Olycka

Facit: ett ömt knä, men inga brutna ben

Då var det färdigåkt för den här gången.

Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.

På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.

Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.

Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.

Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.

När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.

1219

Inga ben brutna idag heller

Första riktiga skiddagen, med skipass i vänster jackärm var det dags att besegra skidbackarna.

Jag hoppar över detaljerna och nöjer mig med ett citat ur det gula häfte med regler och tips för vistelsen i liftar och backar som alla får med sitt skipass:

Korslagda skidor betyder olycka

Jag har än så länge inte lyckats motbevisa påståendet, trots upprepade försök.

1211

Inga ben brutna idag

Jag är vansinnigt trött – och glad för att inget gått sönder så här långt.

Vaknade halv åtta i morse av att det var vansinnigt varmt i överslafen på våningssängen som jag och Emma delade. Gick upp och fixade frukost och var i stort sett färdigäten innan Leif-Göran tittade ner i köket.

Två timmar senare gav vi oss av mot backarna och eftersom det fanns ett riktigt blåbär med i sällskapet (jag) så var planen att börja med en timme med instruktör. Glada i hågen, utrustade med hyrda pjäxor, skidor och stavar, travade vi in i skidbacksreceptionen för att boka tid. Tid fanns dock först sent på eftermiddagen så vi inledde i knattebacken med Leif-Göran som instruktör.

1175

Det gick ganska bra, trots att skidorna till och från ville åka åt helt olika håll. Men jag höll mig upprätt nästan hela tiden. En mindre vurpa i det flackaste partiet och en i knappliften var allt jag lyckades med.

Efter lunch och lite vila var det så dags för lektion. Vi fick göra ett åk i knattebacken för att visa vad vi kunde, sen tyckte vår lärare Marlene att det var dags att åka i de lite längre backarna. Fortfarande gröna visserligen. Eftersom Leif-Göran i alla år åkt på raka skidor, och vi nu hade carving-dito på fötterna, så fick Marlene rätta till en del av det vi lärt oss av honom. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna mig lite säkrare och duktigare. Och tillräckligt för att Marlene skulle tycka att vi var redo för Slingan.

1179

Slingan är Klövsjös längsta backe, blå till på köpet, vilket alltså innebär att den är lite svårare än en grön backe, men fortfarande betraktas som lätt. Vad som är lätt är förstås en definitionsfråga.

Backen börjar fint och flackt, inte särskilt svår ens för ett blåbär som jag. Men efter bara några hundra meter blir det plötsligt brant och smalt, för att inte tala om stupen på sidan av backen.

Jag klarade visserligen av att svänga snyggt och prydligt, men det började snart gå fort – jävligt fort – och den första rejäla vurpan var rett faktum. Det skulle bli ett återkommande mönster under resten av färden nerför berget. Till slut var vi i alla fall nere vid foten och det fick bli dagens sista åk eftersom liftarna stängde. Tack och lov får man väl säga, för jag hade nog inte överlevt mycket mer.

I stället bar det av till stugan för en stunds bastu och en bit mat. Nya friska i morgon.

Inget gick sönder om man får tro läkaren

Var och kollade upp hur jag egentligen mår efter olyckan och fick veta att inget verkar ha gått sönder. Alla leder och senor samt nacken var intakta, men benmusklerna hade fått sig en omgång, vilket jag kunnat konstatera på egen hand. Det viktiga är dock att det jag råkade ut för är dokumenterat om det nu skulle dyka upp något i efterhand.

Läkaren tror dock inte att jag ska behöva oroa mig för whiplash. I och med att jag såg bilen komma bakom mig så hann jag göra mig beredd och då är risken inte lika stor, sägs det. Hoppas verkligen det stämmer.

Påkörd bakifrån på fredagen den 13:e

Jag har aldrig varit vidskeplig tidigare (och kommer förhoppningsvis inte att bli det nu heller), men det är ju typiskt att man ska bli påkörd fredagen den 13:e av alla dagar.

