gick som det gick.

Lite som när jag blev påkörd för ett år sedan. 😉

Tylösands Spa ignorerar vegetarianer

Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.

Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.

Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.

Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra. 

Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.

1820

Snabbare än en V50.

Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.

Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.

Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går. 

”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.

Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.

Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.

Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.

1816

En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.

Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.

Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili. 

Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.

När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.

Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm. 

Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.

Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.

Köra fort är inget kul om man inte kan stanna

Jag har funderat i någon månads tid på hur mycket det var kvar av beläggen och i tisdags tog de slut. Alltså bromsbeläggen fram på Vespan. Bra tajming med tanke på att jag hade tänkt ta Vespan upp till Tylösand i helgen, när firman ska ha en liten gemensam spa-helg.

Å andra sidan är jag glad att de tog slut i tisdags och inte när jag susar ner för Hallandsåsen i 120 knyck. För det må vara skoj att köra fort på två hjul – och med en otrimmad PX200 behövs det en Hallandsås, eller liknande, för att komma över 110 – men det gäller bara om man vet att man kan stanna.

Som tur är finns EM Scooters i Göteborg. Jag beställde nya bromsbelägg så snart jag kom hem och idag låg de och väntade på mig när jag kom hem. Knappt tjugo minuter tog det att byta och testa så att de funkar, så i morgon blir det åka av. Första långturen sedan 2003 då jag var i Göteborg på scooterträff.

1812

De gamla beläggen, efter cirka fyra års slitage.

Dagens självmordskandidat

Ärligt talat, hur dum i huvudet måste man vara för att göra följande manöver på cykel? 

Kör upp till höger om valfritt fordon, exempelvis en grön Vespa, som stannat för stopplikt. Utan att stanna, påbörja en vänstersväng och skär in framför fordonet (den gröna Vespan) som precis släpper upp kopplingen och börjar köra.

Jag är glad att jag såg idioten och hann stanna i tid, för jag har ingen lust att lämna bort Vespan på lagning igen.

Ja, jag är mer bekymrad över vad som kunde ha hänt med Vespan, eller med mig för den delen, än hur det hade gått med cyklisten. För om inte han bryr sig mer om sin hälsa, varför ska då jag göra det?

Alla älskar Vespa

Tog Vespan till jobbet idag och hann bara rulla ut den på gatan när jag blev hejdad av en man som precis klivit ur en Audi. ”Det var en väldigt fin Vespa”, sa han och berättade att han själv var stolt ägare till en av årsmodell ’66, som han förhoppningsvis skulle få fart på under våren.

När jag väl knattrade iväg var det med ett större leende än vanligt. Det är ju inte var dag en PX-ägare får komplimanger av någon som äger en Vespa av klassisk modell.

Deprimerande platser i Malmö – Jägersro

Jag tänkte att det kunde vara läge att skaffa ett överdrag till Vespan nu när den är nylackad och när jag ändå var i Jägersro för att handla hundmat stannade jag till på Jula. Varför jag inte åkte till MC-Huset, som ligger precis intill, övergår mitt förstånd.

När jag ändå var där tänkte jag att jag kanske kunde hitta några julklappar inne på köpcentret. Varför jag tänkte det övergår också mitt förstånd. Redan inne på Jula infann sig känslan av att befinna sig i en mardröm. Jag vet inte om det var ljuset, de påfrestande julsångerna, de oändliga raderna med varor jag inte ens visste fanns, eller helt enkelt att jag inte kunde hitta vad jag sökte.

Naturligtvis ignorerade jag varningssignalerna och gav mig ut på klappjakt. Eftersom jag inte var ute efter kläder eller mat så återstod apoteket, en tobakshandel, ett glasstånd, en restaurang, en blomsteraffär, en frisör, bolaget, världens minsta bokhandel och ett litet stånd från Fortum där jag hade möjlighet att byta elleverantör. Allt garnerat med hur mycket människor som helst, muzak och obehagligt ljus.

Triangeln, som i sina sämsta stunder kan ge mig ångestkänslor, framstod som rena paradiset i jämförelse. Tjugo minuter senare var jag på eländigt dåligt humör och skyndade mig ut mot parkeringen, lovandes mig själv att aldrig någonsin åka tillbaka om jag inte absolut måste.

Vespan har kommit hem

För knappt en timme sedan rullade min kära Vespa in på Mjölnaregatan, eller rättare sagt släpet med Vespan rullade in. Jag var milt sagt spänd på vad jag skulle få se när Kenneth på Prillas öppnade luckan för återseendet.

Det första jag såg var den nya hastighetsmätaren som jag specialbeställt. Mätaren hade egentligen klarat sig oskadd i krocken, men när kåpan på styret ändå skulle bytas så tyckte jag det var en god idé att byta ut den gamla 80-talsmodellen mot den retrodesign som kom med PX-200 årsmodell 2003 – om jag inte minns fel på årtalet. Ett mycket bra val om jag får säga det själv.

1100

Nästa detalj jag la märke till var förstås den nya motorkåpan. Inte nog med att bucklorna och reporna var försvunna, den blänkte så jag nästan fick ont i ögonen. Det berodde förstås på att den var helt nylackad, precis som styrkåpa, framskärmen och halva benskölden. När jag såg resultatet kunde jag inte låta bli att önska att det hade blivit repor överallt så de varit tvungna att lacka om allt.

Kenneth hade också lyckats hitta nya PX-emblem att sätta på sidokåporna, men beklagade sig över att han inte kunnat få tag på ett likadant Vespamärke till motorkåpan som det jag hade på andra sidan. ”Jag kunde inte hitta det i någon katalog och jag har till och med fotograferat det och skickat till alla mina kontakter, men ingen visste var man skulle få tag på det.” Inte så konstigt eftersom jag fick det av Christof och han i sin tur fått det specialtillverkat av en kompis som har tillgång till en folieskärare i jobbet.

1104

Vidare har det blivit nya backspeglar, ny bromsslang, blinkerglas och andra smådetaljer. Det enda jag varit orolig för är riktningen. Vespan slog sig nästan tio centimeter i krocken och några personer har varnat mig för att det kan vara svårt att återställa ramen i ursprungligt skick när den blivit så sned. Och då ska man tänka på att en Vespa inte är världens stadigaste fordon till att börja med.

Döm om min förvåning när den kändes stadigare än någonsin då jag tog en kort tur på Mjölnaregatan, Malmös mesta kullerstensgata. Visst, jag körde bara femtio meter, till porten för att kunna leda in den på gården, och inte så jättefort eftersom jag var hjälmlös, men vanligtvis märks bristerna i Vespans konstruktion väldigt tydligt när man kör på kullersten eller grus. Idag märktes inget av detta.

Självklart känns det trist att det dröjt så länge innan reparationen var klar, men jag är otroligt nöjd med jobbet. Ska det göras några större reparationer kommer jag helt klart anlita Prillas igen, men då får det bli betalning ur egen ficka för det verkar inte som om han kommer att kunna ta några fler försäkringsärenden på grund av den dåliga ersättningen. Trist för alla scooterister måste jag säga.

1108