Någon gång strax före nyår inföll en av de sällsynta dagarna den här vintern då vi hade frysgrader i Malmö. Samma dag hade jag tagit bilen till jobbet och upptäckte till min förvåning att generatorlampan började flämta när jag körde hem. Den slocknade dock efter en stund och när jag nästa gång satte mig i bilen höll den sig släckt under hela färden.

Några veckor senare trillade temperaturen under nollan igen och generatorlampan började åter blinka. Kunde det vara så illa att den höll på och ge upp, och köldintolerans var det första tecknet? Eller kunde det vara så enkelt att det var remmen som höll på att ge upp? Den senaste tiden hade vi börjat lägga märke till ett lätt vinande från trakterna kring generatorn. Och alla som växte upp när Volvo 240 var världens vanligaste bil i Sverige vet ju att vinande, eller i ylande fallet 240, från motorn betyder sliten fläkt- eller generatorrem. Och med tanke på att att en rem är billigare än en generator kändes det naturligt att prova det först.

600 kronor och några dagar senare kom nästa köldknäpp och det det var dags att testa teorin. Men icke. Lampjäveln, som jag nu börjat kalla den, lyste glatt efter att den hade stått ute en dag i minusgrader. Som om inte det räckte tog helt plötsligt styrservon semester – och det dagen före bokad besiktning.

Nåväl, det var ju ruskigt kallt den kvällen, och i höjd med Hilton hade generatorn fått upp laddningsförmågan så pass att servon kom tillbaka och lampjäveln återgick från ilsket lysande till det ursprungliga flämtandet. Besiktningen torde alltså inte vara i fara eftersom morgondagen sades komma med plusgrader och bilen skulle trots allt tillbringa natten i garaget. Det var dock tämligen uppenbart att någon ytterligare åtgärd behövdes och det snart. Läs mer →