Såg ett inslag om E-type och the Poodles tidigare i veckan. Där sa E-type att den inledande bomben i deras bidrag till schlagerståhejet idag var så pass kraftig att det ”finns risk att jag kommer ut på scen och ser ut som Aschberg”.
Det var jag ju naturligtvis tvungen att se, men ack vilken besvikelse. Det sa poff och så var han ute på scenen och sjöng, men håret det var kvar. Vi får väl se om de går vidare till finalen så vi får en andra chans.
Aftonbladet rapporterar att Bruce Springsteen undvek fansen genom att smita ut genom en sidodörr på hotellet på väg till kvällens konsert – till råga på allt utan att skriva några autografer. Vilken tur att AB var på plats och kunde dokumentera denna skandal.
Var det månne reportern som nekades autografen?
Fick ännu ett mail från mamma efter att hon läst gårdagens inlägg:
”Jag har läst din blogg och jag kan bara tala om för dig att 800° är en av mina favoriter att träna till på gymmet.”
Det fanns en rad till i mailet, och jag tror inte jag kan berätta det bättre själv, bland annat för att jag inte har något minne av själva händelsen, så det får stå oredigerat:
”Och jag kan också berätta att din bandspelare hade timer. Därför fick jag även njuta av Ebba Grön nattetid på högsta volym. Du sov och det gick inte att stänga av eländet. Till slut drog jag ut sladden.”
Fick ett mail från mamma igår där hon berättade att hon precis upptäckt Queen och undrade om jag lyssnat på dem när jag var yngre, och i så fall varför jag undanhållit henne detta fantastiska band.
Jovars, visst rullade Queen i bandspelaren när jag gick på högstadiet – ibland på så hög volym att hon borde haft chansen att upptäcka Freddy Mercurys fantastiska röst redan för 15-20 år sedan.
Innan jag ens börjat skolan älskade jag Ebba Grön. Jag undrar hur länge det dröjer innan mamma upptäcker tjusningen med 800° och min favorit Svart & Vitt.
Jag har aldrig tyckt att Gibson gör snygga gitarrer, men det kan man ju nästan förlåta när de gör världens första självstämmande elgura – The Robot Guitar.
Det finns även en film som visar hur gitarren fungerar.
Jag har aldrig varit en vän av Malmöfestivalen och lyckats hålla mig borta från den nästan helt och hållet sedan vi flyttade hit. Men i år var jag tvungen att gå på en konsert. Tvillingarna Tegan och Sara Quin från Kanada hade bokats för en spelning på Mölleplatsen i kväll och de fick man ju inte missa.
Jag hörde Tega & Sara första gången 2003 år sedan när deras I Hear Noises spelades på ZTV och fastnade direkt. Senaste plattan, The Con, är nog den bästa i mitt tycke med bland annat Are You Ten Years Ago, en låt som enligt Emma påminner om The Knife medan jag hör lite av New Orders Blue Monday i den (finns för övrigt för lyssning på Myspace).
Tyvärr varade konserten inte längre än en timme och de spelade aldrig I Hear Noises, däremot avslutade de med Monday, Monday, Monday, som av någon anledning verkar vara den låten de flesta verkar ha hört om de bara hört en låt med Tegan & Sara. Det blev ett ganska långt set med låtar från The Con, som Like O, Like H och Nineteen. Av någon outgrundlig anledning tackade Tegan extra mycket för jublet efter de nya låtarna, som om hon förväntat sig att vi inte skulle gilla dem och hoppats att vi skulle härda ut tills de började spela av det äldre materialet.
Den som vill se Tegan & Sara har chansen i morgon kväll igen då de Spelar på Vega i Köpenhamn.
Tegan & Sara tillsammans med den gladaste trummis jag någonsin sett.
Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i country, om man undantar vissa väl valda alster av Johnny Cash. Men i kväll var jag bjuden till Debaser för att lyssna på Up The Mountain, Malmös eget country & westernband med Magnus Sveningsson, Bengt Lagerberg och Lasse Johansson från The Cardigans, samt Lotta Wenglén , Sweet Mary och Johan Olsén. Kvällen till ära gästades de av Emmas idol Cecilia Nordlund samt en kille på lapsteel som jag tyvärr inte minns namnet på.
Jag inte hade så höga förväntningar på grund av musikstilen och stack dit för att i sämsta fall få en stunds avkoppling, en Oban och kanske träffa någon jag käner. Men de var riktigt bra och musiken medryckande (jag kan inget om country, så någon djupare analys blir det inte). De lät betydligt bättre än den radda country & westernlåtar som kvällens DJ Johan Kimrin bjöd på. Och då syftar jag inte på det kassa ljudet i högtalarna, utan bandet hade mer själ, eller vad man nu ska kalla det.
Det blir nog ett nytt besök på Debaser när Up The Mountain spelar där igen den 23 Augusti.
Up The Mountain: Johan Olsén, Sweet Mary, Lasse Johansson, Bengt Lagerberg, Magnus Sveningsson och Lotta Wenglén.