Månad: december 2008

Hur svårt kan det vara att dela ut reklam?

En söndagmorgon för drygt en månad sedan hittade jag en bunt reklam utanför vår lägenhetsdörr. Reklamutdelaren hade uppenbarligen tolkat texten ”Ingen reklam tack!” på brevinkastet som att vi inte ville ha reklamen i lägenheten, men att det skulle vara okej om den låg utanför.

Nästa söndag låg reklamen på golvet i trappuppgången igen, fast denna gång direkt innanför entrédörren. Detta upprepades även följande söndag, varpå jag tröttnade och kontaktade Svensk Direktreklam och bad dem ta ett snack med utdelaren.

Efter ungefär en vecka fick jag svar på mail att så skulle det absolut inte gå till. Ingen reklam får läggas i trappuppgången annat än under de minuter de tar att dela, vilket utdelaren skulle upplysas om.

Det hjälpte – ett par veckor.

I går låg det så en liten hög med reklam utanför dörren igen. Det märkliga är att jag så sent som förra söndagen mötte en liten kille med reklambunt i handen på väg upp till oss. Jag sa att vi inte vill ha någon när han sträckte fram bunten mot mig och Nizar morrade lite på honom för att understryka allvaret. Ändå verkade inte budskapet gått fram.

Nu väntar jag på att SDR ska göra vad jag bad dem om i ett mail i går, skicka någon att ta hand om bunten som fortfarande ligger kvar i trappuppgången. Vi får se hur lång tid det tar.

Veckans fredsgsnöje – bli inlåst på kyrkogården

Idag har jag lyckats med konststycket att bli inlåst på en kyrkogård. Jag, Nizar, tre tjejer och en gammal damcykel föll offer för vaktbolaget G4S iver att bomma igen så snabbt som möjligt utan att kolla om någon befann sig innanför grindarna.

Att ringa hjälpte föga eftersom den som svarade knappt verkade veta vad Malmö är, än mindre vem som skulle släppa ut oss.

Visst, det är inte så svårt att klättra över ett staket, så länge man inte behöver få med sig en hund och en cykel ut. Men att behöva bryta sig ut från en kyrkogård efter mörkrets inbrott känns milt sagt ovärdigt.

Till slut insåg vi att räddningen skulle dröja, och att det fanns en stor risk att vi kunde hamna i tidningen då Emma visste vad som hänt, så vi tog ett varv till och lyckades hitta en plats där vi alla, inklusive cykeln, kunde ta oss över.

Jag tror jag fortfarande har lite värdighet i behåll, men det är nog inget en skvätt whisky inte kan råda bot på.