Lappluva med tofs på, fyfan vad det snöar

Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.

Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.

Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).

De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.

1227

Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.

I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.

Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.