Det märktes att jag varit förkyld, men också att jag vilat från träning i en vecka. 8 kilometer runt tradiga Pildammarna blev det. Planen var att börja lugnt och öka om det kändes bra.
Och jag sprang lugnt inledningsvis, trodde jag. Vid enkilometersmarkeringen kollade jag iPoden som sa att jag tuffade på i ett tempo av 4 minuter och 36 sekunder per kilometer. Ändå kändes det som om jag promenerade.
Men säg den glädje som varar. Efter första varvet var jag nere på som sämst 6 minuter och 20 sekunder. Och vi ska inte tala om hur möra benen kändes när jag stannade utanför porten. Fast nu kan det ju bara bli bättre igen.
Har ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, och i morse slog jag till med min första entimmesrunda. Två varv runt Kungs- och Slottsparken samt ett avslutande runt Pildammarna. Knappt 12 Kilometer blev det, med en jäkla spurt de sista 30 sekunderna.
Emma sa häromdagen att grågässen i det närmaste försvunnit från Malmö samtidigt som den vitkindade gåsen håller på att ta över stan. Vid närmare eftertanke insåg jag att det nog stämmer. Under de snart två månader som jag sprungit i Pildammarna så har det bara blivit fler och fler vitkindade, men grågässen som var överallt tidigare lyser med sin frånvaro.
I morse såg jag visserligen en flock på Mölleplatsen, men den var inte stor. Knappt 50 fåglar fick jag det till, medan de vitkindade gässen räknades i hundratal. Man kan ju fråga sig vad som hänt? Har alla grågäss lämnat Malmö så snart deras ungar blivit flygfärdiga eller är det den vitkindade släktingen som ligger bakom?
Det blev lite segt i helgen, i alla fall på lördagen. Och det är helt och hållet min granne Marks fel.
När jag kom hem efter kvällsrundan med Nizar i fredags så satt han och några kompisar ute på gården, vid bordet som ligger rakt under vårt sovrumsfönster. Mark hade bjudit på sill och potatis och diverse drycker, och när vi kom förbi var det bara dryckerna kvar.
Jag insåg ju snabbt att det skulle inte bli någon sömn om jag gick och la mig med det stökiga gänget skrålandes nedanför fönstret. Det enda lösningen blev således att göra dem sällskap.
Rätt vad det var kom Emma hem från jobbet, vilket innebar att klockan var en bit över två på natten. Eftersom även hon stannade och pratade en stund innan vi till slut gick upp i lägenheten hann klockan passera tre innan jag kom i säng.
Eftersom jag skulle upp och tvätta klockan 8 på lördagen blev det en ganska trött dag. Försökte sova någon timme vid lunchtid så att jag skulle orka inviga mina nya skor. Kan säga att det gick inte så bra. Jag orkade ett varv runt Pildammarna, men sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt.
Vad gäller värmen så tror jag faktiskt att jag hade kroknat även om jag fått sova ut. Att springa i solen när temperaturen i skuggan närmar sig 30° är inte snällt mot kroppen, oavsett hur utvilad man är.
Resten av lördagen spenderade jag i soffan, sovandes till sexans Scrubsmarathon.
Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka.
Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.
Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.
Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.
Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.
Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.
Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.
I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.
Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.
Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.
Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?
Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.
Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.
Vid entrén till Pildammarna stod ett par sjuksköterskor och hejdade förbipasserande. De samlade namnunderskrifter till stöd för kraven som ligger bakom strejken. Jag stannade självmant, vilket gjorde dem extra glada, och rent av lite förvånade så vitt jag kunde se.
En av sjuksköterskorna frågade om hon fick hålla Nizar medan jag skrev på, vilket jag tyckte var okej (han märkte ändå inget). Tydligen ”samlade” hon på hundar och kom nu upp i tre.
Hoppas verkligen att strejken lyckas bättre än hundsamlandet. Det förtjänar de.
Nizar och jag var som vanligt i Pildammarna i dag. Tog följande två bilder som jag tyckte blev ganska fina. Eller rättare sagt, en blev fin och en blev lite rolig.
Tog Nizar ut på en långpromenad när jag kom hem från jobbet så han skulle bli tillräckligt trött för att inte störa mig under Sci-fi fredagen på TV6. Det blev en tur runt den stora pildammen. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, men tornet ser ganska maffigt ut i mörker så jag slet fram kameran och försökte föreviga det.
1057
Det var lite svårare än jag tänkt mig för det blåste något in i bänken och hunden hade ingen förståelse för att husse behövde stå blick stilla under exponeringen. Två bilder blev helt fördärvade när han traskade i väg för att lukta på något spännande, minst fem sabbades av kraftiga vindbyar. Till slut hittade jag en liten bänk som jag kunde sätta ner kameran på och få det önskade resultatet.
I övrigt var promenaden lite av en prövning. Jag fick en gren från en pil i ryggen när vi passerade Margaretapaviljongen och längs med Stadiongatan blåste det så kraftigt att jag tvingades luta mig mot vinden för att inte ramla. Nizar såg minst sagt besvärad ut. När vi väl kom hem belönade vi oss med tuggeben, whisky och Stargate Atlantis.