Trafik

Duktiga bilister kom tillbaka till Malmö

Någon gång strax före nyår inföll en av de sällsynta dagarna den här vintern då vi hade frysgrader i Malmö. Samma dag hade jag tagit bilen till jobbet och upptäckte till min förvåning att generatorlampan började flämta när jag körde hem. Den slocknade dock efter en stund och när jag nästa gång satte mig i bilen höll den sig släckt under hela färden.

Några veckor senare trillade temperaturen under nollan igen och generatorlampan började åter blinka. Kunde det vara så illa att den höll på och ge upp, och köldintolerans var det första tecknet? Eller kunde det vara så enkelt att det var remmen som höll på att ge upp? Den senaste tiden hade vi börjat lägga märke till ett lätt vinande från trakterna kring generatorn. Och alla som växte upp när Volvo 240 var världens vanligaste bil i Sverige vet ju att vinande, eller i ylande fallet 240, från motorn betyder sliten fläkt- eller generatorrem. Och med tanke på att att en rem är billigare än en generator kändes det naturligt att prova det först.

600 kronor och några dagar senare kom nästa köldknäpp och det det var dags att testa teorin. Men icke. Lampjäveln, som jag nu börjat kalla den, lyste glatt efter att den hade stått ute en dag i minusgrader. Som om inte det räckte tog helt plötsligt styrservon semester – och det dagen före bokad besiktning.

Nåväl, det var ju ruskigt kallt den kvällen, och i höjd med Hilton hade generatorn fått upp laddningsförmågan så pass att servon kom tillbaka och lampjäveln återgick från ilsket lysande till det ursprungliga flämtandet. Besiktningen torde alltså inte vara i fara eftersom morgondagen sades komma med plusgrader och bilen skulle trots allt tillbringa natten i garaget. Det var dock tämligen uppenbart att någon ytterligare åtgärd behövdes och det snart. Läs mer →

Bättre bilförare efterlyses

Gatan var enkelriktad, avspärrad och uppgrävd. Ändå lyckades en klantskalle till bilförare med konststycket att ta sig in på den och lägga bilen på sidan i diket.

Sydsvenskans Hermod Pedersen ställer i artikeln frågan om det inte hade behövts bättre avspärrningar på gatan. Jag tror dessvärre inte att det hade hjälpt. Vad Malmö behöver är bättre bilförare, som har vett att använda huvudet när de sätter sig bakom ratten.

Vi kan ju åtminstone glädja oss åt att en dem som inte gör det nu verkar vara billös och oskadliggjord för en liten tid framöver.

Ont, det gör ont…

Att alla cyklister inte vet att det kan kosta 600 kronor att cykla mot rött kan jag förstå. Men man måste väl inte tillhöra begåvningsreserven i landet för att inse hur ont det kan göra om det, samtidigt som man bränner förbi rödljuset, kommer en bil från något av de hållen där det faktiskt är grönt?

Välkommen till Malmötrafiken

Det är lite märkligt. Vi har kört i Berlin, Hamburg och dundrat fram på Autobahn och de danska motorvägarna utan att något otäckt inträffat eller ens varit nära att inträffa. Men när vi kom till Malmö inträffade inte mindre än tre incidenter på mindre än en minut – och det när vi skulle köra till garaget för att parkera.

Först var det en en motorcyklist på Spångatan som helt utan förvarning, naturligtvis utan att använda blinkers, bestämde sig för att göra en u-sväng. Om inte Emma redan hade tyckt att han betedde sig lite underligt och var beredd med foten på bromsen så skulle vi kört rakt in i sidan på honom.

Trettio meter senare, vid korsningen Norra Skolgatan kom det en Volvo som inte tyckte att han behövde respektera stopplikt, precis när vi började rulla. Samtidigt kom en cyklist från andra hållet som inte heller brydde sig om stopplikt, eller att ge tecken för sväng, och var en hårsmån från att krocka med såväl Volvo som med oss.

Och jag som var lite nervös inför att köra bil i Berlin.

Hur dum får en bilförare bli?

Ett jävla ollonhuvud i en svart PT Cruiser försökte precis köra om mig på högersidan. Hur fan idioten tänkte vet jag inte för jag låg max en meter från bilarna som stod parkerade på gatan och hans kukförlängare till bil är nära två meter bred.

När han var tio centimeter från motorkåpan på vespan blev jag orolig att han faktiskt skulle knuffa mig av vägen, men vid korsningen Östra Rönneholmsvägen – Carl Gustavs väg var det rött och han saktade in. Något förvånande kanske, för om man är beredd att göra en olaglig omkörning och knuffa en scooterist av vägen, vad spelar då en rödljuskörning för roll?

Nu vet jag vad som hänt grågässen

Emma undrade ju vad som hänt med grågässen i Malmö. Idag fick jag svaret.

När jag väntade på grönt ljus för att cykla över Mariedalsvägen vid Kronprinsen kom tre grågäss och landade mitt i korsningen. Så länge jag tittade tog bilisterna hänsyn till fåglarna, trots att de en kort stund lyckades blockera inte mindre än tre filer samtidigt. 

Men om det här är ett för grågåsen normalt trafikbeteende så kan jag förstå om de minskat i antal.*

1964

1959

* Å andra sidan ser jag dagligen människor som beter sig än mer idiotiskt i trafiken än det tre gässen, och som dessutom överlever, så det är nog inte hela förklaringen.

Tylösands Spa ignorerar vegetarianer

Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.

Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.

Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.

Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra. 

Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.

1820

Snabbare än en V50.

Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.

Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.

Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går. 

”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.

Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.

Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.

Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.

1816

En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.

Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.

Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili. 

Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.

När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.

Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm. 

Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.

Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.

Rostfri plast, jo jag tackar

För drygt en vecka sedan var det dags att kränga på nya sommardäck på fälgarna, och riktigt så händig att jag fixar det själv är jag tyvärr inte. Bokade i stället tid hos Kenneths Däck på Lundavägen och lät dem göra grovjobbet. Ja de fick faktiskt göra allt jobb medan jag drack unket automatkaffe och läste biltidningar.

När jag tröttnat på såväl automatkaffe som DI:s bilbilaga tog jag ett varv i butiken och hittade en riktig pärla när det kommer till biltillbehör. En uppsättning fälgsidor i, hör och häpna, rostfri plast.

1661

Så här i efterhand begriper jag inte hur jag kunde motstå köpimpulsen.

Dagens självmordskandidat

Ärligt talat, hur dum i huvudet måste man vara för att göra följande manöver på cykel? 

Kör upp till höger om valfritt fordon, exempelvis en grön Vespa, som stannat för stopplikt. Utan att stanna, påbörja en vänstersväng och skär in framför fordonet (den gröna Vespan) som precis släpper upp kopplingen och börjar köra.

Jag är glad att jag såg idioten och hann stanna i tid, för jag har ingen lust att lämna bort Vespan på lagning igen.

Ja, jag är mer bekymrad över vad som kunde ha hänt med Vespan, eller med mig för den delen, än hur det hade gått med cyklisten. För om inte han bryr sig mer om sin hälsa, varför ska då jag göra det?