Fyra förkylningar och ett trasigt knä

Brago. Med knappt elva kilometer i benen kom jag att tänka på Brago. Det tog ett par hundra meter innan jag kom på varför.

När jag var liten fick jag följa med goda vänner på segelsemester i S:t Anna skärgård ett par gånger, och ibland hände det att vi gick iland på någon strand där vi inte var ensamma. Och varje gång upplevde jag samma sak.

Doften av solsvettiga äldre män blandad med den salta havslukten, den lätt fuktiga havsbrisen i mitt ansikte och solens värmande strålar mot huden. Och eftersom vi alltid fikade när vi klev iland, och fikastunden alltid innehöll Brago – kungen av industriellt producerade kakor – så kanske det inte var så konstigt att jag kom att tänka på dem idag.

För när jag var längst ute på Sibbarp idag hade små grupper av solsvettiga män börjat ockupera gräsmattan, havsbrisen slog mot mitt ansikte med den salta doften av hav, och solen smekte min hud.

Tyvärr fanns det ingen tid – eller rättare sagt, jag ville inte ta mig tid – för en fikastund. Det viktiga var att klara av det första riktiga långpasset på väldigt länge.

För vintern var inte rolig för en nybliven löparidiot. Första förkylningen i november, nästa i december och så två till i januari och mars. Lägg därtill att mitt högra knä helt plötsligt börjat göra ont, så efter sista sjukdomstillfället blev det ett par extremt korta testrundor följda av lång vila och mycket tigerbalsam.

Men så en dag när vi var uppe i Blekinge sprang jag från Svängsta till Åkeholm och sedan tillbaka. Knappt nio kilometer blev det och det tidigare så bråkiga knät sa inte ett knyst. Två dagar senare körde jag ett sju kilometers intervallpass kring Hundsjön och mådde hur bra som helst.

Sedan dess har jag bara knatat på och försökt hålla tre eller fyra pass i veckan och försöka hålla mig kring milen när jag inte springer intervall.

Men nu är det ju bara ett par månader kvar till mitt första lopp, halvmaran Run to the beat, så jag har känt mig tvungen att peta in några längre pass för att se till att jag verkligen håller distansen ut när det gäller.

Så idag satte jag iPoden på 15 kilometer och gav mig av ungefär halv tolv. Solen sken och precis och jag styrde kosan mot Ribban och därefter Sibbarp. Precis när jag kom fram till Limhamn sa iPoden att jag kommit halvvägs och det var dags att vända hemåt igen. Men jag hade bestämt mig för Sibbarp så det var bara att fortsätta. Orken fanns ju.

Och just när Bragominnet kom över mig precis i slutetav Sibbarpsstranden fick jag en extra kick. Farten ökade och jag tog en liten omväg hem. Och tur var väl det, för när jag bara hade ett kvarter kvar kollade jag iPoden för att få veta hur långt jag sprungit och det var bara 600 meter kvar till min första tvåmilare. Ett kvarter extra och ett nytt personbästa var i hamn – utan att knät sa ifrån en endaste gång.

Och det känns betryggande inför den stundande halvmaran. Särskilt som jag har ett par månader kvar att komma i ännu bättre form.

Office 2010 – en anledning till att vägra Microsoft

Sajten Lifehacker har skärmbilder på hur Office 2010 kan komma att se ut. Jag måste säga att jag nog skulle få huvudvärk om jag behövde sitta med ett program som har så plottrigt gränssnitt.

Jag undrar hur mycket arbetstid som kommer att gå förlorad på världens alla arbetsplatser bara av att anställda letar efter rätt knapp att trycka på? Och när ska Microsoft ge upp disketten som symbol för att spara något? När till och med svenska staten gett upp kravet på diskettstation för att en dator ska komma i fråga för upphandling är den dödförklarad på riktigt.

För mänsklighetens bästa får vi hoppas att det slutliga resultatet blir ordentligt omarbetat. Annars är det synd om den del av mänskligheten som är beroende av Officepaketet.

Duktiga bilister kom tillbaka till Malmö

Någon gång strax före nyår inföll en av de sällsynta dagarna den här vintern då vi hade frysgrader i Malmö. Samma dag hade jag tagit bilen till jobbet och upptäckte till min förvåning att generatorlampan började flämta när jag körde hem. Den slocknade dock efter en stund och när jag nästa gång satte mig i bilen höll den sig släckt under hela färden.