Jag hade precis stannat Vespan för att göra en vänstersväng på Spångatan, tio meter från porten in till gården, när jag i backspegeln såg att Mercedecen som legat 20 meter bakom mig när jag började blinka bara hade någon meter kvar. Försökte gasa i väg, men jag han bara släppa kopplingen innan det small. Både Vespan och jag flög fyra fem meter fram innan den la sig ner på högersidan. Jag kastade mig mot trottoaren, ifall föraren inte hade fått stopp på bilen (hann faktiskt tänka att det nog inte vore så jävla skönt med en CLK i nacken, eller något liknande). Tack och lov hade bilen redan stannat och föraren var på väg ut. Han och flera förbipasserande frågade mig upprepade gånger om jag var okej, vilket jag under omständigheterna var.

Föraren hade vare sig sett mig bromsa eller blinka – gissar att han tittat åt något annat håll – men vi hade båda precis passerat övergångsstället vid Triangeln, så han hade inte fått upp farten. Kan nog varit 10-20 Kmh som mest.
684

Min stackars Vespa efter krocken.

Själv har jag klarat mig med blåmärke i rumpan, efter att ha landat på motorkåpan, och ett ynkligt skrapsår på knät från mitt försök att kasta mig ur vägen. Lite öm och stel, så här halvannan timme efteråt, men i övrigt vid god vigör. Vespan lär dock behöva lite omplåstring. Lacken saknas på flera ställen, motorkåpa, bensköld och framskärmen ser inte ut som de gjorde i går morse. Styret och framhjulet delar inte längre åsikt om vad som är rakt fram.

Trots allt är jag glad att det var Vespan och inte jag som blev mest tilltygad och att det var jag som åkte kana på den och inte tvärtom.

Gatukontoret vill mig illa

Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.

Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.

Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.

Klinker. På trottoaren.

546

Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.

Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.

Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.

Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.

558

Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.

Hur kommer det sig …

Det är självklart att man upptäcker saker som skiljer sig åt mellan hemma och det land man besöker, men i bland upptäcker man skillnader som inte går att begripa.

För hur kommer det sig…

…att både Tokyo och Taipei är nästan kliniskt befriade från papperskorgar utomhus, men ändå stoltserar med näst intill skräpfria gator? I Malmö behöver man sällan gå mer än 20 meter för att hitta en papperskorg. Trots det slängs fimpar, godispapper och matrester till höger och vänster. I Tokyo kunde man gå kvarter efter kvarter utan möjlighet att slänga tuggummit (för inte ville man vara den som skitade ner).

…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo? Okej, det var lite märkligt men jag kan ändå gå med på att det finns utanför Flygplatsen. Inne i centrum däremot kändes det lite underligt, fast samtidigt skönt, att se rökarna trängas i en hörna av trottoaren.

657

Killen till höger skymmer tyvärr skylten som talar om att det här är en rökruta.

…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo, men är fullt tillåtet att röka inne på restauranger och i spelhallarna? Om man nu inte får klampa omkring med ciggen på trottoaren hur som helst, varför är det då okej att bolma när man spelar tv-spel med tvåtusen andra människor inne på något av de stora spelhusen?

…att det nästan inte finns några tjocka människor i Japan eller Taiwan? Jo, det är klart det finns, men de verkar vara försvinnande få. Skillnaden mot väst blev extremt tydlig på väg hem, när vi fick lämna planet under mellanlandningen i Bangkok. I stället för att vara omgiven av människor i min egen storlek, som i gaten på Chiang Kai-Shek, var det nu fullt av överviktiga västerlänningar på väg hem från Thailandssemestern. Är det maten, kulturen eller rent av värmen som gör att det finns färre överviktiga där än här hemma?

…att så många katter i Tokyo saknar svans?

613

Pelle?

…att nästan alla taxibilar i Taipei saknar bälten i baksätet? Bältet finns oftast kvar, men spännet är för det mesta spårlöst borta. Är det en förolämpning mot chaufförens körförmåga att ta på sig bältet? I så fall undrar jag varför de själva nästan alltid har bältet på?

…att det inte förekommer fler bilolyckor än det gör i Taipei? Den som sett trafiken där förstår vad jag menar.

…att man kan ens kan komma på tanken att bygga världens högsta hus i en stad där jordbävningar på upp till 5.5 förekommer i snitt var tredje månad, och där man får räkna med att uppleva åtminstone en 7:a någon gång i sitt liv?

673

Jag är ganska liten i jämförelse med 101.