Bättre än väntat, men bra segt på slutet

Då har man alltså klarat sin första halvmara och det gick helt klart över förväntan. Visst, det var lite trist att försöka hitta skydd mot de många regnskurarna som hemsökte oss under de fyra timmar vi fick vänta innan Broloppet drog igång. Men gott sällskap gjorde själva väntan mer än uthärdlig.

Till slut var det i alla fall dags att springa och drygt en minut efter att starten gått passerade jag startlinjen och gav mig in i tunneln.

Jag hade blivit varnad att det skulle kunna bli rejält kallt i tunneln, men det var precis tvärtom. Rena bastun. Ett tag undrade jag om det var förkylningen som inte alls hade gått över utan slagit ut i full blom, men när jag såg de andra löparnas svettiga ryggar lugnade jag mig lite och njöt av ljudet från tusentals trampande fötter.

Väl ute på bron blev det lite svalare och medvinden gjorde det svårt att hålla det planerade tempot. Det gick lite för fort helt enkelt. Jag trodde faktiskt inte jag skulle behöva sota för det, eftersom de kraftiga byarna gjorde att jag kunde slappna av och ändå komma ner i 4.20-tempo utan ansträngning. I alla fall kändes det inte ansträngande.

Inte så länge jag var på bron i alla fall.

Men som på beställning, så snart vi kom fram till betalstationen var det som om kroppen sa stopp. Förkylning och skadeuppehåll tog ut sin rätt och jag rasade till 5.20-5.25. Väl inne i Limhamn kom äntligen sportdrycken, som borde ha serverats redan ute på bron, och den, tillsammans med publiken, gav en liten kick som gjorde att jag orkade få upp farten lite.

De sista kilometrarna gick på ren vilja och grinighet. Grinigheten kom framför allt från vetskapen att jag inte borde ha haft det minsta problem att hålla brotempot hela vägen in i mål, gärna med en rejäl spurt på slutet. Nu blev det bara en liten fartökning de sista hundra metrarna som gjorde slut på alla krafter.

Men det är ju precis så det ska vara. Har du ork att fortsätta när du gått i mål efter ett lopp har du inte gett tillräckligt. Nu var det precis så jag orkade hålla mig på benen, men inte mycket mer.

Och tiden?

1:40:56 enligt de uppdaterade resultatlistorna (1:41:32 sa min Garminklocka, men jag var nog inte så snabb att stänga av den i mål). Långt bättre än förhoppningen att klara 1:45, för att inte tala om de 1:50 jag faktiskt trodde att det skulle bli. Det bådar verkligen gott inför Berlin, så länge jag får träna som planerat.

Amager Strandvej tur och retur

Det är mindre än en timme kvar innan bussen över till Danmark lämnar Limhamnsfältet. Jag är allt lite smånervös, det är trots allt min första halvmara och uppladdningen kunde ha varit bättre.

Efter Lundaloppet tog det tre och en halv vecka innan jag kunde börja springa igen. Och då först efter ett besök hos Raffi på GGG Physical Fitness som konstaterade att mitt höftproblem orsakades av att höften inte rörde sig som den skulle, vilket i sin tur berodde på två kotor som satt lite snett. Lite drag, slit och ett par akupunkturnålar senare var det åtgärdat och jag hade fått en helt annan rörlighet i höften.

Det blev fyra rätt besvärliga rundor när jag väl kom igång. Jag har ju tränat teknik med Elins löparvänner och fått ett rätt bra löpsteg allt eftersom. Men allt jag lärt mig var som bortblåst. Eller rättare sagt, det fanns kvar men till ingen nytta. Musklerna gjorde vad de drillats till, men eftersom höften nu rör sig på ett helt annat sätt än under inlärningen har jag känt mig alldeles sladdrig i kroppen.

Och vi ska inte tala om vad nästan fyra veckors uppehåll gör med uthållighet. Eller vad en förkylning fyra dagar innan första halvmaran gör med psyket.

Just det, jag fick alltså göra ett nytt uppehåll efter onsdagens morgonrunda och har ägnat resten av veckan till att kurera mig, i stället för att som planerat köra 5-7 kilometers lätt löpning varje dag den här veckan för att hålla kroppen i gång.

Jag är i alla fall rätt så återställd. Inget halsont, ingen feber, bara lite lätt nästäppa. Tillräckligt bra för att jag åtminstone ska starta. Målet är att komma över bron, gärna under 1.45 minuter – vilket inte borde vara något problem eftersom mitt ordinarie slöjoggtempo ska vara tillräckligt för att klara det – och att njuta av ett långpass tillsammans med 30.000 andra löparidioter.

Att komma under 1.30, vilket inte borde ha varit orimligt om jag kunnat träna som vanligt, får vi sikta på till nästa halvmara. Och oavsett hur det går då så vet jag att jag kommer slå ett nytt personbästa. Alltid något.

… och fort sprang jag

Mitt mål och min förhoppning var att klara Lundaloppet – en mil – på under 45 minuter. Jag var lite orolig att jag satt ribban lite för högt eftersom jag inte sprungit så fort i år och dessutom riskerade att ryckas med av stämningen och gå ut för hårt i början, alternativt hindras i min framfart av andra löpare.

Den oron var dock helt obefogad, om man bortser från en del ouppmärksamma löpare som blockerade mig när jag försökte gå om.

