… och fort sprang jag

Mitt mål och min förhoppning var att klara Lundaloppet – en mil – på under 45 minuter. Jag var lite orolig att jag satt ribban lite för högt eftersom jag inte sprungit så fort i år och dessutom riskerade att ryckas med av stämningen och gå ut för hårt i början, alternativt hindras i min framfart av andra löpare.

Den oron var dock helt obefogad, om man bortser från en del ouppmärksamma löpare som blockerade mig när jag försökte gå om.

Jag gick ut lugnt, tyckte jag, eftersom uppförsbacken från Södra esplanaden till Tornavägen är rätt lång och jag ville inte krokna där. Särskilt inte som jag skulle springa den två gånger. Farten skulle komma lagom vid Tomegapsgatan och då var det dags att börja kolla GPS-klockan för att se hur mycket jag halkat efter.

Men ända upp till Tornavägen låg jag faktiskt före min tänkta tid, och sen blev det bara bättre. Att jag sprang om säkert hundra andra löpare och endast passerades av ett tiotal gjorde inte saken sämre. Men den riktiga egokicken kom på upploppet inne på Lunds IP där jag hamnat i en grupp på ungefär tio löpare.

Efter sista kurvan ökade vi alla farten ungefär lika mycket, så den inbördes ställningen var oförändrad – en liten stund. Med drygt femtio meter kvar av loppet kopplade jag in sprintformen som Elin tränat oss på under intervallpassen och jag gick i mål med tio meter till godo på killen som legat jämsides med mig den sista kilometern.

Min officiella tid blev 43.33 (GPS-klockan hävdade att jag var elva sekunder snabbare), vilket gav mig en hedrande tvåhundratrettiotredjeplats bland nära tolvhundra deltagare. Och med tanke på att flera av dem som kom i mål efter mig tävlade för en riktig klubb så är jag långt mer än nöjd med dagens lopp.

I morgon ska jag springa riktigt fort

… eller åtminstone så fort jag kan. Det är dags för Lundaloppet och i år är jag anmäld. Veckans träningspass har därför varit lite kortare och gått i något högre tempo än vanligt. En åttakilometersrunda i 4:38-tempo i tisdags och ett intervallpass knappt fyra kilomters lätt uppvärmningsjogg följt av fem 1000-metersintervaller med en minuts joggvila mellan.

Tanken var att hålla som lägst 4.30-tempo på tusingarna, vilket gick utan problem, nästan utan ansträngning. Och det innebär att milen under 45 minuter inte är en orimlig målsättning i morgon. Fast det är klart, Lund är ju en enda jävla uppförsbacke – åtminstone åt ena hållet – och det kan naturligtvis påverka utgången.

Riktigt så lättlurad är jag inte

Ett mail hade fastnat i serverns spam-filter i morse.

Det verkar som om avsändaren hade lite beslutsångest och jag hur tankarna gick? ”Vilket är mest trovärdigt, DHL eller UPS? Jag kör med båda för säkerhets skull”.

Skrämmande nog så lär det vara mer än en handfull som låter sig luras.

En tradition är bruten

De senaste tre åren har jag och Nizar tittat på vårruset. De första två gångerna var det av en ren slump vi hamnade mitt i springet och förra året såg vi till att vara på plats redan vid starten.

Men i år missade vi. Jag stod på gräsmattan och sågade sönder ett träd när jag hörde speakerns röst dåna över hela Malmö och insåg att en tradition var bruten.

Ändå tänkte jag så sent som för ett par dagar sedan att det snart borde vara dags att ladda kameran för att kunna skapa ett nytt album till bildgalleriet.

Å andra sidan så är det roligare att springa själv än att titta på andra, och det tänkte jag göra i morgon bitti, så jag är inte allt för ledsen.

Missförstånd gjorde intervallerna riktigt tuffa

Lärdomen från gårdagens intervallträning med Elins löparvänner: om du tycker att passet känns lätt har du missförstått något av det Elin sagt.

Vi sprang ett set med på 1.8 kilometer i halvmaratempo, 1 kilometer i miltempo och 500 meter fort. Jag gick nog ut lite för hårt i början och fick dämpa farten en aning, utan att för den skull springa långsamt. Så när det var klart var jag visserligen rejält andfådd, men hade ändå gott om ork för de fyra hundrameterssprintarna som jag trodde skulle komma som avslutning på träningen.

Och jag tänkte, det var ju inte så tufft.

Det var bara det att vi skulle göra om samma intervallset vi precis klarat av – två gånger till. Sen var det dags för hundrameterssprint.

Jag tog en välförtjänt sovmorgon idag, men nu är jag pigg igen och det är dags för en lätt återhämtningsrunda till Pildammarna.

Dilbert om den förlorade iPhonen

Hysteriskt roligt om man följt historien om Gizmodo och den så kallat upphittade iPhone-prototypen. Troligen fullständigt obegripligt, och inte det minsta skoj, om man inte gjort det.

Scott Adams Blog: That Lost 4G Phone 04/26/2010.

