Inga ben brutna idag

Jag är vansinnigt trött – och glad för att inget gått sönder så här långt.

Vaknade halv åtta i morse av att det var vansinnigt varmt i överslafen på våningssängen som jag och Emma delade. Gick upp och fixade frukost och var i stort sett färdigäten innan Leif-Göran tittade ner i köket.

Två timmar senare gav vi oss av mot backarna och eftersom det fanns ett riktigt blåbär med i sällskapet (jag) så var planen att börja med en timme med instruktör. Glada i hågen, utrustade med hyrda pjäxor, skidor och stavar, travade vi in i skidbacksreceptionen för att boka tid. Tid fanns dock först sent på eftermiddagen så vi inledde i knattebacken med Leif-Göran som instruktör.

1175

Det gick ganska bra, trots att skidorna till och från ville åka åt helt olika håll. Men jag höll mig upprätt nästan hela tiden. En mindre vurpa i det flackaste partiet och en i knappliften var allt jag lyckades med.

Efter lunch och lite vila var det så dags för lektion. Vi fick göra ett åk i knattebacken för att visa vad vi kunde, sen tyckte vår lärare Marlene att det var dags att åka i de lite längre backarna. Fortfarande gröna visserligen. Eftersom Leif-Göran i alla år åkt på raka skidor, och vi nu hade carving-dito på fötterna, så fick Marlene rätta till en del av det vi lärt oss av honom. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna mig lite säkrare och duktigare. Och tillräckligt för att Marlene skulle tycka att vi var redo för Slingan.

1179

Slingan är Klövsjös längsta backe, blå till på köpet, vilket alltså innebär att den är lite svårare än en grön backe, men fortfarande betraktas som lätt. Vad som är lätt är förstås en definitionsfråga.

Backen börjar fint och flackt, inte särskilt svår ens för ett blåbär som jag. Men efter bara några hundra meter blir det plötsligt brant och smalt, för att inte tala om stupen på sidan av backen.

Jag klarade visserligen av att svänga snyggt och prydligt, men det började snart gå fort – jävligt fort – och den första rejäla vurpan var rett faktum. Det skulle bli ett återkommande mönster under resten av färden nerför berget. Till slut var vi i alla fall nere vid foten och det fick bli dagens sista åk eftersom liftarna stängde. Tack och lov får man väl säga, för jag hade nog inte överlevt mycket mer.

I stället bar det av till stugan för en stunds bastu och en bit mat. Nya friska i morgon.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.