Malmö

Snart kommer flyttgubbarna

På fredag säger vi tack och farväl till lägenheten på Föreningsgatan och låter flyttgubbarna bära iväg vårt bohag till Friluftstaden (jo, det ska bara vara ett ”s”). I skrivande stund är det precis en vecka sedan vi fick nycklarna och seda dess har vi tillbringat så mycket tid som möjligt i huset.

Det har dock inte blivit så mycket som man skulle kunna önska, eftersom vi varit tvungna att packa, röja och handla en massa. Två fulla billaster till tippen, där det mesta faktiskt lämnades in till loppis, har det blivit. Lika många till Ikea och K-rauta, dock utan att fylla bilen, samt en vända till Löddeköpinge där vi fyndade utemöbler.

2184

Men efter varje dags slit har vi satt oss på solgården och bara njutit. Av tystnaden, grönskan och vårt nya hem. Skillnaden mot Föreningsgatan och de omgivande kvarteren är enorm. Även om vi sitter utomhus i Friluftstaden hör vi mindre trafikbuller än i vårt nuvarande vardagsrum, med fönstren stängda. För det är alltid minst tre motorcyklister, åtta mopedister och tolv BMW-slynglar som kör dragrace på Föreningsgatan varje kväll. Och de använder gärna trafikljuset precis nedanför som startsignal till racet.

Och vi ska inte tala om alla fulla människor som skränande drar förbi på Mjölnaregatan – där de gärna lättar på trycket och kräks mot husväggen, eller ännu hellre i en port. De lyckas störa både kvällsro och morgonhumör när man måste kryssa med hunden mellan högar av krossat glas, skräp från snabbmatsrestauranger och gårdagens kvällsmat blandad med rödtjut.

Men som sagt, av detta märker vi ingenting när vi sitter på solgården i vårt nya hem. Och nu är det bara ett par dagar kvar som vi behöver stå ut med eländet. Fast jag ger mig fan på att det inte tar lång tid innan jag börjar sakna lägenheten och läget mitt i city.

2179

2204
2192

Jordskalv en effektiv väckarklocka

Vaknade av att hela huset skakade för några minuter sedan. Kändes precis som när jag upplevde jordskalv i Taiwan för ett par år sedan. Men i Sverige har vi ju inte jordskalv, eller hur?

Och med tanke på att jag sovit illa under morgontimmarna på grund av en raspig hals, och att varken Emma eller Nizar inte vaknade så måste det ju varit en dröm. Inte heller störtade grannarna, som antagligen inte varit i Taiwan och upplevt jordskalv, ut på gården skrikandes i bara pyjamas, vilket stärker min tes.

Det som talar emot är att mamma ringde från Lund och frågade om jag hade känt skalvet, så då har det nog inträffat trots allt.

Uppdatering: Sydsvenskan har fått ut en liten text nu.
Uppdatering2: USGS meddelar att det var en 4.7 med epicentrum 40 km öster om Malmö 

Veckans fredsgsnöje – bli inlåst på kyrkogården

Idag har jag lyckats med konststycket att bli inlåst på en kyrkogård. Jag, Nizar, tre tjejer och en gammal damcykel föll offer för vaktbolaget G4S iver att bomma igen så snabbt som möjligt utan att kolla om någon befann sig innanför grindarna.

Att ringa hjälpte föga eftersom den som svarade knappt verkade veta vad Malmö är, än mindre vem som skulle släppa ut oss.

Visst, det är inte så svårt att klättra över ett staket, så länge man inte behöver få med sig en hund och en cykel ut. Men att behöva bryta sig ut från en kyrkogård efter mörkrets inbrott känns milt sagt ovärdigt.

Till slut insåg vi att räddningen skulle dröja, och att det fanns en stor risk att vi kunde hamna i tidningen då Emma visste vad som hänt, så vi tog ett varv till och lyckades hitta en plats där vi alla, inklusive cykeln, kunde ta oss över.

Jag tror jag fortfarande har lite värdighet i behåll, men det är nog inget en skvätt whisky inte kan råda bot på.

Vem gör kläder åt oss spinkiga killar?

Jag tycker det är enormt svårt att hitta kläder som jag trivs med. Problemet är inte att det saknas snygga plagg, däremot kan det vara lögn i helvete att hitta något som sitter bra. 

Bara i vart tredje fall brukar det finnas något i stolek small, och om plagget också är lever upp till den angivna storleken är det som att vinna på lotto. I de flesta fall sitter tröjor och skjortor ungefär lika bra som en säck, med ungefär trettio procent mer tyg än nödvändigt vilket gör att man ser ut som en vandrande kvadrat.

