Träning

I morgon ska jag springa riktigt fort

… eller åtminstone så fort jag kan. Det är dags för Lundaloppet och i år är jag anmäld. Veckans träningspass har därför varit lite kortare och gått i något högre tempo än vanligt. En åttakilometersrunda i 4:38-tempo i tisdags och ett intervallpass knappt fyra kilomters lätt uppvärmningsjogg följt av fem 1000-metersintervaller med en minuts joggvila mellan.

Tanken var att hålla som lägst 4.30-tempo på tusingarna, vilket gick utan problem, nästan utan ansträngning. Och det innebär att milen under 45 minuter inte är en orimlig målsättning i morgon. Fast det är klart, Lund är ju en enda jävla uppförsbacke – åtminstone åt ena hållet – och det kan naturligtvis påverka utgången.

Missförstånd gjorde intervallerna riktigt tuffa

Lärdomen från gårdagens intervallträning med Elins löparvänner: om du tycker att passet känns lätt har du missförstått något av det Elin sagt.

Vi sprang ett set med på 1.8 kilometer i halvmaratempo, 1 kilometer i miltempo och 500 meter fort. Jag gick nog ut lite för hårt i början och fick dämpa farten en aning, utan att för den skull springa långsamt. Så när det var klart var jag visserligen rejält andfådd, men hade ändå gott om ork för de fyra hundrameterssprintarna som jag trodde skulle komma som avslutning på träningen.

Och jag tänkte, det var ju inte så tufft.

Det var bara det att vi skulle göra om samma intervallset vi precis klarat av – två gånger till. Sen var det dags för hundrameterssprint.

Jag tog en välförtjänt sovmorgon idag, men nu är jag pigg igen och det är dags för en lätt återhämtningsrunda till Pildammarna.

Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Det var dags att maratonträningen till nästa nivå och lägga in lite riktiga långpass. Sagt och gjort, idag blev det ett varv runt Svågertorp, via Dalaplan, Kulladal, Almvik, Katrinetorp, Naffeltorp, Bunkeflo, bron, Sibbarp, Limhamn och Ön. In alles 29 kilometer – ja, jag vet, jag borde tagit ett varv till runt kvarteret för att komma upp i tre mil, men jag var hungrig. Och så ska man väl ha något att sikta på nästa gång?

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

På Naffeltorpsvägen
 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

Maratonbloggen – favoriten just nu

För någon månad sedan snubblade jag över Maratonbloggen på svd.se och den är sedan dess daglig läsning. Enormt mycket inspiration för löparidioter, och bloggerskan Petra Månström har precis samma mål som jag själv, att genomföra sin första mara någonsin. Dock inte Berlin utan Stockholm, och hon har redan klarat av Halvmaran medan jag har min framför mig – Broloppet.

Nu blir det Berlin till fots

Min gode vän Peter Esse sa i våras, apropå utmaningar, ”Jag är tjock nu, men till jul är jag smal. Du kan springa en mil idag, men när springer ditt första marathon?”[1]. Jag svarade att det kommer aldrig att hända, varpå en viss diskussion om mål i livet bröt ut.

Nu är det snart jul och Esse har i stort sett uppfyllt sitt mål medan jag misslyckats. I natt anmälde jag mig nämligen till Berlin Marathon och ska alltså ge mig ut på en drygt 42 kilometer lång sigthseeing i Berlin, till fots.

Att det överhuvudtaget blev en mara var lite av en missräkning från min sida. Jag hade så smått blivit sugen på att springa Lidingöloppet nästa år, vilket Emma tyckte lät som en dum idé; varför åka till Stockholm för att springa när jag ändå gör det ett par gånger i veckan här i Malmö? Inget bra utgångsläge, eftersom jag gärna ville ha med henne som stöd och för att åtminstone ha någon som hejade på mig, men jag kom på en väldigt bra plan.

Innan jag berättar om planen vill jag dock påpeka att jag på inget sätt betraktar min hustru som ett barn.

