Det var en kanonhelg i Tylösand på alla sätt och vis – utom ett, men det kan vi ta lite senare.
Jag drog i gång Vespan strax före sju på lördagsmorgonen och puttrade i väg så smått. Från början hade jag tänkt att köra småvägar upp, men efter att resan Föreningsgatan-Bjärred hade tagit runt en halvtimme insåg jag att det fick bli motorväg trots allt. I alla fall om jag skulle hinna till Halmstad innan tio.
Vespan gör visserligen 110-120 utan större problem, så länge de inte blåse motvind. Och motvind har man ofelbart om man kör E6:an norrut – i kubik. Alltså pendlade jag mellan 95 och 105, förutom i de få uppförsbackar där det var lä och jag fick upp farten till motorvägshastighet. Till råga på allt var jag tvungen att tanka utanför Ängelholm och tappade ännu lite mer tid.
Av den anledningen räknade jag kallt med att bli omkörd av kollegorna innan Hallandsåsen, men jag hade precis kommit förbi avfarten till Båstad innan den första bilen körde om. Nummer två passerade mig två mil senare och den tredje först med en mil kvar att köra.
Men då resten av gänget hade åkt i fem bilar innebar det alltså att jag kom fram före två av dem – och det med råge. Att det sedan var de nya firmabilarna, två Volvo V50, som vi hade piskat gjorde ju inte saken sämre. Fast det är ju inte säkert att det var bilarnas fel att jag kom först, det kan ju haft med chaufförerna att göra.
Snabbare än en V50.
Första anhalt var Arosfortet där vi fick tävla i någon slags variant på Fångarna på Fortet. Tack och lov utan Gunde. Det var faktiskt riktigt roligt och naturligtvis vann mitt lag.
Väl framme vid Spat inledde vi med lunch. Det blev en lite kluven upplevelse. Salladsbuffén var en av de bästa jag upplevt, så jag hade stora förväntningar på varmrätten. Särskilt som kocken, eller åtminstone en kille i kockmössa stod och skar upp kött och la upp på tallrikar. Men när jag frågade om det fanns något vegetariskt alternativ så hänvisade han mig tillbaka till buffén där det fanns lax.
Vid middagen frågade servitrisen om jag åt fisk, varpå jag svarade att jag gör det men fördrar helvegetariskt om det går.
”Då ska du få en quornfilé till förrätt och vårrullar till huvudrätt”.
Jag trodde inte mina öron. Quorn är ett halvfabrikat som man lagar om man saknar fantasi, eller ska göra sin första vegetariska maträtt någonsin. Det hör inte hemma på en finare restaurang. Och om den finare restaurangen finns på ett spa, som profilerar sig på hälsa, blir det direkt pinsamt.
Jag valde i stället laxen som förrätt, men behöll vårrullarna i hopp om att de i alla fall skulle vara hemlagade. Jag tvivlar dock på att så var fallet, eftersom vi får hemlagade, thailändska vårrullar ganska ofta på jobbet, och de här var inte ens i närheten.
Vid lunchen på söndagen struntade jag därför i varmrätten och gick helt och hållet loss på buffén. Den var fullt tillräcklig, men likväl var det under all kritik att de inte kund prestera något bättre alternativ till kött.
En av ganska få bilder som jag tog i helgen. Kent, Johan och Robert, på väg att hämta packningen i bilen. För övrigt en av de bilar som kom efter mig till Halmstad.
Men nu var det ju inte för matens skull vi åkte upp, utan för behandlingarna och badet. Och där får Tylösand full poäng.
Min behandling bestod av en inpackning i chilikryddad lera, varpå jag sveptes in plastfolie och en värmefilt i vilken jag skulle ligga en kvart. Mot slutet blev det riktigt varmt och skönt, och jag slumrade till en stund innan det var dags för nästa steg, en kort scrubbing innan jag fick duscha av mig leran. Sist var det dags för massage, där oljan var spetsad med chili.
Massagen var naturligtvis för kort, men på det hela taget var behandlingen fantastisk och kan varmt rekommenderas.
När vi inte åt eller behandlades låg vi i stort sett oavbrutet i någon av alla pooler som fann inne på spat. Saltvattenspoolen på terrassen gjorde havet överflödigt – och vem vid sina sinnens fulla bruk vill bada i have när man först måste passera en sandstrand som ofelbart leder till sand i kalsonger, hår, öron och eventuell matsäck. Så i brist på klippor tar jag en pool utan tvekan.
Relaxpoolen, med sin inbyggda ”soffa” var inte heller dum, så länge de andra som var i den låg still. Jag höll på att somna flera gånger, men väcktes brutalt så snart någon rörde sig lite för häftigt och vågskvalpet gjorde att man guppade omkring som en liten fender i full storm.
Favoriten blev dock ”isvaken”, ett litet hål i golvet där vattnet höll runt tio grader. Tanken var nog att man skulle hoppa i där efter ett besök i den gemensamma bastun, men då den knappt höll rumstemperatur dök vi ner i bubbelpoolen i stället. Bara den kombinationen var nästan värd ett besök i sig.
Så trots kökets trista inställning till vegetarianer och det faktum att nattklubben var fullständigt nerlusad av Per Gessle/Roxette/Gyllene Tider-memorabilia skulle jag gärna åka tillbaka dit. Men då ska jag nog fråga om jag inte kan få laga min egen mat, och kanske lära kocken ett och annat.