Husköp

Drömmen som gick i kras

Om det verkar för bra för att vara sant så är det nog så.

Vi åkte ut till huset med besiktningsmannen från OBM Fuktteknik i går. Det började väl ganska bra. Vi hade fått information om att taket behövde läggas om ganska snart, så vinden var ett orosmoment. Den såg dock bra ut med tanke på åldern. Sovrummet skulle ha mått bra av lite bättre ventilation, men det är lätt fixat. När vi kom till badummet kändes det som om drömmen gick i kras – och det med besked.

Till att börja med fanns det sprickor i fogarna mellan flera kakelplattor i golvet. Vi hade helt missat dem eftersom det stod en liten vagn med schampoflaskor ovanpå dem. Besiktningsmannen muttrade en del när han kikade vidare och gav oss sedan en liten lektion i hur ett badrum inte ska byggas. Till att börja med lutade golvet bort från brunnen – man behöver inte vara byggnadsingenjör för att begripa hur galet det är. Men det skulle bli värre.

Brunnen saknade en damask, om jag inte minns fel, vilken ska hindra att vatten kryper in under fuktspärren, och var i övrigt helt felkonstruerad fick vi veta. Rakt under golvbrunnen, i vardagsrummet, fanns spår av en fuktskada. Denna skulle enligt uppgift ha varit gammal och åtgärdad i samband med renoveringen av badrummet. Icke då.

Fuktmätaren gav utslag direkt, så det läcker fortfarande in vatten i väggar och tak, gissningsvis från golvbrunnen. Och i hallen på ovanvåningen var det fukt i golvet, så pass mycket att spånskivan under plastmattan hade luckrats upp på ett ställe.

På bottenvåningen  var det inte mycket bättre. Klinkerplattorna i grovköket var lagda av en klåpare. Normalt ska de läggas så att de även täcker en bit upp på väggen i våtutrymmen, men här gick de inte ens ända in till väggen. Inte heller verkade det finnas någon fuktspärr och definitivt ingen golvbrunn, vilket är ett krav i våtutrymmen. Fuktspärr hade för övrigt behövts i grovköket då den nyinstallerade varmvattenberedaren läckte från en av kopplingarna.

Vidare hittade besiktningsmannen tecken på att golvet inte var tillräckligt stagat – och hur kul är skulle det vara att en dag hitta tvättmaskin, torktumlare och varmvattenberedare i den pyttelilla ”källaren” som finns rakt nedanför. En källare som för övrigt stank av piss, vilket kan innebära att avloppsvatten läcker ut någonstans under huset.

Mer då? Köket hade vissa problem, om än inga allvarliga – som framkom vid besiktningen ska sägas. Arbetsbänken var sned. Fogarna mellan bänkarna och kaklet var inte tätat med silikon. Droppskydd saknades under tvättmaskinen. Det fanns mer att anmärka på i huset, men det skulle ta mig hela natten att skriva allt.

Jag kände till en början att allt skulle gå att ordna om vi bara fick ner priset på huset, men ju mer jag tänkt på det desto mer har jag insett att det är dags att gå vidare och utnyttja klausulen i kontraktet som ger oss rätt att häva köpet om besiktningen visar på problem som vi inte kände till tidigare.

För hur mycket skulle det krävas för att åtgärda alla problem? Hundratusen? Tvåhundratusen? En halv miljon? Vad som döljer sig i väggar och tak vet vi inte. Om klåparna som renoverade badrummet även ansvarat för att ta hand om eventuella skador efter den tidigare läckan kan man knappast vara säker på att det gått rätt till. Börjar man nysta kan det bli hur mycket som helst i värsta fall och vad hade hänt om vi prutat ner priset men det inte räckt för att täcka renoveringsbehoven? Hade vi kunnat få ersättning för det också eller skulle det drabbat oss?

Och som Emma sa, även om man åtgärdar allt går det inte att känna sig säker på att det inte finns fler problem som lurar under ytan.

Jag tycker synd om säljaren som har drabbats av ett sådan fuskbygge. Det kommer nog inte att bli lättare att sälja huset nu. Och jag tycker det är tragiskt att folk som kallar sig hantverkare lyckas misshandla ett så fint hus så fullständigt.

Det är dags att bli lantis

När jag var liten ville jag bo i hus. Inte för att hus skulle vara så mycket bättre än något annat utan för att jag ville spela trummor, som min kusin. Men det gick inte för sig eftersom vi bodde i lägenhet.

När jag flyttade till Lund och senare Malmö kom jag fram till att jag skulle förbli stadsbo i lägenhet för resten av livet. Bekvämligheten är oslagbar. I hyresrätt har du någon som sköter underhåll utan att det kostar extra om något oförutsett skulle inträffa — som en vattenläcka i köket — och bor man så centralt som vi gör finns alla bekvämligheter på gångavstånd. Lägg därtill att hus i Malmötrakten är vansinnigt dyra och för att få något till rimligt pris blir man i vårt fall tvungen att ha två bilar.

Trots det har vi precis skrivit kontrakt på en gammal telegrafvilla, långt ut på landet, 40 minuters bilresa från Malmö. Hur gick det till?

Till en början var det mest en kul grej. Vi har tittat på husannonser i tidningen under flera års tid och varit på en visning tidigare, mest för att det roligt. Den här gången gillade vi bilderna vi såg på huset och priset verkade vettigt. Jag åkte ensam på första visningen eftersom Emma skulle jobba. Det kunde ju hända att huset var så fint att det var värt att göra ett till besök där vi båda var med.

Och så blev det. Vi åkte ut onsdagen veckan därpå och när vi styrde hemåt igen satt vi och inredde huset (jag hade faktiskt börjat med det redan efter första visningen). Det blev en sista titt på huset tillsammans med svärfar innan vi bestämde oss för att vara med i budgivningen. Efter vårt första bud hade en av tre spekulanter hoppat av. De andra höjde vårt bud med blott femtusen, varpå vi kontrade med lika lite. De andra bad då om betänketid en dag, vilket gjorde mäklaren lite upprörd, eftersom de hade blivit ombedda att tänka igenom hur högt de var beredda att gå. Då började vi inse att vi nog skulle kunna ta hem affären. Dagen därpå skulle de andra spekulanterna ge sitt svar, men när de bad om ytterligare en dag sa säljaren ifrån och vi stod nu som ”vinnare”.

Jag måste säga att det känns lite konstigt. Jag har nog inte hunnit smälta det hela, men ser verkligen fram emot flytten. Att sitta i trädgården och dricka morgonkaffet lockar. Att slippa Föreningsgatans buller när vi tittar på tv lockar. Att slippa hundbajs i varje gathörn lockar, liksom att slippa spyor och kiss i varannan trappuppgång på helgerna. Att få riva vägg på övervåningen och bygga punchveranda i telegrafstationens gamla väntrum lockar. Till och med att bli insnöad under en Skånsk vinter lockar på något bisarrt vis. Samtidigt känns det lite vemodigt att lämna vår lägenhet som är smått fantastisk, och skulle vi en dag ångra oss och vill tillbaka till Malmö blir det svårt att hitta något motsvarande.

Det enda som kan hindra oss nu är om besiktningsmannen skulle hitta något allvarligt fel som kräver omfattande renovering och spräcker vår budget. I så fall blir vi kvar i stan. Den 30 maj vet vi med säkerhet.

Med tanke på att det inte blir någon affär har jag av hänsyn till säljaren tagit bort bilderna. Se nästa inlägg.