Musik

Varför så svårt att göra rätt?

Satt och funderade på om jag inte skulle ta en liten bild på min nya server och vände blicken mot den, men den gick knappt att se. Det står en cd framför, Marc Cohns Join the Parade. Mac minin är verkligen så liten att den nästan skyms av en cd skiva. I fodral visserligen.

Och så kom jag att tänka på hur besvärligt det var att få tag på skivan.

För den som inte riktigt kan placera Marc Cohn så var det han som skrev och framförde Walking in Memphis, vilken Cher inte bara lyckades slakta utan också få till en monsterhit med. Cohn har länge varit en av mina största favoriter och jag har väntat åtskilliga år på att han skulle släppa något nytt.

De senaste åren har jag skött bevakningen via iTunes Store och hade nästan gett upp hoppet när jag av en slump upptäckte att han faktiskt släppte ett album (Join the Parade) 2007. Efter närmare undersökning insåg jag att det fanns i amerikanska iTunes Store, men inte i den Svenska. Och vad värre var, plattan var inte ens släppt på cd i Sverige.

Tur i oturen så gick den att beställa online från Marcs ”hemsida”, såväl på cd som mp3:or. Eftersom jag ville höra skivan direkt valde jag naturligtvis att skapa ett konto och köpa mp3-versionen.

Men se, det gick inte.

Eftersom jag bor i Sverige var det omöjligt att lägga skivan i kundvagnen och det slutade med att jag fick beställa cd:n – med två veckors leveranstid.

Nu är det här visserligen ett extremfall, men varför ska det vara så svårt att göra rätt för sig, och jag vill betala för musik jag tycker om och lyssnar på. Så varför göra det så svårt? När vi som är beredda att slanta upp måste ta i så vi kräks för att lyckas, ja då är det inte konstigt att piratkopieringen frodas.

Nu kan jag ha all min musik i iPhonen

Fick ett tips om Simplify Media så nu har jag tillgång till all min musik i iPhonen, förutsatt att jag är ansluten till nätet. Bäst av allt är att programmet även letar reda på texter och information om artisten. Hur smutt som helst.

Nu väntar jag bara på att Telia ska bli klar med porteringen av mitt mobilnummer så jag kan börja använda Edge när jag inte har wifi-anslutning.

Mina bilder på stevelukather.net

Mycket Lukather blir det, men jag har fått med ett gäng bilder från veckans konstert på Steves officiella hemsida, stevelukather.net, och det måste jag väl har rätt att skryta om?

Visst, den som tittar runt lite upptäcker att vem som helst kan skicka in sina bilder, men jag har inte kunnat se att någon annan fått en helt egen sida för sina bilder.

Steve Lukather bättre på egen hand

Konserten med Steve Lukather på KB i går var enormt bra och ganska välbesökt.

1904

Lite överraskande inledde han med två spår från första, självbetitlade soloplattan, Drive a Crooked Road och Twist The Knife innan det kom något från senaste skivan, titelspåret Ever Changing Times.

Eftersom bandet består av idel studiomusiker var det föga förvånande att det alla skulle få var sitt soloframträdande utanför låtarna. Hur duktiga musikerna än är så kan det bli ganska tröttsamt och konstlat, särskilt när det kommer till trumsolot.

Men där blev jag faktiskt överraskad. Eric Valentine var inte ute efter att briljera med teknisk skicklighet utan gick helt och hållet in för att underhålla. Med barnslig charm lyckades få med sig och engagera publiken i det han gjorde. Och när han väl fått alla att klappa takten gjorde han allt för att kollra bort oss. Det låter kanske inte så kul men det lockade ändå till många skratt, framför allt hos Valentine själv.

1896

Lukather passade på att kommentera rykten som uppstått i samband med att Toto officiellt lades i malpåse för några veckor sedan. Medlemmarna är enligt honom inte ovänner, som det tydligen påstå, utan det var helt enkelt dags. Det sista kan med om.

