Resor

Välkommen till Malmötrafiken

Det är lite märkligt. Vi har kört i Berlin, Hamburg och dundrat fram på Autobahn och de danska motorvägarna utan att något otäckt inträffat eller ens varit nära att inträffa. Men när vi kom till Malmö inträffade inte mindre än tre incidenter på mindre än en minut – och det när vi skulle köra till garaget för att parkera.

Först var det en en motorcyklist på Spångatan som helt utan förvarning, naturligtvis utan att använda blinkers, bestämde sig för att göra en u-sväng. Om inte Emma redan hade tyckt att han betedde sig lite underligt och var beredd med foten på bromsen så skulle vi kört rakt in i sidan på honom.

Trettio meter senare, vid korsningen Norra Skolgatan kom det en Volvo som inte tyckte att han behövde respektera stopplikt, precis när vi började rulla. Samtidigt kom en cyklist från andra hållet som inte heller brydde sig om stopplikt, eller att ge tecken för sväng, och var en hårsmån från att krocka med såväl Volvo som med oss.

Och jag som var lite nervös inför att köra bil i Berlin.

Cirkus Hostel för avkoppling, party eller boende

I vår jakt på Whisky hamnade vi på Cirkus Hostel på Weinbergsweg, ett stenkast från Rosenthaler Platz. Ett skönt ställe med alldeles för många bilder på David Hasselhoff i baren för att det ska vara hälsosamt. 

2079

Priserna verkar ganska hyggliga, baren har liveuppträdanden ganska ofta och det är bara ett stenkast från Alexanderplatz, så gillar man att bo på vandrarhem så kan det här vara ett bra tips.

Falsk marknadsföring av Scandlines

Alla som tittat på TV4 i Skåne under de senaste åren har sett de förhatliga måsarna i Scandlines reklam för linjen Gedser-Rostock.

Med tanke på deras tjatter är det lätt att tro att färjorna går en gång i kvarten, eller rent av ännu tätare.

Icke. Varannan timme är det som gäller. Det kanske hade varit idé att kolla det först. Inte minst ta reda på vilka tider som gäller.

Men nu gjorde vi inte det och får sitta här en timme till.

Martin Björnström bloggar igen

Efter nästan ett års stiltje har det äntligen börjat hända saker på bjornstrom.se. Jag har ju gjort ett par resor med karln och måste säga att det är ett underhållande sällskap och en god vän. Nästan lika underhållande är det att läsa hans blogg som vanligtvis avhandlar resor något av jordens alla hörn.

Nu är han på väg till Australien med flickvännen Maria, så räkna med en hel del intressanta reseskildringar den närmaste tiden.

Lappluva med tofs på, fyfan vad det snöar

Det var väldigt vitt ute när vi vaknade. Snön föll med stora, tunga flingor över Kristinehamn.

Jättemysigt när man äter frukost och tittar ut genom fönstret. Mindre mysigt när det är dags att köra vidare.

Bilen var täckt av minst tio centimeter snö och att försöka sopa den ren var ett rent Sysifosarbete (som jag och Emma visserligen slapp eftersom vi inte var så snabba ut till parkeringen).

De första milen körde vi följaktligen inte så fort som skyltarna tillät och jag började undra om vi skulle hinna hem till Malmö innan det blev måndag.

1227

Men innan vi visste ordet av, och innan vi ens nått fram till Mariestad, upphörde snöfallet. Några mil senare började vi skymta barmark.

I Mullsjö var det min tur att ta över ratten och då var vägarna snöfria, så vi bestämde oss för att ta vägen om Svängsta för att hämta upp Nizar. De sista milen genom Småland och Blekinge kunde jag nästan svurit på att det var vår. Solen sken, inte en snöflinga så långt ögat kunde nå, vägarna torra och fina och björkarna ilsket lila.

Så nu är vi äntligen hemma. Det ska bli skönt att krypa ner i den egna sängen igen. Den rangliga överslafen i Klövsjö funkade, men den var trots allt så obekväm att om jag inte tröttat ut mig i backarna skulle jag knappast klarat att sova en hel natt i den.

Kristinehamn – Sveriges ungdomsgård?

Vi siktade på Mariestad som övernattningsort, men knappt tio mil innan blev det mörkt, halt och snöigt så vi beslöt oss för att övernatta i Kristinehamn. Emma fick syn på Park Hotell och vi stannade för att se om det fanns några rum.

Med tanke på att det såg ut som en gammal skola hade vi väl inte några höga förhoppningar, men oj vad vi bedrog oss. Riktigt mysiga och fräscha rum, i alla fall vårt, och ganska nära centrum.

1223

När vi gick ut på stan för att få en bit mat så slog det oss snart att det nästan bara var ungdomar ute. Överallt.

De få bilar som körde genom centrum rattades av finniga artonåringar som ville visa hela världen hur tuffa de var. Vrålande motorer, sladdar utan någon som helst kontroll och med fara för andras liv, rutor som skallrade av techno spelad för högt i billiga bilstereoanläggningar var legio.

Jag såg en biffig skylt som skröt om att Kristinehamn var Sveriges ungdomskomun 2007, men det kändes mer som om vi råkat kliva in i en ungdomsgård.

De enda vuxna vi kunde se var på väg in till nyårsrevy på teatern som låg vägg i vägg med den enda restaurangen vi kunde hitta.

Då var det roliga över

Leif-Göran valde att betala 45 kronor extra för att få hyra skidutrustningen en dag extra. Ett riktigt kap tyckte han – ända tills det slog honom att han även behövde ett skipass för ytterligare 220 kronor.

Själv vågade jag inte åka mer för mitt knä hade visserligen klarat ytterligare två åk efter vurpan, men sen började det protestera i vissa situationer, exempelvis när jag går ner i trappor. I stället strosade jag runt i liftområdet och fotograferade lite innan det blev kaffe på hotellet.

1195

Underlig istapp på värmestugan.

1191

Offpiståkning under sittliften (okej, den här tog jag igår eftermiddag).

1199

Röda backen sedd nerifrån. Den ser rätt beskedlig ut från det här hållet, men det är en synvilla.

1203

Solen går upp, eller ner, eller så är den i zenith. Kanske allt på en gång, vi är ju ändå i norra Sverige.

Avslutningsvis har jag hittat en pistkarta som kanske kan göra det lättare att hänga med i mina tidigare inlägg.

Facit: ett ömt knä, men inga brutna ben

Då var det färdigåkt för den här gången.

Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.

På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.

Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.

Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.

Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.

När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.

1219

Visst ser jag ut som Bono?

Det mulnade på lite på eftermiddagen så jag kunde inte längre ha mina mc-solbrillor i backen – i alla fall inte utan att riskera liv och lem – så jag fick hoppa in på sportshoppen i backen och skaffa ett par gula glasögon för att få lite bättre kontrast samtidigt som jag slipper vinden i ögonen.

1187

Det gäller ju att åka med stil, eller hur?