Facit: ett ömt knä, men inga brutna ben

Då var det färdigåkt för den här gången.

Efter de fantastiska framgångarna i den blå backen tyckte jag det var dags att visa den röda var skåpet skulle stå. Full (nåja) fart ner till det brantaste partiet där jag saktade in för att inte tappa kontrollen. Förgäves.

På något sätt gjorde jag en 180-graderssväng som avslutades i halv spagat, där jag slog i vänstra knät rejält. Jag var lite orolig att vi skulle behöva kalla på snöskoter och avsluta helgen i nederlag, men det gick att stå på benet och till och med åka lugnt och försiktigt resten av vägen.

Skam den som ger sig. Eftersom jag höll så gav jag mig fan på att klara röda åtminstone en gång. Upp igen, lugnt och försiktigt ner till hanget och sedan ännu lugnare ner för branten.

Men någon elak jävel hade passat på att tippa fjället medan jag var på väg upp i liften, för nu var backen helt plötsligt lodrät och inom kort gjorde jag en baklängeskullerbytta ut ur pisten. Min högra skida fortsatte femtio meter ner i backen innan den upptäckte att jag inte längre var med.

Efter det erkände jag mig besegrad och valde att ta en sista tur i blå slingan, helt enkelt för att sista åket skulle kännas bra och kontrollerat. Helt perfekt blev det dock inte, jag var nog lite för trött, men det gick ändå utan missöden.

När hyrskidorna var återlämnade blev det så äntligen dags för veckans första riktiga after ski i baren på Klövsjö fjällhotell. En Bowmore värmde gott efter en heldag i tio minusgrader.

1219

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.