Kavajer och kostymbyxor ska vi inte tala om, eller jo förresten, det ska vi.

Storlek 46 är, med några få undantag, det minsta du kan hitta på herravdelningarna. Enligt H&M:s storleksguide* ska det motsvara small – vilket som sagt redan det är för stort – och översatt till byxor är det 31,5 tum. Det är bra mycket för stort för en som drar 29 tum i jeans och 28 tum när det är frågan om tunnare tyg.

Så vad gör man? Ja i fredags köpte jag en ny jacka från Haglöfs på Naturkompaniet. Den sitter hur bra som helst och jag känner mig faktiskt snygg i den, trots att jackan i sig kanske är lite tråkig. Kan det verkligen vara så enkelt som att friluftskläder är bättre storleksanpassade för smala killar? Ja, om man går till damavdelningen i alla fall.

Att sedan jackan är figursydd och inte ser alldeles fyrkantig ut – vilket de flesta herrkläder för överkroppen gör – är bara en bonus. Tyvärr är det inte i så många andra butikers damavdelningars kollektioner som tilltalar mig, vilket begränsar utbudet en aning, och att bara klä mig i friluftskläder känns inte heller tilltalande. 

Nu är ju inte jag särskilt liten (eller är jag det?), så om jag har problem måste det finnas många fler som tycker det är lika svårt att fylla garderoben. Och det finns ju butiker som vänder sig enbart till storväxta, som den vid Alexanderplatz i Berlin, men var finns butikerna för oss smala/tunna/taniga killar?

2059

Är det bara jag som har missat dem eller är det så illa ställt att de inte finns? I så fall funderar jag allvarligt på att starta eget i konfektionsbranschen. Hur svårt kan det vara?

 

* I storleksguiden finns 44 med som minsta storlek, vilket är rent hyckleri från H&M:s sida eftersom det aldrig finns något mindre än 46 – om man har tur, då undre gränsen vanligtvis går vid 48. Tittar man sedan vidare på sidan med tumstorlekar så kan vi konstatera att 32 tum i benlängd är kort. Men vi som har 30 tum eller kortare, vad räknas vi som?

Behagligt att vara uppe med tuppen

Förresten, jag var nog uppe före tuppen. Fem ringde väckarklockan och en halvtimme senare var jag på väg mot stationen genom ett mörkt och nära nog tyst Malmö.

De flesta trafikljusen hade ännu inte slagits på och bara en handfull manniskor och bilar rörde sig på stan. Det är en märklig känsla när man vanligtvis rör sig ute de tider trafiken är som mest intensiv och då människorna myllrar i horder på gator och trottoarer.

Det påminner mig om vad jag gillade med att jobba som tidningsbud.

Välkommen till Malmötrafiken

Det är lite märkligt. Vi har kört i Berlin, Hamburg och dundrat fram på Autobahn och de danska motorvägarna utan att något otäckt inträffat eller ens varit nära att inträffa. Men när vi kom till Malmö inträffade inte mindre än tre incidenter på mindre än en minut – och det när vi skulle köra till garaget för att parkera.

Först var det en en motorcyklist på Spångatan som helt utan förvarning, naturligtvis utan att använda blinkers, bestämde sig för att göra en u-sväng. Om inte Emma redan hade tyckt att han betedde sig lite underligt och var beredd med foten på bromsen så skulle vi kört rakt in i sidan på honom.

Trettio meter senare, vid korsningen Norra Skolgatan kom det en Volvo som inte tyckte att han behövde respektera stopplikt, precis när vi började rulla. Samtidigt kom en cyklist från andra hållet som inte heller brydde sig om stopplikt, eller att ge tecken för sväng, och var en hårsmån från att krocka med såväl Volvo som med oss.

Och jag som var lite nervös inför att köra bil i Berlin.

Nyckelpigor i drivor

Läste om nyckelpigeinvasionen i Sydsvenskan i morse men tyckte det verkade lite överdrivet. Vi såg ett par pigor fler än normalt när vi var ute på kvällsrundan med Nizar igår, men det kan man ju knappast kalla invasion.

Synen som mötte oss på morgonrundan var dock något helt annat. Husväggarna och kullerstenarna på Mjölnaregatan kryllade av små röda och orangea kryp. Det var svårt att undvika att trampa på stackarna, men jag gjorde så gott jag kunde.

Enligt en parkarbetare som kom fram till mig när jag fotograferade så är det ovanligt gott om bladlöss i träden på Mjölnaregatan, så man kan ju förstå varför de slagit sig ner hos oss.

1987

1991

1983

Bättre och bättre dag för dag

Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.

I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.

Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.

Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.

Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.

Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.