Några veckor senare trillade temperaturen under nollan igen och generatorlampan började åter blinka. Kunde det vara så illa att den höll på och ge upp, och köldintolerans var det första tecknet? Eller kunde det vara så enkelt att det var remmen som höll på att ge upp? Den senaste tiden hade vi börjat lägga märke till ett lätt vinande från trakterna kring generatorn. Och alla som växte upp när Volvo 240 var världens vanligaste bil i Sverige vet ju att vinande, eller i ylande fallet 240, från motorn betyder sliten fläkt- eller generatorrem. Och med tanke på att att en rem är billigare än en generator kändes det naturligt att prova det först.

600 kronor och några dagar senare kom nästa köldknäpp och det det var dags att testa teorin. Men icke. Lampjäveln, som jag nu börjat kalla den, lyste glatt efter att den hade stått ute en dag i minusgrader. Som om inte det räckte tog helt plötsligt styrservon semester – och det dagen före bokad besiktning.

Nåväl, det var ju ruskigt kallt den kvällen, och i höjd med Hilton hade generatorn fått upp laddningsförmågan så pass att servon kom tillbaka och lampjäveln återgick från ilsket lysande till det ursprungliga flämtandet. Besiktningen torde alltså inte vara i fara eftersom morgondagen sades komma med plusgrader och bilen skulle trots allt tillbringa natten i garaget. Det var dock tämligen uppenbart att någon ytterligare åtgärd behövdes och det snart. Läs mer

Vem behöver analytiker!

Man ska väl inte dra en hel yrkesgrupp över en kam, men jag hörde precis ekot rapportera om Swedbanks senaste rapport. Det var lite fascinerande att höra reportern säga ”analytikerna hade räknat med en vinst på 700 miljoner kronor, men i stället blev det en förlust på tre miljarder.”

Vad bygger man sin analys på om det kan slå så fel?

Lägenheten är uppsagd

Svängde förbi MKB och lämnade in uppsägningen på lägenheten i morse. Det kändes faktiskt lite vemodigt, för jag gillar verkligen vår lägenhet, även om placeringen precis intill Föreningsgatan och kiss- och spystråket (Mjölnargatan alltså) inte är sådär lysande.

Men jag tror nog att jag kommer över det så snart vi installerat oss i huset i Friluftsstaden.

Första loppet blir en halvmara

Idag har jag gjort slag i saken och anmält mig till mitt första lopp – Run to the Beat i Malmö den 15 augusti.

Det blir en halvmara där jag inte behöver ha med mig iPoden för att få musik till löpningen, eftersom det ingår i själva loppet i form av liveband som placeras ut strategiskt längs banans sträckning.

Start och mål kommer tydligen bli vid Hyllie Arena, men var det är tänkt man ska springa däremellan är än så länge okänt. Men det vore kul att få se just dig någonstans längs vägen, hejandes på mig.

Bättre bilförare efterlyses

Gatan var enkelriktad, avspärrad och uppgrävd. Ändå lyckades en klantskalle till bilförare med konststycket att ta sig in på den och lägga bilen på sidan i diket.

Sydsvenskans Hermod Pedersen ställer i artikeln frågan om det inte hade behövts bättre avspärrningar på gatan. Jag tror dessvärre inte att det hade hjälpt. Vad Malmö behöver är bättre bilförare, som har vett att använda huvudet när de sätter sig bakom ratten.

Vi kan ju åtminstone glädja oss åt att en dem som inte gör det nu verkar vara billös och oskadliggjord för en liten tid framöver.

Run Eskil, run!

Sydsvenskans Eskil Fagerström har nått utmaningens mål – Roms marathon. Starten har gått och enligt uppgifter från Facebookgruppen Vi som hejar på Eskil Fagerström i Roms maraton! har han i skrivande stund passerat första stationen, med vissa känningar i en lårmuskel.

Vi håller tummarna för att det stannar vid känningar och att Eskil tar sig i mål med äran och alla kroppsdelar i behåll.

Uppdatering: Nu är han halvvägs, inga rapporter om skador eller andra känningar.

Uppdatering: Äntligen i mål. Strax före två kom den uppdateringen, vilket torde ge en tid på under fem timmar. Grattis!