Det som Toto, mina ungdomsidoler, åstadkommit de senaste åren har tyvärr inte varit mycket att hurra för. Några enstaka bra låtar, men ingen helhet på skivorna och musiken har mest gått på rutin. Men på egen hand får Lukather ta ut svängarna och kan rocka till det lite mer.

Visst, det är fortfarande så pass polerat att de som får utslag av musikermusik lär behöva uppsöka läkare, men jämfört med hur det brukar låta då Lukather är inblandad är det här skitigt och rejält med rock’n’roll. Allt är ju relativt.

It’s nice to see so many young people. I don’t know what the fuck you’re doing here, but I appreciate it.

50-årige Steve Lukather kommenterar publikens ålder

Bäst: Hero With a 1.000 Eyes, Live For Today, Tell Me What You Want From Me, Jammin With Jesus, Fall Into Velvet och den gamla The Tubes-låten Talk To Ya Later.

1880|1421868|1421892|142

Fler bilder finns i galleriet.

Som att träffa en gammal vän igen

För många år sedan hittade jag skivan Delilah Blue med Joshua Kadison (ni minns kanske landsplågan Jessie från 1993?). Efter att iPhonen slumpat fram The Gospel According To My Old Man igår började jag fundera på vad det blivit av honom.

Joshua Kadison anno 2007, inte lika långhårig som när det begav sig Första kollen blev iTunes Store, men där fanns bara Delilah Blue och Painted Desert Serenade. Googlade lite för att se om det var lönt att leta vidare efter nya plattor och hamnade på Kadisons officiella hemsida.

Det visade sig att han inte bara har släppt fler album, han är fortfarande ute och turnerar och inte minst ger han bort låtar gratis. Totalt fyra album finns att tanka hem, komplett med cd-inlagor som pdf, om man så vill. 

Jag gillar verkligen Delilah Blue, som tyvärr inte blev någon större framgång och EMI bröt kontraktet med Kadison. De hoppades väl på att han skulle återupprepa framgångarna med Jessie och blev besvikna när det misslyckades.

Hur som helst är jag glad att han inte gav upp så att jag en dag kunde hitta lite nya låtar att dryga ut den digitala skivsamlingen med.

Bowie utan Bowie svänger gott

På min födelsedag blev jag iväglurad på en afton med Blondie på Debaser. Det visade sig vara en lyckträff och vi bestämde oss på stående fot för att gå på nästa afton, med David Bowie, vilken var i onsdags.

För den som inte känner till upplägget: en artist eller ett band uppmärksammas under en kväll med DJ, film och slutligen levande musik där lokala förmågor, backade av ett grymt husband kallat Aftonorkestern, framför sina tolkningar av en handfull låtar.

Bowieaftonen var faktiskt riktigt bra, ska man klaga så på något så var det väl avsaknaden av överraskningar i låtvalet som. Nu blev lite väl mycket best of-platta, men en jävligt bra sådan, med bland andra Moto Boy, Magnus Carlsson och Ola Salo som uttolkare (apropå lokala förmågor).

I övrigt håller jag med om det mesta som Håkan Engström skrev i sin recension i Sydsvenskan, även det att Kristofer Åkessons Sufragette City var kvällens bästa, så jag avstår från en egen.

1358

Nästa gång blir det en afton med Nina Simone vilket borde bli rätt spännande.

Jag träffade för övrigt kapellmästare Sveningsson när jag var ute med Nizar i kväll, och han berättade att de precis spikat att efter Nina blir det Iggy and the Stooges. Det lär bli rätt häftigt.

Själv passade jag på att föreslå The Who som ett givet band för en egen afton och fick ett visst medhåll. Vi får väl se, eller rättare sagt höra, om Bell Boy, Pinball Wizard och Baba O’Riley kommer att ljuda från Debasers scen i höst.

Man kan ju hoppas i alla fall.

Skandal – Springsteen skrev inga autografer

Aftonbladet rapporterar att Bruce Springsteen undvek fansen genom att smita ut genom en sidodörr på hotellet på väg till kvällens konsert – till råga på allt utan att skriva några autografer. Vilken tur att AB var på plats och kunde dokumentera denna skandal.

Var det månne reportern som nekades autografen?