Vattenbrist på tyska restauranger?

Nu är det tredje restaurangbesöket i rad där Emma beställer en flaska mineralvatten till vinet, eller i något fall kaffet, och där vi inte ser röken av något vatten när dryckerna väl kommer till bordet.

Det franska köket var i mångt och mycket överskattat, kunde jag besviket konstatera under förra årets semesterresa, men på en punkt ligger fransmännen långt före tyskarna. Så fort du sätter dig vid bordet kommer serveringspersonalen nästan rusande med en kanna vatten. Utan att du behöver be om det.

Där har tyska restauranger en del att lära.

Fästingsjuka på burk

Varför vänta på att bli biten när du kan hitta borrelian i snabbköpets kyldisk? Finns i smakerna naturell, hallon och persika.

Nu väntar vi bara på nästa succé, TBE i portionsförpackning.

782

Varför vänta på fästingen? Borelia finns i alla franska snabbköp.

Handlade senap i Dijon

På väg till Lausanne passerade vi Dijon, så det blev ett snabbt stopp för att handla senap. Tre burkar blandade sorter blev det, så nu har jag vad jag behöver till mackorna för en överskådlig framtid.

Monets trädgårdar på tre timmar

Vi kom till Vernon i går och inkvarterade oss på Villa Geraldine, ett litet privat Bed & Breakfast ganska centralt i staden. Anledningen till att vi är här är att Giverny ligger fyra kilometer bort, och i Giverny skapade Claude Monet sina berömda trädgårdar.

Redan under första turen i Vernon såg vi stoltheten över Monet speglas på flera håll i stadsbilden. Det mest framträdande var förstås ”reklamskyltarna” med Monettavlor som syns på flera gator. Vi fick veta att vi borde vara på plats i Giverny tidigt eftersom det snabbt blir fullt med folk och att vi lätt skulle kunna spendera hela dagen där – och lite till.

770

Jag är inte helt säker, men jag tror det är kopior av Monets tavlor som hänger runt om i Vernon. Skulle det nu inte vara Monetmålningar så är det i alla fall trevligare än reklam.

Sagt och gjort, upp halv åtta (alla som känner Emma och vet hur hon jobbar inser att det är en bedrift) och iväg en och en halv timme senare. Väl framme i Giverny var vi ändå oroliga för att det skulle bli svårt att hitta parkering och att vi skulle få köa i evigheter.

Inte då. Parkeringen som låg närmast ingången var så öde den kunde bli. Allt var fortfarande stängt och de enda livstecken vi såg till en början var en svettig man i svart kostym (helt fel klädsel den här dagen) och en papegoja i ett träd, som nästan skrämde livet ur oss när den började skrika åt oss.

774

Pratglad goja som skrämde oss.

Inne i trädgården var det nästan lika tomt som på parkeringen. En grupp japanska turister och ett svenskt par hade hunnit smita in före oss. Vi passade på att gå in i huset där Monet bodde. Det var spännande eftersom de visade delar av den samling japansk konst han byggt upp. När vi väl kom ut i trädgåden igen började vi dock förstå varför vi uppmanats att börja dagen i Giverny tidigt. Nu var det helt plötsligt fullt av turister.

Man hade säkert kunnat spendera hela dagen i trädgårdarna (på andra sidan vägen ligger vattenträdgården) om man bara fått gå bland blommorna och titta. Nu var det bara sex eller sju gångar öppna i den stora trädgåden och alla besökare skulle samsas om dem, så vi tröttnade snabbt och gick vidare.

778

Huset där Monet bodde. De två öppna fönstren hör till hans sovrum.

I stället blev det en liten promenad till Monets grav som ligger i andra änden av Giverny. På samma kyrkogård ligger även sju brittiska flygare som störtade i grevskapet under kriget. De hyllas som hjältar och samsas om en och samma grav, än idag ömt vårdad med färska blommor, flaggor och en bild på de sju.

