A7

Alphotellet mitt i Tyskland

Hemresan skulle gå genom alperna och vi skulle övernatta där vi hittade något mysigt litet pensionat eller hotell. Det var i alla fall tanken, och den tänktes långt innan vi varit ute på vägarna i två veckor.

Nu var vi alldeles för trötta och fyllda av hemlängtan för att orka med ett sådant äventyr. När städerskan skrämt upp oss började vi fundera på hemresan och kom fram till att det nog var bäst att sikta på en tvådagarsstint med stopp någonstans mitt i Tyskland – på ett förbokat hotell. Min första tanke var Ibis, billigt och ändå med hygglig standard, men det visade sig att alla hotell i trakten där vi ville stanna var fullbokade (utom ett mitt i Frankfurt och jag kände inte för att ge mig in i stan och krångla). På hotels.com lyckades jag i stället hitta ett riktigt billigt sport- och kongresshotell i Rotenburg an der Fulda, ett par mil från A7.

För 551 kronor natten hade jag väl inte så höga förväntningar på rummet, eller hotellet som sådant. Men när vi väl kom fram blev jag mäkta imponerad. Fyrstjärnigt med fantastisk inredning i Lobbyn, nästan lite som ett alphotell där det låg högt upp i en backe. Alpkänslan förstärktes när vi kom ut på restaurangterassen och fick se vyn över Rotenburg.

794

Juste utsikt från restaurangens terass. Inte riktigt alperna, men rätt nära för att vara mitt i Tyskland.

Rummet var inte fy skam det heller. Helt i klass med Mt St Michel, med ett undantag. Vårt fönster låg inte ut mot dalgången utan utsikten bestod av träd och parkering, vilket kan förklara varför priset var så lågt. I det ingick dock ett besök i hotellets äventyrsbad, så vi tillbringade någon timme med att plaska runt i basängen och bubbelpoolen. Bowling, beachvolleyboll och alla andra sporter man kunde utöva på hotellet hoppade vi dock över.

818

Rummen på hotellet var riktigt trevliga, även om det kanske inte framgår helt av bilden.

Maten var förstklassig, och inte särskilt dyr, frukosten var absolut den bästa vi fått under hela resan. Jag skulle gärna stannat några nätter till, men nu vill vi bara hem till Malmö igen. Jag vet i alla fall var jag tänker övernatta nästa gång jag kör genom Tyskland.

Autobahn och de oförklarliga köerna

Det tog lite drygt tolv timmar att komma från Malmö till Hotellet i Amsterdam, ungefär vad jag räknat med från början då jag fått uppgiften nio timmars körning av Route66. Lägg sedan till några timmar för mat, kisspaus och allmänna bensträckare. Då var det tänkt att vi skulle tagit färjan Rödby-Putgarden, vilket programmet i fråga ansåg vara den snabbaste vägen.

Till själva resan fick dock Route66 stå tillbaka för en liten Blaupunkt-GPS. På den är det inte lika lätt att inspektera vägen den ritar fram så jag körde i väg på vinst och förlust, vilket innebar att vi missade färjan. Tydligen hade Blaupunkt helt andra uppgifter än Route66, för landvägen var det snabbaste alternativet, och den räknade med att vi skulle klara resan på drygt sju timmar och att vi skulle vara framme innan 18 om vi sträckkörde.

Med två bonustimmar tillgodo passade vi på att göra en kort lunchpaus i Harrislee, strax söder om gränsen till Danmark. Jag hade besökt en liten mysig italiensk restaurang där en gång och tyckte det skulle passa perfekt. Det var här problemen började. Inte på grund av restaurangen utan på grund av den tyska trafiken.

När vi skulle tillbaka till Autobahn, en sträcka på knappt två kilometer, fastnade vi i en kö som mest liknade rusningstrafiken i Taipei. Enda skillnaden var att vi i stället för i en stadskärna befann oss mitt i ingenstans bakom en byggkran som knappt hade styrfart. Två filer stod mestadels stilla och det tog nästan en timme innan vi var tillbaka vid påfarten till A7. Vad var det då som orsakade kön?

Ingen jävla aning. Helt plötsligt upplöstes den i ingenting. Inget vägarbete, ingen olycka, inga barn på vägen (de höll tydligen till på A30 enligt trafikinformationen på NDR2).

725

En liten hund fick sitta i fönstret och titta under tiden som vi stod still på Autbahn.

Kraftigt försenade for vi vidare. Femton mil gick på kortare tid än de två kilometrarna utanför Harrislee. Sen var det dags igen. Kön uppenbarade sig ur intet, var nära två mil lång och försvann lika oförklarligt som den uppstod.

Därefter gick väl allt smärtfritt fram till Amsterdam. Jag hade njutit av de Holländska motorvägarna som nästan var bomull i jämförelse med Autobahn och trodde att vi skulle kunna hålla 120 hela vägen fram och anlända strax före tio. Med fem mil kvar öppnade sig himlen och vi trodde på allvar att dammarna brustit och hela Nordsjön forsat in i landet, så det blev till att krypköra den sista biten för att inte riskera vattenplaning. Holländarna dundrade dock på obekymrat och verkade snarast irriterade på oss för att vi hade mage att ta det lugnare. I vilket fall som helst kom vi fram till hotellet oskadda men aningen trötta, så nu bär det av till sängen.