Autobahn och de oförklarliga köerna

Det tog lite drygt tolv timmar att komma från Malmö till Hotellet i Amsterdam, ungefär vad jag räknat med från början då jag fått uppgiften nio timmars körning av Route66. Lägg sedan till några timmar för mat, kisspaus och allmänna bensträckare. Då var det tänkt att vi skulle tagit färjan Rödby-Putgarden, vilket programmet i fråga ansåg vara den snabbaste vägen.

Till själva resan fick dock Route66 stå tillbaka för en liten Blaupunkt-GPS. På den är det inte lika lätt att inspektera vägen den ritar fram så jag körde i väg på vinst och förlust, vilket innebar att vi missade färjan. Tydligen hade Blaupunkt helt andra uppgifter än Route66, för landvägen var det snabbaste alternativet, och den räknade med att vi skulle klara resan på drygt sju timmar och att vi skulle vara framme innan 18 om vi sträckkörde.

Med två bonustimmar tillgodo passade vi på att göra en kort lunchpaus i Harrislee, strax söder om gränsen till Danmark. Jag hade besökt en liten mysig italiensk restaurang där en gång och tyckte det skulle passa perfekt. Det var här problemen började. Inte på grund av restaurangen utan på grund av den tyska trafiken.

När vi skulle tillbaka till Autobahn, en sträcka på knappt två kilometer, fastnade vi i en kö som mest liknade rusningstrafiken i Taipei. Enda skillnaden var att vi i stället för i en stadskärna befann oss mitt i ingenstans bakom en byggkran som knappt hade styrfart. Två filer stod mestadels stilla och det tog nästan en timme innan vi var tillbaka vid påfarten till A7. Vad var det då som orsakade kön?

Ingen jävla aning. Helt plötsligt upplöstes den i ingenting. Inget vägarbete, ingen olycka, inga barn på vägen (de höll tydligen till på A30 enligt trafikinformationen på NDR2).

725

En liten hund fick sitta i fönstret och titta under tiden som vi stod still på Autbahn.

Kraftigt försenade for vi vidare. Femton mil gick på kortare tid än de två kilometrarna utanför Harrislee. Sen var det dags igen. Kön uppenbarade sig ur intet, var nära två mil lång och försvann lika oförklarligt som den uppstod.

Därefter gick väl allt smärtfritt fram till Amsterdam. Jag hade njutit av de Holländska motorvägarna som nästan var bomull i jämförelse med Autobahn och trodde att vi skulle kunna hålla 120 hela vägen fram och anlända strax före tio. Med fem mil kvar öppnade sig himlen och vi trodde på allvar att dammarna brustit och hela Nordsjön forsat in i landet, så det blev till att krypköra den sista biten för att inte riskera vattenplaning. Holländarna dundrade dock på obekymrat och verkade snarast irriterade på oss för att vi hade mage att ta det lugnare. I vilket fall som helst kom vi fram till hotellet oskadda men aningen trötta, så nu bär det av till sängen.

En reaktion på ”Autobahn och de oförklarliga köerna

  1. Fantomköer uppkommer spontant på grund av att trafiken är tät – och upplöses lika spontant. Förorsakar ofta påkörning-bakifrån-olyckor.
    Sådana fantomköer brukar uppstå från Stockholm söderut på fredageftermiddarar.
    /LC

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.