Därefter tog vi en bit grillad getost på den minst turistinvaderade restaurangen innan vi körde tillbaka till Vernon. Solen hade legat på rätt hårt under dagen så vi behövde ta en liten paus. Vår värdinna verkade dock lite förvånad när vi kom tillbaka efter bara tre timmar. Hon var trots allt en av dem som sagt att vi kunde spendera hela dagen i Giverny.

Mobila ordlistor hjälper och stjälper

Ordlistor i mobiler ska ju underlätta sms och så länge ordet finns funkar det kalas. På min egen nalle kan det rent av räcka med två tryck så har den gissat att jag tänker skriva ”brandkårsutryckning” och med lite flyt kan jag skriva en uppsats på fjorton sekunder och med bara åtta knapptryckningar. Saknas något av orden jag tänker skriva blir det betydligt svårare och batteriet hinner oftast ta slut innan jag får till det.

Emmas telefon är likadan. Hon skulle skicka ett sms till sin mor för att tala om att det bor en liten cockerspaniel på vårt pensionat. Tydligen kan den inget om hundraser då den istället föreslog att hon skulle skriva ”åmål” eller ”anal”.

766

Telefonen som inte kan något om hundar.

En turistfälla av rang

Har redan skrivit lite om Mt St Michel, men då hann jag bara nämna vårt hotell som hastigast. Det är riktigt trevligt. Endast tre våningar högt och byggt i en båge så att alla rum vetter mot ön och har antingen balkong eller altan.

Vi hade valt ett lite lyxigare rum, vi fick väldigt bra pris på det via hotels.com och betalade bara för två av tre nätter. Gratisnatten tog hotellet snabbt igen eftersom vi valde att äta i restaurangen. Utsikten var precis lika bra från restaurangen som från balkongen på vårt rum, och hotellet var den byggnad som låg närmast ön. Maten kostade alltså därefter.

En aperitif, en ganska ordinär, om än väldigt god laxrätt och avslutande crème brûlée för oss båda, plus en halv flaska vitt vin, kostade lika mycket som en natt på rummet.

Övriga restauranger kunde inte stoltsera med utsikten, men tyckte ändå att läget ursäktade ett högt pris.

Badsuget tog oss till St Malo

Det gick ganska snabbt att tröttna på Mt St Michel, det enda som finns att göra när man sett klostret är ju att trängas med turister och äta dyrt. I stället styrde vi kosan mot Saint Malo i Bretagne, knappt en timmes bilfärd bort. Vi hade framför allt två mål med utflykten, att bada och att hitta en tvättomat.

Tvätten gick bra men badandet misslyckades däremot kapitalt. För det första hittade vi ingen butik som sålde handdukar, för några sådana hade vi inte tänkt på att ta med oss hemifrån och vi var inte sluga nog att sno med hotellets. För det andra så var det lågvatten i hela Normandie, så vi hade behövt promenera flera hundra meter för att ens kunna doppa fötterna.

Första stoppet blev dock hamnen där vi hittade en gammal fästning som tyska armén använde för att försvara hamnen mot de allierade. Det finns ett litet museum där, med möjlighet att komma ner i bunkern under marken. Tyvärr får man inte gå in på egen hand utan är hänvisad till de guidade turer som hålls ett par gånger om dagen. Vi hade precis missat elvavisningen och nästa skulle inte gå förrän tre, så vi valde att kika på delarna ovan jord.

758

Resterna av en luftvärnskanon i St Malo.

Resterna av en sönderkjuten kanon ligger kvar vid ett av luftvärnen. Tittar man noga så ser man kulhålen i röret. I muren som omgärdade kanonerna finns små prång som jag antar var till för att soldaterna skulle kunna ta skydd under beskjutning. Jag skriver antar, för de var så pass trånga och öppna att om en granat ramlat ner i värnet hade prången inte gett något som helst skydd.

