Fan vad kul det är att springa, och att se och känna hur man utvecklas.

I veckan körde jag tre morgonpass innan jobbet. Onsdag och torsdag kände jag att jag inte hade någon distans i benen (alltså jag var alldeles för trött för någon längre runda) så jag satsade på att försöka springa fort.

Satte iPoden på tre kilometer och gav mig iväg i så högt tempo jag vågade. Fjorton minuter senare var jag i mål. Sen hade jag visserligen drygt en kilometer kvar hem, men den sträckan gick i långsammare tempo. På torsdagen gick jag upp till fem kilometer, också i så högt tempo som möjligt. 23.57 stannade klockan på, vilket jag kände mig nöjd med.

Egentligen hade jag tänkt vila på fredagen, men eftersom jag hade varit och handlat ett par nya träningsbyxor och en tröja på torsdagen blev jag ju tvungen att inviga dem. Sju kilometer i maklig takt, knappt 34 minuter från start till mål, fick det bli.

Idag kom då det ”stora” provet. Jag skulle för första gången vara ute längre än en timme. En timme och tio minuter närmare bestämt. Med tanke på hur djävla varmt det var, trots att jag gav mig ut redan åtta en söndagmorgon så är jag extremt nöjd med att jag orkade tiden ut.

Jag hade i och för sig hoppats att hinna en och en halv mil på den tiden, men när tiden, orken och motivationen var slut hade jag lite drygt 1200 meter kvar till det målet. Det var i alla fall mitt längsta pass hittills, så jag är inte ledsen för det.