Några av mina kollegor med barn har berättat att om de vill att barnen ska göra som de vill utan knot så gäller det att ge dem ett alternativ, ett som är sämre än det du vill att de ska välja. Alltså gällde det för mig att hitta något värre att ställa mot Lidingöloppet för att få med mig Emma som support.

Och vad kan var värre än att springa tre mil? Springa fyra mil och två kilometer kanske?

Alltså slängde jag helt oförberett fram frågan ”Lidingöloppet eller Berlin Marathon” en dag när vi var ute med hunden och fick sekunden senare se min fantastiska plan omintetgjord.

Emma ställde nämligen inte, som jag, Lidingöloppets tre mil mot ett marathons 42 195 meter[2]. Hon ställde Stockholm mot Berlin – och i den jämförelsen står sig naturligtvis Stockholm slätt.

[1]. Citatet är inte ordagrant, men återger andemeningen i sin helhet.
[2]. Nu kanske jag ska vara glad för det, eftersom många löpare anser att Lidingöloppet är betydligt tuffare än en normal mara. Jag hoppas kunna återkomma med en jämförelse vad det lider.

Fyra förkylningar och ett trasigt knä

Brago. Med knappt elva kilometer i benen kom jag att tänka på Brago. Det tog ett par hundra meter innan jag kom på varför.

När jag var liten fick jag följa med goda vänner på segelsemester i S:t Anna skärgård ett par gånger, och ibland hände det att vi gick iland på någon strand där vi inte var ensamma. Och varje gång upplevde jag samma sak.

Doften av solsvettiga äldre män blandad med den salta havslukten, den lätt fuktiga havsbrisen i mitt ansikte och solens värmande strålar mot huden. Och eftersom vi alltid fikade när vi klev iland, och fikastunden alltid innehöll Brago – kungen av industriellt producerade kakor – så kanske det inte var så konstigt att jag kom att tänka på dem idag.

För när jag var längst ute på Sibbarp idag hade små grupper av solsvettiga män börjat ockupera gräsmattan, havsbrisen slog mot mitt ansikte med den salta doften av hav, och solen smekte min hud.

Tyvärr fanns det ingen tid – eller rättare sagt, jag ville inte ta mig tid – för en fikastund. Det viktiga var att klara av det första riktiga långpasset på väldigt länge.

För vintern var inte rolig för en nybliven löparidiot. Första förkylningen i november, nästa i december och så två till i januari och mars. Lägg därtill att mitt högra knä helt plötsligt börjat göra ont, så efter sista sjukdomstillfället blev det ett par extremt korta testrundor följda av lång vila och mycket tigerbalsam.

Men så en dag när vi var uppe i Blekinge sprang jag från Svängsta till Åkeholm och sedan tillbaka. Knappt nio kilometer blev det och det tidigare så bråkiga knät sa inte ett knyst. Två dagar senare körde jag ett sju kilometers intervallpass kring Hundsjön och mådde hur bra som helst.

Sedan dess har jag bara knatat på och försökt hålla tre eller fyra pass i veckan och försöka hålla mig kring milen när jag inte springer intervall.

Men nu är det ju bara ett par månader kvar till mitt första lopp, halvmaran Run to the beat, så jag har känt mig tvungen att peta in några längre pass för att se till att jag verkligen håller distansen ut när det gäller.

Så idag satte jag iPoden på 15 kilometer och gav mig av ungefär halv tolv. Solen sken och precis och jag styrde kosan mot Ribban och därefter Sibbarp. Precis när jag kom fram till Limhamn sa iPoden att jag kommit halvvägs och det var dags att vända hemåt igen. Men jag hade bestämt mig för Sibbarp så det var bara att fortsätta. Orken fanns ju.

Och just när Bragominnet kom över mig precis i slutetav Sibbarpsstranden fick jag en extra kick. Farten ökade och jag tog en liten omväg hem. Och tur var väl det, för när jag bara hade ett kvarter kvar kollade jag iPoden för att få veta hur långt jag sprungit och det var bara 600 meter kvar till min första tvåmilare. Ett kvarter extra och ett nytt personbästa var i hamn – utan att knät sa ifrån en endaste gång.