Här och var runt fästningen finns även ett par strategiskt utplacerade kulsprutenästen för att ta hand om annalkande fotsoldater. De ser nästan ut som små svampar i metall, med öppningar runt om. Dessa öppningar kunde täppas till med ett rejält metallklot ifall fienden besvarade elden lite väl häftigt, vilket hänt med ett av dem. Det är rejält söndertrasat och det sitter kvar granatrester i metallen. För soldaterna där inne måste det ha känts som att sitta i en kyrkklocka när kulor och granater träffade metallen.

762

I det här värnet var det nog inte skoj att sitta när de allierade gav eld. Emma inspekterar resterna av en granat som sitter kvar.

Typiskt nog tog batteriet i kameran slut här. Hade inte laddat den efter bröllopet, så det var ju inte oväntat.

Vi drog vidare över Bassin de la Rance till Dinard och vandrade ner till stranden. Hur det gick har jag redan berättat, men det hindrade oss inte från att ha det lite mysigt i solen och titta på alla fransmän som höll i gång på stranden som om det funnits vatten att bada i.

Innan det var dags att vända hem passade jag på att klippa mig. Hade tänkt köra tre millimeter runt om, men frisören ville inte ta maskinen hela vägen. Det blev aningen längre än jag tänkt mig på hjässan, men det är ändå skönt att vara korthårig igen.

Mont Saint Michel

Vid havet i Normandie ligger det gamla klostret som har blivit Frankrikes andra största turistattraktion, bara Eifeltornet drar mer besökare. Klostret och den tillhörande byn ligger på en halvö som en gång i tiden blev en ö då tidvattnet drog in. Numer går det att ta sig torrskodd hela vägen ut, oavsett om det är hög- eller lågvatten.

Byn i sig har inte mer än 40-talet invånare, men gatorna är ständigt fulla av turister. Förutom själva klostret finns det gott om restauranger, vilka alla i stort sett har samma meny och priser.

Jag trodde felaktigt att själva byn låg inne på land, men det som finns där är bara en samling hotell, varav vårt har den klart bästa utsikten över ön.

749

Texaco väcker gamla minnen till liv

När jag var liten, kanske fyra eller fem år, hade jag ett blandband från Texaco. Det var lite rock, blues och country från mestadels 50- och 60-talet, om jag inte missminner mig. Insprängt mellan låtarna var det reklam, vilket jag inte fattade på den tiden. Bandet blev i alla fall sönderspelat försvann i soptunnan och Texaco försvann från Sverige för många många år sedan.

Ändå kunde jag direkt höra flera av låtarna i mitt huvud när vi passerade den första Texacomacken i Holland. När det var dags att tanka inför resan mot Feugeurolles Bully kändes det givet vilket oljebolag som skulle få våra pengar. Det är lite märkligt att man kan känna sig nostalgisk över en sådan sak, eller hur?

741

Gollem – ett måste för ölälskaren på besök i Amsterdam

På inrådan av Emmas kollega Kalle gick vi till Café Gollem, ett litet ölhak med gigantiskt utbud – lite över 200 sorter. Det var mestadels Belgiska, men även en del inhemskt. Emma tog sin favorit Leffe Blonde och efter lång vånda bestämde jag mig för att testa först en John Martin’s, en trevlig ale som enligt Emma hade en viss smak av snus, samt en Columbus, en Holländsk bryggd som påminde om tyskt veteöl. Inte helt fel, även om den senare visade sig ligga på 9 volymprocent. Otroligt nog fanns inte det minsta spår av alkoholsmak i den, men en viss trötthet infann sig efteråt. Den kan dock lika gärna berott på att vi traskat runt i solen i Amsterdam hela dagen som ölens styrka.

721

Emma på Café Gollem.

För övrigt kör vi i morgon vidare mot Frankrike och jag vet inte hur länge till det dröjer innan vi kan koppla upp oss igen.