När magen satte stopp för snyggt rekord

Nu när jag äntligen kommit igång med löpningen ordentligt igen så tyckte jag att det var dags att testa uthålligheten med ett långpass. Målet var två mil så jag laddade med en rejäl frukost och hinkvis med vatten. Styrde sedan kosan mot Malmö Arena i ett något lägre tempo än vanligt.

Från Arenan bar det sedan av mot Limhamn längs Annetorpsvägen och sedan ner till Sibbarp. Så långt inga problem och jag kände mig fortfarande pigg med många kilometer kvar i benen.

Men väl framme vid Limhamnsvägen kände jag helt plötsligt hur det började kurra i magen. Jag hade lyckats springa mig hungrig. Törstig var jag naturligtvis också, men det hör liksom till och brukar på mina vanliga milrundor inte innebära några problem.

Allt eftersom jag närmade mig centrum igen verkade det som om luktsinnet blev allt bättre. Pizzerior, gatukök och restauranger avgav dofter jag aldrig känt och jag kunde uppfatta dem på trots avstånd på flera hundra meter. När iPoden talade om att jag sprungit 16 kilometer var det inte mer än en kilometer kvar hem. Kastade mig därför in på Hästhagens idrottsplats och avverkade två varv innan magen övertalade mig att det var dags att styra hemåt igen.

Jag lyckades dock finta den vid Fersens väg och tog mig ner till Gamla kyrkogården innan den åter tog kommandot och styrde in mig mellan gravarna mot Davidshallsgatan och upp till Triangeln.

19,23 Kilometer förkunnade iPoden när jag utanför lägenheten frågade den hur lång sträcka jag avverkat. Knappt 800 meter kvar alltså. Inte mer än två kvarter till två mil. En baggis – om det inte vore för magen. Den sa helt enkelt stopp och belägg, gå upp i lägenheten och ät.

Och jag lydde. Tvåmilagränsen får helt enkelt vänta några veckor, och då tar jag en näve russin och mitt nyligen inköpta vätskebälte med mig.


Rundan, på ett ungefär

Skönt att få höra lite danska igen

Nu är vi hemma i Malmö igen och kan åter njuta av att höra danska talas på gator och i butiker. Fyra av fem expediter i Köpenhamn är svenskar, i alla fall om man utgår från dem som betjänade oss i helgen. Och det oavsett om vi gick på restaurang, café eller i butik. 

Här hemma i Malmö känns det som förhållandet är det omvända, åtminstone bland flanörerna på Södra förstadsgatan och kunderna i stans butiker. Så vill du inte höra danska, åk till Köpenhamn.

Vad gör man en söndag i Köpenhamn?

Ikväll ska vi på konsert med Bloc Party på Store Vega i København. Vi kom hit redan igår och har övernattat på ett mysigt hotell – med underbar frukostbuffé – inte långt från Vega.

Problemet är bara att hela Danmark är stängt på söndagar, så vad vi ska göra fram till åtta i kväll, förutom att äta och fika, är lite oklart.

Eftersom jag lyckades glömma mina favoritsolglasögon på tåget i fredags så vet jag vad jag skulle vilja göra, men shopping, oavsett anledning, är som sagt bara att glömma.

Lukkeloven regerar i Danmark och det är väl bara några enstaka gallerior dit svenskar väntas åka som är undantagna.

I värsta fall får vi väl göra en utflykt över sundet och besöka Malmö.

Mot ny adress

Det är knappt jag vågar skriva det med tanke på hur det gick sist vi skulle köpa hus.

I fredags skrev vi i alla fall på kontraktet för en bostadsrätt i Friluftsstaden, i de klassiska radhusen som ritades av Eric Sigfrid Persson och byggdes under och strax efter andra världskriget.

Flyttlasset går någon gång i juli.

Nyklippt liten skit

Tajmingen kanske inte var den bästa med tanke på att vi fått minusgrader samma dag som trimningen var bokad, men pälsen var på tok för lång, så det fanns ingen återvändo.

Nu är Nizar nyklippt och fin, och med betydligt kortare päls under magen kommer han inte dra in lika mycket skit när slaskvädret återvänder till Skåne – för det kommer det att göra.

