Jag har aldrig varit vidskeplig tidigare (och kommer förhoppningsvis inte att bli det nu heller), men det är ju typiskt att man ska bli påkörd fredagen den 13:e av alla dagar.
Jag hade precis stannat Vespan för att göra en vänstersväng på Spångatan, tio meter från porten in till gården, när jag i backspegeln såg att Mercedecen som legat 20 meter bakom mig när jag började blinka bara hade någon meter kvar. Försökte gasa i väg, men jag han bara släppa kopplingen innan det small. Både Vespan och jag flög fyra fem meter fram innan den la sig ner på högersidan. Jag kastade mig mot trottoaren, ifall föraren inte hade fått stopp på bilen (hann faktiskt tänka att det nog inte vore så jävla skönt med en CLK i nacken, eller något liknande). Tack och lov hade bilen redan stannat och föraren var på väg ut. Han och flera förbipasserande frågade mig upprepade gånger om jag var okej, vilket jag under omständigheterna var.
Föraren hade vare sig sett mig bromsa eller blinka – gissar att han tittat åt något annat håll – men vi hade båda precis passerat övergångsstället vid Triangeln, så han hade inte fått upp farten. Kan nog varit 10-20 Kmh som mest.
Min stackars Vespa efter krocken.
Själv har jag klarat mig med blåmärke i rumpan, efter att ha landat på motorkåpan, och ett ynkligt skrapsår på knät från mitt försök att kasta mig ur vägen. Lite öm och stel, så här halvannan timme efteråt, men i övrigt vid god vigör. Vespan lär dock behöva lite omplåstring. Lacken saknas på flera ställen, motorkåpa, bensköld och framskärmen ser inte ut som de gjorde i går morse. Styret och framhjulet delar inte längre åsikt om vad som är rakt fram.
Trots allt är jag glad att det var Vespan och inte jag som blev mest tilltygad och att det var jag som åkte kana på den och inte tvärtom.