Helgen på Varbergs kurort tog slut alldeles för snabbt, men det är ju precis som det brukar vara när man mår kungligt.

Vi checkade in i vår svit strax efter två på fredagen och började vistelsen med en pubmacka innan det var dags för första behandlingen, två par fötter.

Inpackning, fotbad, peeling och slutligen massage. Ah!

Det finns få saker som går upp mot att få fötterna pillade hemma i soffan. Att få dem genomarbetade av en specialist är dock en av dem.

Efter lördagens promenad in till Varberg var det dags för en stärkande lunchbuffé innan helkroppsmassagen, den behandling jag sett fram emot mest av allt. Det var nästan lika bra som jag föreställt mig, men ack vad fort en timme går. Dubbla tiden hade gjort behandlingen perfekt.

Lite bad, bastu och vatten-qi gong (jag vet inte riktigt hur vi hamnade där) fick avrunda innan det var dags för kvällens dignande buffé.

Efter maten tyckte vi att det var dags för en liten whisky innan vi återvände till vår svit. Redan på fredagen hade jag imponerats av utbudet – då jag överlycklig beställde in en Yamazaki, något jag inte druckit sedan flaskorna jag hade med mig hem från Tokyo tog slut.

Nu ville jag prova något nytt, så när Emma fastnade för en 18-årig Highland Park så tänkte jag att en 25-årig Caol Ila skulle passa mig. Den fanns inte med i prislistan, men eftersom Emma fick betala 30 kronor per centiliter, vilket bara var fyra kronor mer än den tolvåriga, tänkte jag inte mer på det.

Det skulle jag kanske ha gjort. Det var först när jag skulle skriva på notan jag insåg att den gick loss på 85 kronor centilitern, så min femma kostade mig mer än vi vanligtvis ger för en hel flaska på bolaget. Men det var det värt.

Det var länge sedan jag smakade en så pass god whisky, och det lär nog dröja innan jag gör det igen.