Bytte bild i iChat igår och kunde konstatera att det fanns en viss likhet med den skrattande smileyn i programmet.
Bilder
Mina bilder på stevelukather.net
Mycket Lukather blir det, men jag har fått med ett gäng bilder från veckans konstert på Steves officiella hemsida, stevelukather.net, och det måste jag väl har rätt att skryta om?
Visst, den som tittar runt lite upptäcker att vem som helst kan skicka in sina bilder, men jag har inte kunnat se att någon annan fått en helt egen sida för sina bilder.
Steve Lukather bättre på egen hand
Konserten med Steve Lukather på KB i går var enormt bra och ganska välbesökt.
Lite överraskande inledde han med två spår från första, självbetitlade soloplattan, Drive a Crooked Road och Twist The Knife innan det kom något från senaste skivan, titelspåret Ever Changing Times.
Eftersom bandet består av idel studiomusiker var det föga förvånande att det alla skulle få var sitt soloframträdande utanför låtarna. Hur duktiga musikerna än är så kan det bli ganska tröttsamt och konstlat, särskilt när det kommer till trumsolot.
Men där blev jag faktiskt överraskad. Eric Valentine var inte ute efter att briljera med teknisk skicklighet utan gick helt och hållet in för att underhålla. Med barnslig charm lyckades få med sig och engagera publiken i det han gjorde. Och när han väl fått alla att klappa takten gjorde han allt för att kollra bort oss. Det låter kanske inte så kul men det lockade ändå till många skratt, framför allt hos Valentine själv.
Lukather passade på att kommentera rykten som uppstått i samband med att Toto officiellt lades i malpåse för några veckor sedan. Medlemmarna är enligt honom inte ovänner, som det tydligen påstå, utan det var helt enkelt dags. Det sista kan med om.
Det som Toto, mina ungdomsidoler, åstadkommit de senaste åren har tyvärr inte varit mycket att hurra för. Några enstaka bra låtar, men ingen helhet på skivorna och musiken har mest gått på rutin. Men på egen hand får Lukather ta ut svängarna och kan rocka till det lite mer.
Visst, det är fortfarande så pass polerat att de som får utslag av musikermusik lär behöva uppsöka läkare, men jämfört med hur det brukar låta då Lukather är inblandad är det här skitigt och rejält med rock’n’roll. Allt är ju relativt.
It’s nice to see so many young people. I don’t know what the fuck you’re doing here, but I appreciate it.
50-årige Steve Lukather kommenterar publikens ålder
Bäst: Hero With a 1.000 Eyes, Live For Today, Tell Me What You Want From Me, Jammin With Jesus, Fall Into Velvet och den gamla The Tubes-låten Talk To Ya Later.
Fler bilder finns i galleriet.
Glassfrossa vid Södertull
Så här i sommartider blir det gärna lite längre hundrundor efter jobbet. Särskilt de kvällar som Emma jobbar, eftersom vi inte direkt har något att komma hem till.
Idag gick Nizar och jag ner till Södertull för att köpa en glass från Rönneholms, vilket jag minns att vi gjorde förra sommaren också (så här i efterhand minns jag varför vi inte gjorde om det, glassen smakade ju ingenting – i alla fall om du frågar mig, Nizar verkade dock gilla sina smakprov).
Efter en halvtimme i solen, det vill säga till dess att solen försvann, strosade vi vidare. På hemvägen över Gustav mötte vi Bengt*. Han var nyklippt sedan en vecka och det var lite svårt att inte bli avundsjuk med tanke på hur tovig Nizar är nu. Som tur är har jag lyckats få en tid för trim till tisdag, så snart är vår vovve också sommarfin.
Till dess kan ni ju titta lite på bildserien från Södertull, som förutom en hel del hund- och glassbilder även innehåller ett gäng punkare och ett antal andra flanörer på Södra förstadsgatan.
För den oinvigde: Bengt är den enda westie Nizar för närvarande kommer överens med, så vitt vi vet.
Ska vårruset bli en tradition?
Förra året hamnade ju jag och Nizar mitt i Vårruset, helt oförberedda på att ett par tiotusen kvinnor skulle komma kutandes rakt mot oss. I år hade vi lite framförhållning – det vill säga vi hörde några tjejer prata om Vårruset vid övergångsstället utanför Hilton när vi gick ut på kvällsrundan.
