Det är dags att bli lantis

När jag var liten ville jag bo i hus. Inte för att hus skulle vara så mycket bättre än något annat utan för att jag ville spela trummor, som min kusin. Men det gick inte för sig eftersom vi bodde i lägenhet.

När jag flyttade till Lund och senare Malmö kom jag fram till att jag skulle förbli stadsbo i lägenhet för resten av livet. Bekvämligheten är oslagbar. I hyresrätt har du någon som sköter underhåll utan att det kostar extra om något oförutsett skulle inträffa — som en vattenläcka i köket — och bor man så centralt som vi gör finns alla bekvämligheter på gångavstånd. Lägg därtill att hus i Malmötrakten är vansinnigt dyra och för att få något till rimligt pris blir man i vårt fall tvungen att ha två bilar.

Trots det har vi precis skrivit kontrakt på en gammal telegrafvilla, långt ut på landet, 40 minuters bilresa från Malmö. Hur gick det till?

Till en början var det mest en kul grej. Vi har tittat på husannonser i tidningen under flera års tid och varit på en visning tidigare, mest för att det roligt. Den här gången gillade vi bilderna vi såg på huset och priset verkade vettigt. Jag åkte ensam på första visningen eftersom Emma skulle jobba. Det kunde ju hända att huset var så fint att det var värt att göra ett till besök där vi båda var med.

Och så blev det. Vi åkte ut onsdagen veckan därpå och när vi styrde hemåt igen satt vi och inredde huset (jag hade faktiskt börjat med det redan efter första visningen). Det blev en sista titt på huset tillsammans med svärfar innan vi bestämde oss för att vara med i budgivningen. Efter vårt första bud hade en av tre spekulanter hoppat av. De andra höjde vårt bud med blott femtusen, varpå vi kontrade med lika lite. De andra bad då om betänketid en dag, vilket gjorde mäklaren lite upprörd, eftersom de hade blivit ombedda att tänka igenom hur högt de var beredda att gå. Då började vi inse att vi nog skulle kunna ta hem affären. Dagen därpå skulle de andra spekulanterna ge sitt svar, men när de bad om ytterligare en dag sa säljaren ifrån och vi stod nu som ”vinnare”.

Jag måste säga att det känns lite konstigt. Jag har nog inte hunnit smälta det hela, men ser verkligen fram emot flytten. Att sitta i trädgården och dricka morgonkaffet lockar. Att slippa Föreningsgatans buller när vi tittar på tv lockar. Att slippa hundbajs i varje gathörn lockar, liksom att slippa spyor och kiss i varannan trappuppgång på helgerna. Att få riva vägg på övervåningen och bygga punchveranda i telegrafstationens gamla väntrum lockar. Till och med att bli insnöad under en Skånsk vinter lockar på något bisarrt vis. Samtidigt känns det lite vemodigt att lämna vår lägenhet som är smått fantastisk, och skulle vi en dag ångra oss och vill tillbaka till Malmö blir det svårt att hitta något motsvarande.

Det enda som kan hindra oss nu är om besiktningsmannen skulle hitta något allvarligt fel som kräver omfattande renovering och spräcker vår budget. I så fall blir vi kvar i stan. Den 30 maj vet vi med säkerhet.

Med tanke på att det inte blir någon affär har jag av hänsyn till säljaren tagit bort bilderna. Se nästa inlägg.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.