Jag gick ut lugnt, tyckte jag, eftersom uppförsbacken från Södra esplanaden till Tornavägen är rätt lång och jag ville inte krokna där. Särskilt inte som jag skulle springa den två gånger. Farten skulle komma lagom vid Tomegapsgatan och då var det dags att börja kolla GPS-klockan för att se hur mycket jag halkat efter.

Men ända upp till Tornavägen låg jag faktiskt före min tänkta tid, och sen blev det bara bättre. Att jag sprang om säkert hundra andra löpare och endast passerades av ett tiotal gjorde inte saken sämre. Men den riktiga egokicken kom på upploppet inne på Lunds IP där jag hamnat i en grupp på ungefär tio löpare.

Efter sista kurvan ökade vi alla farten ungefär lika mycket, så den inbördes ställningen var oförändrad – en liten stund. Med drygt femtio meter kvar av loppet kopplade jag in sprintformen som Elin tränat oss på under intervallpassen och jag gick i mål med tio meter till godo på killen som legat jämsides med mig den sista kilometern.

Min officiella tid blev 43.33 (GPS-klockan hävdade att jag var elva sekunder snabbare), vilket gav mig en hedrande tvåhundratrettiotredjeplats bland nära tolvhundra deltagare. Och med tanke på att flera av dem som kom i mål efter mig tävlade för en riktig klubb så är jag långt mer än nöjd med dagens lopp.

I morgon ska jag springa riktigt fort

… eller åtminstone så fort jag kan. Det är dags för Lundaloppet och i år är jag anmäld. Veckans träningspass har därför varit lite kortare och gått i något högre tempo än vanligt. En åttakilometersrunda i 4:38-tempo i tisdags och ett intervallpass knappt fyra kilomters lätt uppvärmningsjogg följt av fem 1000-metersintervaller med en minuts joggvila mellan.

Tanken var att hålla som lägst 4.30-tempo på tusingarna, vilket gick utan problem, nästan utan ansträngning. Och det innebär att milen under 45 minuter inte är en orimlig målsättning i morgon. Fast det är klart, Lund är ju en enda jävla uppförsbacke – åtminstone åt ena hållet – och det kan naturligtvis påverka utgången.

Missförstånd gjorde intervallerna riktigt tuffa

Lärdomen från gårdagens intervallträning med Elins löparvänner: om du tycker att passet känns lätt har du missförstått något av det Elin sagt.

Vi sprang ett set med på 1.8 kilometer i halvmaratempo, 1 kilometer i miltempo och 500 meter fort. Jag gick nog ut lite för hårt i början och fick dämpa farten en aning, utan att för den skull springa långsamt. Så när det var klart var jag visserligen rejält andfådd, men hade ändå gott om ork för de fyra hundrameterssprintarna som jag trodde skulle komma som avslutning på träningen.

Och jag tänkte, det var ju inte så tufft.

Det var bara det att vi skulle göra om samma intervallset vi precis klarat av – två gånger till. Sen var det dags för hundrameterssprint.

Jag tog en välförtjänt sovmorgon idag, men nu är jag pigg igen och det är dags för en lätt återhämtningsrunda till Pildammarna.

Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Det var dags att maratonträningen till nästa nivå och lägga in lite riktiga långpass. Sagt och gjort, idag blev det ett varv runt Svågertorp, via Dalaplan, Kulladal, Almvik, Katrinetorp, Naffeltorp, Bunkeflo, bron, Sibbarp, Limhamn och Ön. In alles 29 kilometer – ja, jag vet, jag borde tagit ett varv till runt kvarteret för att komma upp i tre mil, men jag var hungrig. Och så ska man väl ha något att sikta på nästa gång?

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

Backintervaller i hagelstorm

Onsdagar är veckans höjdpunkt när det kommer till löpning. Då intervalltränar vi nämligen med Elins löparvänner, vilket har gett mig enormt mycket när det kommer till fart och uthållighet.

Fast gårdagens träning kommer jag dock inte minnas med någon större glädje, eller rättare sagt vädret under gårdagens träning kommer jag inte minnas med någon glädje alls.

Intervaller uppför en hundra meter lång backe, normalt en bra och ganska rolig träningsform eftersom man sporrar varandra. Men då Malmö inte direkt är den mest backtäta staden i landet får man hålla till godo med de få som finns. I det här fallet hundrastplatsen vid Limhamnsfältet.

Till att börja med ligger det vid havet, vilket innebär att det blåser. Jämt. Därtill var det bara några få plusgrader i luften. Sist men inte minst, precis när vi började springa uppför backen kom regnet. Och haglet.

Gissa vem som inte hade vare sig vind- eller vattentäta kläder? Gissa vem som inte hade någon mössa? Gissa vem som knappt hade någon balans kvar efter tio set, under vilka hjärnan kylts ner till en isbit?

Ändå var själva träningen riktigt härlig och efter ett par kilometers nedjogg i lågpulsfart hade kroppen och huvudet återhämtat sig rätt bra efter den brutala nedkylningen.

Fast det ska väl sägas, jag har nog aldrig duschat så varmt efter ett träningspass som igår. Och nästa gång vi ska vara på hundfältet kollar jag väderprognosen först, sen klär jag mig efter den.

Maratonbloggen – favoriten just nu

För någon månad sedan snubblade jag över Maratonbloggen på svd.se och den är sedan dess daglig läsning. Enormt mycket inspiration för löparidioter, och bloggerskan Petra Månström har precis samma mål som jag själv, att genomföra sin första mara någonsin. Dock inte Berlin utan Stockholm, och hon har redan klarat av Halvmaran medan jag har min framför mig – Broloppet.