Före och efter.

En liten miljömiss från Electrolux

(Uppdaterad, se nedan) Vi har en dammsugare från Electrolux, en Oxy3System med sugkraft nog att dra en fullastad långtradare. Sedan en tid tillbaka är munstycket till den trasigt, ett hjul har lossnat, vilket får till följd att dammsugaren sonika suger sig fast i golvet i tid och otid.

Men det är väl bara att köpa ett nytt munstycke, eller? Ja, för något år sedan var det bara att köpa nytt munstycke, så hade allt varit frid och fröjd. Idag måste man, enligt säljaren i butiken jag vände mig till, köpa ett helt set med munstycke, rör och slang för nära tusen kronor.

Det känns ganska onödigt med tanke på att det inte är något fel på vare sig rör eller slang. Det känns också ganska omiljövänligt att pracka på kunder delar som de inte behöver.

Därför kontaktade jag Electrolux via deras webbformulär och hoppades på svar om säljarens uppgifter verkligen kunde stämma. Det rimmar ju i så fall ganska illa med företagets slogan – ”Thinking of you” – samt försöken att profilera sig som ett miljövänligt företag med en grön produktserie.

Det här var för en vecka sedan och jag har fortfarande inte hört något från dem. Men det är klart, mitt meddelande kan ha kommit på avvägar. Eller så försöker de febrilt komma på en bra formulering för att dölja det som jag tror är anledningen till att jag inte får köpa mitt munstycke löst; att det är av så dålig kvalitet och ofelbart går sönder efter en tid, medan det inte varit några problem med vare sig slang eller rör, vilket gjort att Electrolux sitter med överlager på de senare reservdelarna som de nu vill bli av med till varje pris.

Vi får se om och när och vad de svarar.

Uppdatering: Electrolux ringde precis och förklarade att de inte kan sälja delarna löst på grund av en patenttvist i USA. Vi får därför köpa hela setet men behöver bara betala för själva munstycket, något killen som ringde ansåg att butiken borde känt till. 

Ont, det gör ont…

Att alla cyklister inte vet att det kan kosta 600 kronor att cykla mot rött kan jag förstå. Men man måste väl inte tillhöra begåvningsreserven i landet för att inse hur ont det kan göra om det, samtidigt som man bränner förbi rödljuset, kommer en bil från något av de hållen där det faktiskt är grönt?

Självuppfyllande profetia

Okej, den är ingen profetia men väl självuppfyllande. Jag menar artikeln Äppelkriget i Sydsvenskan som jag intervjuades för i förra veckan. 

Jag hade förväntat mig att någon från ”den andra sidan” skulle komma till tals, men nu blev det mer av en betraktelse där jag försöker ge en förklaring till vilka orsaker som kan ligga bakom den kvartssekel gamla fejden mellan Mac- och PC-användare.

På frågan om bråket någonsin kommer att ta slut var jag tyvärr tvungen att svara nej. Så snart någon lägger vapnen på hyllan och går vidare finns det alltid någon annan som kastar sig in i striden. 

Och strid har det blivit – som vanligt får man väl säga. I skrivande stund är det 101 kommentarer till Äppelkriget. Andelen för och emot är ungefär lika stor, men det finns ytterligare en grupp som glömdes bort när jag pratade med Anders Mildner.

De är visserligen inte många, men de finns där som en liten gerillagrupp som gör inbrytningar då och då. Jag menar den lilla falangen tycker att båda sidor är lika fjantiga och prompt måste tala om det. Jag ber om ursäkt för detta och hoppas att denna grupps anhängare inte känner sig förbisedda.

Soppdille

Vet inte riktigt var det kommer från, men jag har fått dille på att laga soppa. Potatis- och löksoppa, blomkålssoppa, jordärtsskockssoppa och senast idag linssoppa. Gott blir det, och så går det alldeles utmärkt ta med sig jobbet i frusen form.

Serveras soppan med hembakt bröd blir det om möjligt ännu godare. Särskilt om ”bagaren” tidigare lidit av svår mjölfobi.