Det gick ganska snabbt att tröttna på Mt St Michel, det enda som finns att göra när man sett klostret är ju att trängas med turister och äta dyrt. I stället styrde vi kosan mot Saint Malo i Bretagne, knappt en timmes bilfärd bort. Vi hade framför allt två mål med utflykten, att bada och att hitta en tvättomat.
Tvätten gick bra men badandet misslyckades däremot kapitalt. För det första hittade vi ingen butik som sålde handdukar, för några sådana hade vi inte tänkt på att ta med oss hemifrån och vi var inte sluga nog att sno med hotellets. För det andra så var det lågvatten i hela Normandie, så vi hade behövt promenera flera hundra meter för att ens kunna doppa fötterna.
Första stoppet blev dock hamnen där vi hittade en gammal fästning som tyska armén använde för att försvara hamnen mot de allierade. Det finns ett litet museum där, med möjlighet att komma ner i bunkern under marken. Tyvärr får man inte gå in på egen hand utan är hänvisad till de guidade turer som hålls ett par gånger om dagen. Vi hade precis missat elvavisningen och nästa skulle inte gå förrän tre, så vi valde att kika på delarna ovan jord.
Resterna av en luftvärnskanon i St Malo.
Resterna av en sönderkjuten kanon ligger kvar vid ett av luftvärnen. Tittar man noga så ser man kulhålen i röret. I muren som omgärdade kanonerna finns små prång som jag antar var till för att soldaterna skulle kunna ta skydd under beskjutning. Jag skriver antar, för de var så pass trånga och öppna att om en granat ramlat ner i värnet hade prången inte gett något som helst skydd.
Här och var runt fästningen finns även ett par strategiskt utplacerade kulsprutenästen för att ta hand om annalkande fotsoldater. De ser nästan ut som små svampar i metall, med öppningar runt om. Dessa öppningar kunde täppas till med ett rejält metallklot ifall fienden besvarade elden lite väl häftigt, vilket hänt med ett av dem. Det är rejält söndertrasat och det sitter kvar granatrester i metallen. För soldaterna där inne måste det ha känts som att sitta i en kyrkklocka när kulor och granater träffade metallen.
I det här värnet var det nog inte skoj att sitta när de allierade gav eld. Emma inspekterar resterna av en granat som sitter kvar.
Typiskt nog tog batteriet i kameran slut här. Hade inte laddat den efter bröllopet, så det var ju inte oväntat.
Vi drog vidare över Bassin de la Rance till Dinard och vandrade ner till stranden. Hur det gick har jag redan berättat, men det hindrade oss inte från att ha det lite mysigt i solen och titta på alla fransmän som höll i gång på stranden som om det funnits vatten att bada i.
Innan det var dags att vända hem passade jag på att klippa mig. Hade tänkt köra tre millimeter runt om, men frisören ville inte ta maskinen hela vägen. Det blev aningen längre än jag tänkt mig på hjässan, men det är ändå skönt att vara korthårig igen.