Sju arbetsdagar var svaret när vi frågade hur lång tid det skulle ta att måla ovanvåningen, tapetsera en fondvägg, garderob och hallen. Igår, efter bara fyra dagar, var allt utom hallen klart.
Det är alltså inte omöjligt att allt de blir färdiga och huset inflyttningsklart idag. Frågan är bara hur jag ska härda ut till fredag, när flytten är inbokad. Det lär bli ett par dagar präglade av otålighet.
På fredag säger vi tack och farväl till lägenheten på Föreningsgatan och låter flyttgubbarna bära iväg vårt bohag till Friluftstaden (jo, det ska bara vara ett ”s”). I skrivande stund är det precis en vecka sedan vi fick nycklarna och seda dess har vi tillbringat så mycket tid som möjligt i huset.
Det har dock inte blivit så mycket som man skulle kunna önska, eftersom vi varit tvungna att packa, röja och handla en massa. Två fulla billaster till tippen, där det mesta faktiskt lämnades in till loppis, har det blivit. Lika många till Ikea och K-rauta, dock utan att fylla bilen, samt en vända till Löddeköpinge där vi fyndade utemöbler.
Men efter varje dags slit har vi satt oss på solgården och bara njutit. Av tystnaden, grönskan och vårt nya hem. Skillnaden mot Föreningsgatan och de omgivande kvarteren är enorm. Även om vi sitter utomhus i Friluftstaden hör vi mindre trafikbuller än i vårt nuvarande vardagsrum, med fönstren stängda. För det är alltid minst tre motorcyklister, åtta mopedister och tolv BMW-slynglar som kör dragrace på Föreningsgatan varje kväll. Och de använder gärna trafikljuset precis nedanför som startsignal till racet.
Och vi ska inte tala om alla fulla människor som skränande drar förbi på Mjölnaregatan – där de gärna lättar på trycket och kräks mot husväggen, eller ännu hellre i en port. De lyckas störa både kvällsro och morgonhumör när man måste kryssa med hunden mellan högar av krossat glas, skräp från snabbmatsrestauranger och gårdagens kvällsmat blandad med rödtjut.
Men som sagt, av detta märker vi ingenting när vi sitter på solgården i vårt nya hem. Och nu är det bara ett par dagar kvar som vi behöver stå ut med eländet. Fast jag ger mig fan på att det inte tar lång tid innan jag börjar sakna lägenheten och läget mitt i city.
… när man hör alla program på P1 minst två gånger.
Vi gick precis förbi en vigselceremoni i Botan i Lund. Ganska vågat med tanke på midsommarprognoserna, men just nu är det strålande sol och det såg ganska trevligt ut.
Lovade att återkomma med skryt när endast fem mil återstår till hundra, så se det här som skryt.
Vill även nämna att jag satte ett nytt personligt rekord på milen. 46 minuter och 34 sekunder. En förbättring med 21 sekunder.
Hörde en intressant siffra igår. iPhone har 30 procent av smartphonemarknaden – inte den totala mobiltelefonmarknaden alltså – i Sverige, men användarna står för hela 62 procent av den mobila datatrafiken i Telias nät.
Den 19 maj 2008 fick jag fick hjärnsläpp, snörde på mig skorna och stack ut på min första löprunda den här sidan sekelskiftet. Sedan dess har det blivit nästan hundra mil i diverse löparspår i och runt Malmö.
Ja, det var väl allt jag tänkte säga den här gången. Återkommer med lite mer skryt när jag har mindre än fem mil kvar.
Satt och funderade på om jag inte skulle ta en liten bild på min nya server och vände blicken mot den, men den gick knappt att se. Det står en cd framför, Marc Cohns Join the Parade. Mac minin är verkligen så liten att den nästan skyms av en cd skiva. I fodral visserligen.
Och så kom jag att tänka på hur besvärligt det var att få tag på skivan.
För den som inte riktigt kan placera Marc Cohn så var det han som skrev och framförde Walking in Memphis, vilken Cher inte bara lyckades slakta utan också få till en monsterhit med. Cohn har länge varit en av mina största favoriter och jag har väntat åtskilliga år på att han skulle släppa något nytt.
De senaste åren har jag skött bevakningen via iTunes Store och hade nästan gett upp hoppet när jag av en slump upptäckte att han faktiskt släppte ett album (Join the Parade) 2007. Efter närmare undersökning insåg jag att det fanns i amerikanska iTunes Store, men inte i den Svenska. Och vad värre var, plattan var inte ens släppt på cd i Sverige.
Tur i oturen så gick den att beställa online från Marcs ”hemsida”, såväl på cd som mp3:or. Eftersom jag ville höra skivan direkt valde jag naturligtvis att skapa ett konto och köpa mp3-versionen.
Men se, det gick inte.
Eftersom jag bor i Sverige var det omöjligt att lägga skivan i kundvagnen och det slutade med att jag fick beställa cd:n – med två veckors leveranstid.
Nu är det här visserligen ett extremfall, men varför ska det vara så svårt att göra rätt för sig, och jag vill betala för musik jag tycker om och lyssnar på. Så varför göra det så svårt? När vi som är beredda att slanta upp måste ta i så vi kräks för att lyckas, ja då är det inte konstigt att piratkopieringen frodas.
Efter några timmars frånvaro från nätet är hennig.nu åter tillgänglig. I skrivande stund i något vingklippt version.
Jag har nämligen bytt server och lärt mig den hårda vägen att man inte ska importera webbinställningar hur som helst från en serverversion till en annan. Framför allt inte om man får Apache2 i samma veva.
Galleriet får anstå till senare i helgen, nu är det dags att sova.
Någon gång strax före nyår inföll en av de sällsynta dagarna den här vintern då vi hade frysgrader i Malmö. Samma dag hade jag tagit bilen till jobbet och upptäckte till min förvåning att generatorlampan började flämta när jag körde hem. Den slocknade dock efter en stund och när jag nästa gång satte mig i bilen höll den sig släckt under hela färden.
Några veckor senare trillade temperaturen under nollan igen och generatorlampan började åter blinka. Kunde det vara så illa att den höll på och ge upp, och köldintolerans var det första tecknet? Eller kunde det vara så enkelt att det var remmen som höll på att ge upp? Den senaste tiden hade vi börjat lägga märke till ett lätt vinande från trakterna kring generatorn. Och alla som växte upp när Volvo 240 var världens vanligaste bil i Sverige vet ju att vinande, eller i ylande fallet 240, från motorn betyder sliten fläkt- eller generatorrem. Och med tanke på att att en rem är billigare än en generator kändes det naturligt att prova det först.
600 kronor och några dagar senare kom nästa köldknäpp och det det var dags att testa teorin. Men icke. Lampjäveln, som jag nu börjat kalla den, lyste glatt efter att den hade stått ute en dag i minusgrader. Som om inte det räckte tog helt plötsligt styrservon semester – och det dagen före bokad besiktning.
Nåväl, det var ju ruskigt kallt den kvällen, och i höjd med Hilton hade generatorn fått upp laddningsförmågan så pass att servon kom tillbaka och lampjäveln återgick från ilsket lysande till det ursprungliga flämtandet. Besiktningen torde alltså inte vara i fara eftersom morgondagen sades komma med plusgrader och bilen skulle trots allt tillbringa natten i garaget. Det var dock tämligen uppenbart att någon ytterligare åtgärd behövdes och det snart. Läs mer