Och det känns betryggande inför den stundande halvmaran. Särskilt som jag har ett par månader kvar att komma i ännu bättre form.

Run Eskil, run!

Sydsvenskans Eskil Fagerström har nått utmaningens mål – Roms marathon. Starten har gått och enligt uppgifter från Facebookgruppen Vi som hejar på Eskil Fagerström i Roms maraton! har han i skrivande stund passerat första stationen, med vissa känningar i en lårmuskel.

Vi håller tummarna för att det stannar vid känningar och att Eskil tar sig i mål med äran och alla kroppsdelar i behåll.

Uppdatering: Nu är han halvvägs, inga rapporter om skador eller andra känningar.

Uppdatering: Äntligen i mål. Strax före två kom den uppdateringen, vilket torde ge en tid på under fem timmar. Grattis!

När magen satte stopp för snyggt rekord

Nu när jag äntligen kommit igång med löpningen ordentligt igen så tyckte jag att det var dags att testa uthålligheten med ett långpass. Målet var två mil så jag laddade med en rejäl frukost och hinkvis med vatten. Styrde sedan kosan mot Malmö Arena i ett något lägre tempo än vanligt.

Från Arenan bar det sedan av mot Limhamn längs Annetorpsvägen och sedan ner till Sibbarp. Så långt inga problem och jag kände mig fortfarande pigg med många kilometer kvar i benen.

Men väl framme vid Limhamnsvägen kände jag helt plötsligt hur det började kurra i magen. Jag hade lyckats springa mig hungrig. Törstig var jag naturligtvis också, men det hör liksom till och brukar på mina vanliga milrundor inte innebära några problem.

Allt eftersom jag närmade mig centrum igen verkade det som om luktsinnet blev allt bättre. Pizzerior, gatukök och restauranger avgav dofter jag aldrig känt och jag kunde uppfatta dem på trots avstånd på flera hundra meter. När iPoden talade om att jag sprungit 16 kilometer var det inte mer än en kilometer kvar hem. Kastade mig därför in på Hästhagens idrottsplats och avverkade två varv innan magen övertalade mig att det var dags att styra hemåt igen.

Jag lyckades dock finta den vid Fersens väg och tog mig ner till Gamla kyrkogården innan den åter tog kommandot och styrde in mig mellan gravarna mot Davidshallsgatan och upp till Triangeln.

19,23 Kilometer förkunnade iPoden när jag utanför lägenheten frågade den hur lång sträcka jag avverkat. Knappt 800 meter kvar alltså. Inte mer än två kvarter till två mil. En baggis – om det inte vore för magen. Den sa helt enkelt stopp och belägg, gå upp i lägenheten och ät.

Och jag lydde. Tvåmilagränsen får helt enkelt vänta några veckor, och då tar jag en näve russin och mitt nyligen inköpta vätskebälte med mig.


Rundan, på ett ungefär

Lite ur form

Det märktes att jag varit förkyld, men också att jag vilat från träning i en vecka. 8 kilometer runt tradiga Pildammarna blev det. Planen var att börja lugnt och öka om det kändes bra.

Och jag sprang lugnt inledningsvis, trodde jag. Vid enkilometersmarkeringen kollade jag iPoden som sa att jag tuffade på i ett tempo av 4 minuter och 36 sekunder per kilometer. Ändå kändes det som om jag promenerade. 

Men säg den glädje som varar. Efter första varvet var jag nere på som sämst 6 minuter och 20 sekunder. Och vi ska inte tala om hur möra benen kändes när jag stannade utanför porten. Fast nu kan det ju bara bli bättre igen.

Nedräkningen kan börja

Om några timmar slutar jag jobba och jag har precis bestämt mig för att jag är tillräckligt frisk för att ge mig ut en runda i kväll. Jag är lite nyfiken på hur det står till med konditionen, om jag klarar en mil och i så fall i vilket tempo. Om cirka tre timmar borde jag veta. 

Nu åter till jobbet.