Mör, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg

Det var dags att maratonträningen till nästa nivå och lägga in lite riktiga långpass. Sagt och gjort, idag blev det ett varv runt Svågertorp, via Dalaplan, Kulladal, Almvik, Katrinetorp, Naffeltorp, Bunkeflo, bron, Sibbarp, Limhamn och Ön. In alles 29 kilometer – ja, jag vet, jag borde tagit ett varv till runt kvarteret för att komma upp i tre mil, men jag var hungrig. Och så ska man väl ha något att sikta på nästa gång?

Jag försökte hålla ett hyfsat lågt tempo för att vara säker på att inte krokna ute på skånska landsbygden och för att känna efter hur kroppen reagerar på lite längre distanser. Gick mer på puls än fart, men klockade ändå in ett snittempo på 5 minuter och 15 sekunder per kilometer.

På Naffeltorpsvägen
 Okej, jag pausade tre gånger, första gången för att ta en bild, andra för att hjälpa två tjejer på cykel hitta till Bunkeflostrand och sista gången för att stoppa i mig en energikaka. Den, och två Dextrosol, gjorde att jag inte hade några känningar av trötthet eller tom och sur mage.

Så väl hemma var jag aningen mör i ben och knän, vansinnigt hungrig, men förvånansvärt pigg. Så med nästan ett halvår kvar till Berlin Maraton kan jag säga att jag inte är ett dugg nervös. Inte när första riktiga långpasset går så här bra.

Kan jag bara hålla mig skadefri så är målet att komma under fyra timmar inga problem. Håller jag dagens tempo, som jag anser var lugnt, är tre och en halv rent av rimligt. Det är nästan så jag hoppas att någon av mina gamla gymnastiklärare läser det här.

Och folk röstar på dem?

Brukar aldrig skriva om politik – de få gånger jag nu överhuvudtaget skriver något – men det jag läste i dagens Sydsvenskan var så dumt att jag inte kan låta bli.

[…] barn hotas aldrig av princip. Sedan kan det vara att man förföljer en hel folkgrupp, då åker alla med. Men då är det föräldrarna som har hittat på något som regimen inte tycker är bra.

Sverigedemokraterna: ”Barn förföljs aldrig”, sydsvenskan.se

Det är dessutom ett ganska konstigt påstående för att komma från en Sverigedemokrat, eftersom de annars gärna lyfter fram alla dåliga sidor hos invandrare, som att de utövar öppet utöver hedersrelaterat våld mot kvinnor i stället för att bara ge dem ett hederligt svenskt fyllestryk i hemmet där ingen annan ser.

Barnförföljelse borde ju vara ett alldeles ypperligt argument för att hålla invandrarna bort från Sverige kan man tycka – fast det är klart, då måste de ju hitta på något annat sätt att slippa de ensamkommande flyktingbarnen.

Fast vad ska man begära av ett parti vars principprogram innehåller följande härliga formulering:

[…] Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.

Läs gärna Magnus Betnérs härligt syrliga reflektion över principprogrammet och fundera sedan på hur det kommer sig att folk faktiskt röstar på dem, frivilligt dessutom.

Backintervaller i hagelstorm

Onsdagar är veckans höjdpunkt när det kommer till löpning. Då intervalltränar vi nämligen med Elins löparvänner, vilket har gett mig enormt mycket när det kommer till fart och uthållighet.

Fast gårdagens träning kommer jag dock inte minnas med någon större glädje, eller rättare sagt vädret under gårdagens träning kommer jag inte minnas med någon glädje alls.

Intervaller uppför en hundra meter lång backe, normalt en bra och ganska rolig träningsform eftersom man sporrar varandra. Men då Malmö inte direkt är den mest backtäta staden i landet får man hålla till godo med de få som finns. I det här fallet hundrastplatsen vid Limhamnsfältet.

Till att börja med ligger det vid havet, vilket innebär att det blåser. Jämt. Därtill var det bara några få plusgrader i luften. Sist men inte minst, precis när vi började springa uppför backen kom regnet. Och haglet.

Gissa vem som inte hade vare sig vind- eller vattentäta kläder? Gissa vem som inte hade någon mössa? Gissa vem som knappt hade någon balans kvar efter tio set, under vilka hjärnan kylts ner till en isbit?

Ändå var själva träningen riktigt härlig och efter ett par kilometers nedjogg i lågpulsfart hade kroppen och huvudet återhämtat sig rätt bra efter den brutala nedkylningen.

Fast det ska väl sägas, jag har nog aldrig duschat så varmt efter ett träningspass som igår. Och nästa gång vi ska vara på hundfältet kollar jag väderprognosen först, sen klär jag mig efter den.

Maratonbloggen – favoriten just nu

För någon månad sedan snubblade jag över Maratonbloggen på svd.se och den är sedan dess daglig läsning. Enormt mycket inspiration för löparidioter, och bloggerskan Petra Månström har precis samma mål som jag själv, att genomföra sin första mara någonsin. Dock inte Berlin utan Stockholm, och hon har redan klarat av Halvmaran medan jag har min framför mig – Broloppet.