Eftersom jag i stort sett alltid har kameran med mig så var det bara att sätta kurs mot Stadion i hopp om en bra bild eller två.
Spänd förväntan inför starten.
Startögonblicket.
Det finns några fler bilder i galleriet, bland annat en på tjejen som jag gissar vann hela loppet* (vi såg henne passera parkeringen vid stora Pildammen innan vi hade hunnit fram, och då hade jag och Nizar gått 400 meter medan hon sprungit två kilometer, vilket säger något om tempot man kan hålla med en liten vit hund i koppel).
*Uppdatering: Mina misstankar om vinnaren visade sig stämma. Tjejen i fråga heter Magdalena Ottersten, från Hässelby SK i Helsingborg och hon klockade in på 17:45. Mai har lagt ut resultaten för placering 1-25.
Vinnaren Magdalena Ottersten, närmast kameran.
Hur många kalorier innehåller en iPod Shuffle?
Dina Pengar publicerade i går en artikel med rubriken Årets märkligaste jobbhistorier. Inget konstigt med det, typisk kvällstidningsjournalistik med ekonomiska förtecken. En radda bildtexter som beskriver så kallat märkliga jobbhistorier, bland annat den svenske killen som färgade håret rött och sedan fick sparken, glatt illustrerat med genrebilder från Scanpix och andra bildbyråer.
Men den första bilden är lite missvisande. Bildtexten lyder:
En av årets konstigaste jobbstories är denna: En övervakare slår vad med kollegorna i tingshuset. Utmaningen: Att äta upp innehållet i rättens godisautomater på en dag. Hon lyckas och får via vadet ihop 1.800 kronor till välgörenhet. 7.000 kalorier slank ned, totalt.
Problemet är bara att bilden föreställer en iPodautomat (Apple placerade ut ett antal automater här och var i USA för att den som helt plötsligt fick ett obotligt sug efter en iPod, eller tillbehör, skulle kunna stilla det när som helst på dygnet utan att behöva vänta på att butikerna skulle öppna). Jag har vänt och vridit på kartongen ett antal gånger men inte hittat några uppgifter om antalet kalorier en iPod Shuffle innehåller.
Om redaktörerna skulle upptäcka fadäsen och byta bild så har jag gjort en skärmdump som kan beskådas här.
Idol 2007? Nej, idol för jämnan!
Att ha hund är en egotripp utan like. Oavsett hur dagen har varit, hur du mår, vad du gjort eller sagt är det alltid någon som blir överlycklig för att just du kommer hem.
Visst kan det vara lite jobbigt ibland när det lilla krypet kastar sig över dig och studsar runt som en påtänd pingisboll och bönar och ber om uppmärksamhet. Men om han någon gång inte är hemma när jag kliver in genom dörren så känns det som om något är fel, som om jag inte kommit hem.
Jag far med osanning
Igår skrev jag att jag inte känner någon hund som frivilligt sover på rygg, men en titt bland mina gamla bilder avslöjade att så inte var fallet.
Nizar i en för honom ovanlig sovställning.
Nu är bilden visserligen tagen när han var liten valp, och det är fullt möjligt att han la sig på sidan för att sova och sedan kasade ner bakom kudden, men rätt ska vara rätt.
Idag lägger han sig bara frivilligt på rygg om det är någon som kliar honom på magen, och då enbart för att man ska komma åt ordentligt.
Lite förändringar i utseendet
Jag har pillat lite med utseendet på sidan för att göra den lite mer lättläst – det är i alla fall förhoppningen – och det ska vara enklare att se var man klickar för att kommentera det jag skriver.
Kategorierna och arkivet har hamnat i popup-menyer och jag har lagt till ett litet block som slumpar fram bilder ur galleriet. Det sista har jag framför allt gjort för att piska mig själv att lägga in fler bilder.
En tur i Alnarpsparken
Slängde på vinterdäcken idag och då man helst ska köra in dem innan det blir vinterväglag, för att slita bort det förhårdnade yttersta lagret, tog jag en tur med Nizar till Alnarpsparken. Vi travade omkring en timme i de delarna av parken som med lite god vilja kan kallas för skog och njöt av ett underbart höstväder. Okej, det slet ju inte så värst mycket på däcken, men det var i alla fall riktigt behagligt.