Bad

Tylösands Spa ignorerar vegetarianer

Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.

Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.

Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.

Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra. 

Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.

1820

Snabbare än en V50.

Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.

Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.

Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går. 

”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.

Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.

Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.

Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.

1816

En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.

Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.

Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili. 

Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.

När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.

Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm. 

Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.

Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.

Trötta dagar i Lausanne

Jag hade stora planer för besöket i Lausanne och den efterföljande hemresan. Vi skulle bada i Genevesjön och ge oss upp i alperna för lite vandring och fantastisk utsikt.

Vad jag inte var medveten om var att Lausanne i princip ligger i, eller säger man på, en alp. Backigare stad har jag aldrig tidigare besökt och när värmen kröp upp till 30 grader blev det för ansträngande att göra något annat än att dricka öl. Gudarna ska veta att vi försökte.

Först traskade vi upp till centrum, vilket visserligen inte låg längre bort än 600-700 meter från vårt hotell, men då 150 av dem var på höjden tog det nästan knäcken på oss. Ett par tröjor blev inköpta och jag handlade en ny Victorinox innan vi bestämde oss för lite mat.

790

Backarna i Lausanne var inte att leka med.

Efter att ha ätit gav vi oss iväg ner mot hamnen i hopp om att hitta en badplats. Någon sådan stod inte att finna, däremot lite glass, en massa båtar, folk och måsar. Vägen tillbaka till hotellet kändes otroligt lång, men stärkt med en Erdinger gick det att ta sig den sista biten tillbaka. Backar är betydligt jobbigare att gå uppför än nerför, om någon nu inte redan visste det.

814

Det blev inget bad i hamnen, men det var en fantastisk utsikt med Alperna i bakgrunden.

Söndagen blev ännu varmare och vi gjorde om möjligt än mindre. Jag tog en promenad, men höll mig så mycket som möjligt från backarna. Annars höll vi mest till på hotellet.

Nästa besök i Lausanne, för jag åker gärna tillbaka hit, får nog bli på hösten.

Badsuget tog oss till St Malo

Det gick ganska snabbt att tröttna på Mt St Michel, det enda som finns att göra när man sett klostret är ju att trängas med turister och äta dyrt. I stället styrde vi kosan mot Saint Malo i Bretagne, knappt en timmes bilfärd bort. Vi hade framför allt två mål med utflykten, att bada och att hitta en tvättomat.

Tvätten gick bra men badandet misslyckades däremot kapitalt. För det första hittade vi ingen butik som sålde handdukar, för några sådana hade vi inte tänkt på att ta med oss hemifrån och vi var inte sluga nog att sno med hotellets. För det andra så var det lågvatten i hela Normandie, så vi hade behövt promenera flera hundra meter för att ens kunna doppa fötterna.

Första stoppet blev dock hamnen där vi hittade en gammal fästning som tyska armén använde för att försvara hamnen mot de allierade. Det finns ett litet museum där, med möjlighet att komma ner i bunkern under marken. Tyvärr får man inte gå in på egen hand utan är hänvisad till de guidade turer som hålls ett par gånger om dagen. Vi hade precis missat elvavisningen och nästa skulle inte gå förrän tre, så vi valde att kika på delarna ovan jord.

758

Resterna av en luftvärnskanon i St Malo.

Resterna av en sönderkjuten kanon ligger kvar vid ett av luftvärnen. Tittar man noga så ser man kulhålen i röret. I muren som omgärdade kanonerna finns små prång som jag antar var till för att soldaterna skulle kunna ta skydd under beskjutning. Jag skriver antar, för de var så pass trånga och öppna att om en granat ramlat ner i värnet hade prången inte gett något som helst skydd.

Här och var runt fästningen finns även ett par strategiskt utplacerade kulsprutenästen för att ta hand om annalkande fotsoldater. De ser nästan ut som små svampar i metall, med öppningar runt om. Dessa öppningar kunde täppas till med ett rejält metallklot ifall fienden besvarade elden lite väl häftigt, vilket hänt med ett av dem. Det är rejält söndertrasat och det sitter kvar granatrester i metallen. För soldaterna där inne måste det ha känts som att sitta i en kyrkklocka när kulor och granater träffade metallen.

762

I det här värnet var det nog inte skoj att sitta när de allierade gav eld. Emma inspekterar resterna av en granat som sitter kvar.

Typiskt nog tog batteriet i kameran slut här. Hade inte laddat den efter bröllopet, så det var ju inte oväntat.

Vi drog vidare över Bassin de la Rance till Dinard och vandrade ner till stranden. Hur det gick har jag redan berättat, men det hindrade oss inte från att ha det lite mysigt i solen och titta på alla fransmän som höll i gång på stranden som om det funnits vatten att bada i.

Innan det var dags att vända hem passade jag på att klippa mig. Hade tänkt köra tre millimeter runt om, men frisören ville inte ta maskinen hela vägen. Det blev aningen längre än jag tänkt mig på hjässan, men det är ändå skönt att vara korthårig igen.