Nizar gillar inte att jag springer

Hade tänkt springa drygt en mil i Pildammarna idag, men det blev knappt åtta kilometer. Anledningen till den kortare distansen stavas Nizar.

Han är nämligen inte helt förtjust i att husse försvinner ut en timme eller så och kommer hem alldeles svettig. Han piper ibland när jag drar på mig tightsen och det är ett himla pussande och fjäskande när jag väl är hemma igen – som för att tala om hur hemskt livet är utan husse.

Idag passade Emma på att ta ut honom på en promenad samtidigt som jag sprang, och de gick till Nizars favoritställe Pildammarna. Jag passerade dem en gång utan att han märkte något, så nästa gång utgick jag från att han inte skulle notera min närvaro då heller.

Men ack så fel jag hade. Några sekunder efter att jag sprungit förbi dem vände jag mig om och såg en liten vit torped komma stormande mot mig i full karriär. Så det var bara att avbryta ett par kilometer i förtid och vända tillbaka till Emma med den lille hoppandes runt mig som en studsboll på uppåttjack.

Nåväl, nu är jag i alla fall mindre än åtta mil från hundrastrecket och det känns rätt bra.

Närmar mig hundra mil

Den 19 maj 2008 fick jag fick hjärnsläpp, snörde på mig skorna och stack ut på min första löprunda den här sidan sekelskiftet. Sedan dess har det blivit nästan hundra mil i diverse löparspår i och runt Malmö.

Ja, det var väl allt jag tänkte säga den här gången. Återkommer med lite mer skryt när jag har mindre än fem mil kvar.

Lär dig läsa med Star Wars

Tänk om det här hade funnits när jag gick i skolan? Då hade jag nog lärt mig läsa på nolltid.

Eller rättare sagt, om jag inte hade kunnat läsa innan jag började skolan så hade jag nog lärt mig det snabbare med lite  Star Wars ABC.

Gardulla the Hutt

Varför så svårt att göra rätt?

Satt och funderade på om jag inte skulle ta en liten bild på min nya server och vände blicken mot den, men den gick knappt att se. Det står en cd framför, Marc Cohns Join the Parade. Mac minin är verkligen så liten att den nästan skyms av en cd skiva. I fodral visserligen.

Och så kom jag att tänka på hur besvärligt det var att få tag på skivan.

För den som inte riktigt kan placera Marc Cohn så var det han som skrev och framförde Walking in Memphis, vilken Cher inte bara lyckades slakta utan också få till en monsterhit med. Cohn har länge varit en av mina största favoriter och jag har väntat åtskilliga år på att han skulle släppa något nytt.

De senaste åren har jag skött bevakningen via iTunes Store och hade nästan gett upp hoppet när jag av en slump upptäckte att han faktiskt släppte ett album (Join the Parade) 2007. Efter närmare undersökning insåg jag att det fanns i amerikanska iTunes Store, men inte i den Svenska. Och vad värre var, plattan var inte ens släppt på cd i Sverige.

Tur i oturen så gick den att beställa online från Marcs ”hemsida”, såväl på cd som mp3:or. Eftersom jag ville höra skivan direkt valde jag naturligtvis att skapa ett konto och köpa mp3-versionen.

Men se, det gick inte.

Eftersom jag bor i Sverige var det omöjligt att lägga skivan i kundvagnen och det slutade med att jag fick beställa cd:n – med två veckors leveranstid.

Nu är det här visserligen ett extremfall, men varför ska det vara så svårt att göra rätt för sig, och jag vill betala för musik jag tycker om och lyssnar på. Så varför göra det så svårt? När vi som är beredda att slanta upp måste ta i så vi kräks för att lyckas, ja då är det inte konstigt att piratkopieringen frodas.

Firar med en liten bild

Det mesta verkar funka nu när den gamla kuben, snart tio år gammal, har ersatts av en sprillans ny Mac Mini – vilket är förklaringen till att sidorna här laddar snabbare än någonsin.

För att fira detta – och för att testa så att allt verkligen är som det ska – bjuder jag på en hundbild från en picnic vi hade för ett par helger sedan. Det var ju så länge sedan Nizar fick vara med på sidan.

2164

På banan igen – nästan i alla fall

Efter några timmars frånvaro från nätet är hennig.nu åter tillgänglig. I skrivande stund i något vingklippt version.

Jag har nämligen bytt server och lärt mig den hårda vägen att man inte ska importera webbinställningar hur som helst från en serverversion till en annan. Framför allt inte om man får Apache2 i samma veva.

Galleriet får anstå till senare i helgen, nu är det dags att sova.

Fyra förkylningar och ett trasigt knä

Brago. Med knappt elva kilometer i benen kom jag att tänka på Brago. Det tog ett par hundra meter innan jag kom på varför.

När jag var liten fick jag följa med goda vänner på segelsemester i S:t Anna skärgård ett par gånger, och ibland hände det att vi gick iland på någon strand där vi inte var ensamma. Och varje gång upplevde jag samma sak.

Doften av solsvettiga äldre män blandad med den salta havslukten, den lätt fuktiga havsbrisen i mitt ansikte och solens värmande strålar mot huden. Och eftersom vi alltid fikade när vi klev iland, och fikastunden alltid innehöll Brago – kungen av industriellt producerade kakor – så kanske det inte var så konstigt att jag kom att tänka på dem idag.

