Träning

Det spritter i benen

Det är kallt och rått och djävligt och näsan trillar nästan av så fort man går utanför dörren. Ändå vill jag inget hellre nu än att bli av med det sista av förkylningen så jag får ge mig ut och springa igen. Förhoppningsvis kan det bli en runda redan på onsdag kväll.

Jag undrar bara hur jag blev så här? För senast jag motionerade utomhus i vintertid var när jag gjorde lumpen, det vill säga vintern 1994-95, och då tittade jag minsann inte avundsjukt på andra joggare jag mötte, eller småsprang lite med hunden för att åtminstone få lite utlopp för ”lustarna” – inte för att jag hade hund på den tiden, men ändå.

Kan det vara det här som är min trettioårskris? Jag har nämligen undrat om jag skulle drabbas av en. I så fall kunde det ju varit värre. Jag kunde ju ha skaffat hästsvans och en liten Porsche cab i stället. Eller är det förbehållet femtioårskrisen?

Malmö börjar bli litet

Sporrad av Eskil Fagerström i Sydsvenskans Utmanarna har jag bestämt mig för att köra fler långpass i löparspåret.

Det började lite lätt med en mil innan jobbet i onsdags (en distans som i sig inte riktigt kvalificerar sig som ett långpass, men utfört klockan klockan sex på morgonen så tycker jag att det trots allt förtjänar benämningen) och i lördags var det dags att höja ribban ordentligt när jag gav mig ut strax före elva.

Knappt en timme och en kvart senare var jag tillbaka vid lägenheten och hade då tillryggalagt inte mindre än 15.44 Km. Första gången över en och en halv mil, men knappast sista för det var faktiskt hur skönt som helst även om jag upptäckt ett litet problem att springa i Malmö.

Det håller på att bli för litet.

Slingan gick från lägenheten till Kungsgatan, bort till polishuset och runt i den lilla parken, ner mot Slussplan över bron och längs kanalen bort till Kungsparken, ner till Hovrätten, tillbaka upp mot Casinot, bort till, och över Mölleplatsen, vidare över till Ribban, ner till Västra hamnen, längs havet förbi Scaniabadet ända ner till grusplanen i slutet av promenadstråket, tillbaka samma väg till Ribban, en avstickare till Kallis och tillbaka samma väg genom Kungsparken till Davidshallsgatan, upp mot Triangeln och slutligen hem.

Låter ju hur långt som helst, men fortfarande inte mer än drygt 15 kilometer. Och inte heller var det jobbigt. Jag hade nog kunnat fortsätta lite till – och faktum är att benen faktiskt inte stannade när jag ville, utan jag fick förvånad se mig passera entrédörren utan att egentligen kunna göra något åt det.

Nästa helg tror jag att jag springer till Lund och letar efter Eskil.

Rekordmil före frukost

Jag hade siktet inställt på Yddingeloppet i helgen, men blev aldrig klar med anmälan i tid. När jag vaknade på söndagen insåg jag att det nog var bäst som skedde. Visst har jag blivit löparbiten, men att springa i hällande ösregn när det är under tio grader lockar faktiskt inte.

Desto bättre löparväder var det i morse. Så pass bra att jag lyckades slå rekord. Milen på 46 minuter och 55 sekunder känns rätt bra när mitt tidigare rekord härstammar från en okalibrerad Nike+ med glädjemätning (dvs jag var nog en bra bit från milen i verkligheten den gången).


 

Då hade jag nog stannat hemma från jobbet

När det efter fem minuter vägrade komma något varmvatten ur kranarna i morse så var det bara att inse faktum – dusch var inte att tänka på idag. Jäkla tur att jag inte tog någon löprunda innan jobbet alltså.