För när jag var längst ute på Sibbarp idag hade små grupper av solsvettiga män börjat ockupera gräsmattan, havsbrisen slog mot mitt ansikte med den salta doften av hav, och solen smekte min hud.

Tyvärr fanns det ingen tid – eller rättare sagt, jag ville inte ta mig tid – för en fikastund. Det viktiga var att klara av det första riktiga långpasset på väldigt länge.

För vintern var inte rolig för en nybliven löparidiot. Första förkylningen i november, nästa i december och så två till i januari och mars. Lägg därtill att mitt högra knä helt plötsligt börjat göra ont, så efter sista sjukdomstillfället blev det ett par extremt korta testrundor följda av lång vila och mycket tigerbalsam.

Men så en dag när vi var uppe i Blekinge sprang jag från Svängsta till Åkeholm och sedan tillbaka. Knappt nio kilometer blev det och det tidigare så bråkiga knät sa inte ett knyst. Två dagar senare körde jag ett sju kilometers intervallpass kring Hundsjön och mådde hur bra som helst.

Sedan dess har jag bara knatat på och försökt hålla tre eller fyra pass i veckan och försöka hålla mig kring milen när jag inte springer intervall.

Men nu är det ju bara ett par månader kvar till mitt första lopp, halvmaran Run to the beat, så jag har känt mig tvungen att peta in några längre pass för att se till att jag verkligen håller distansen ut när det gäller.

Så idag satte jag iPoden på 15 kilometer och gav mig av ungefär halv tolv. Solen sken och precis och jag styrde kosan mot Ribban och därefter Sibbarp. Precis när jag kom fram till Limhamn sa iPoden att jag kommit halvvägs och det var dags att vända hemåt igen. Men jag hade bestämt mig för Sibbarp så det var bara att fortsätta. Orken fanns ju.

Och just när Bragominnet kom över mig precis i slutetav Sibbarpsstranden fick jag en extra kick. Farten ökade och jag tog en liten omväg hem. Och tur var väl det, för när jag bara hade ett kvarter kvar kollade jag iPoden för att få veta hur långt jag sprungit och det var bara 600 meter kvar till min första tvåmilare. Ett kvarter extra och ett nytt personbästa var i hamn – utan att knät sa ifrån en endaste gång.

Och det känns betryggande inför den stundande halvmaran. Särskilt som jag har ett par månader kvar att komma i ännu bättre form.

Office 2010 – en anledning till att vägra Microsoft

Sajten Lifehacker har skärmbilder på hur Office 2010 kan komma att se ut. Jag måste säga att jag nog skulle få huvudvärk om jag behövde sitta med ett program som har så plottrigt gränssnitt.

Jag undrar hur mycket arbetstid som kommer att gå förlorad på världens alla arbetsplatser bara av att anställda letar efter rätt knapp att trycka på? Och när ska Microsoft ge upp disketten som symbol för att spara något? När till och med svenska staten gett upp kravet på diskettstation för att en dator ska komma i fråga för upphandling är den dödförklarad på riktigt.

För mänsklighetens bästa får vi hoppas att det slutliga resultatet blir ordentligt omarbetat. Annars är det synd om den del av mänskligheten som är beroende av Officepaketet.

Duktiga bilister kom tillbaka till Malmö

Någon gång strax före nyår inföll en av de sällsynta dagarna den här vintern då vi hade frysgrader i Malmö. Samma dag hade jag tagit bilen till jobbet och upptäckte till min förvåning att generatorlampan började flämta när jag körde hem. Den slocknade dock efter en stund och när jag nästa gång satte mig i bilen höll den sig släckt under hela färden.

Några veckor senare trillade temperaturen under nollan igen och generatorlampan började åter blinka. Kunde det vara så illa att den höll på och ge upp, och köldintolerans var det första tecknet? Eller kunde det vara så enkelt att det var remmen som höll på att ge upp? Den senaste tiden hade vi börjat lägga märke till ett lätt vinande från trakterna kring generatorn. Och alla som växte upp när Volvo 240 var världens vanligaste bil i Sverige vet ju att vinande, eller i ylande fallet 240, från motorn betyder sliten fläkt- eller generatorrem. Och med tanke på att att en rem är billigare än en generator kändes det naturligt att prova det först.

600 kronor och några dagar senare kom nästa köldknäpp och det det var dags att testa teorin. Men icke. Lampjäveln, som jag nu börjat kalla den, lyste glatt efter att den hade stått ute en dag i minusgrader. Som om inte det räckte tog helt plötsligt styrservon semester – och det dagen före bokad besiktning.

Nåväl, det var ju ruskigt kallt den kvällen, och i höjd med Hilton hade generatorn fått upp laddningsförmågan så pass att servon kom tillbaka och lampjäveln återgick från ilsket lysande till det ursprungliga flämtandet. Besiktningen torde alltså inte vara i fara eftersom morgondagen sades komma med plusgrader och bilen skulle trots allt tillbringa natten i garaget. Det var dock tämligen uppenbart att någon ytterligare åtgärd behövdes och det snart. Läs mer →

Vem behöver analytiker!

Man ska väl inte dra en hel yrkesgrupp över en kam, men jag hörde precis ekot rapportera om Swedbanks senaste rapport. Det var lite fascinerande att höra reportern säga ”analytikerna hade räknat med en vinst på 700 miljoner kronor, men i stället blev det en förlust på tre miljarder.”

Vad bygger man sin analys på om det kan slå så fel?