Hotell

Kristinehamn – Sveriges ungdomsgård?

Vi siktade på Mariestad som övernattningsort, men knappt tio mil innan blev det mörkt, halt och snöigt så vi beslöt oss för att övernatta i Kristinehamn. Emma fick syn på Park Hotell och vi stannade för att se om det fanns några rum.

Med tanke på att det såg ut som en gammal skola hade vi väl inte några höga förhoppningar, men oj vad vi bedrog oss. Riktigt mysiga och fräscha rum, i alla fall vårt, och ganska nära centrum.

1223

När vi gick ut på stan för att få en bit mat så slog det oss snart att det nästan bara var ungdomar ute. Överallt.

De få bilar som körde genom centrum rattades av finniga artonåringar som ville visa hela världen hur tuffa de var. Vrålande motorer, sladdar utan någon som helst kontroll och med fara för andras liv, rutor som skallrade av techno spelad för högt i billiga bilstereoanläggningar var legio.

Jag såg en biffig skylt som skröt om att Kristinehamn var Sveriges ungdomskomun 2007, men det kändes mer som om vi råkat kliva in i en ungdomsgård.

De enda vuxna vi kunde se var på väg in till nyårsrevy på teatern som låg vägg i vägg med den enda restaurangen vi kunde hitta.

Mot Filipstad i snöstormen

Utan bredband i nästan en vecka har gjort det omöjligt att publicera något, men nu har vi uppkoppling på hotellet i Kristinehamn så några texter ska väl hinna ut innan vi drar vidare hemåt. 

Det var kanske inte den bästa dagen vi kunde ha valt för vår avfärd mot Fjällen. Kraftiga vindar från väst, regn och så småningom snö följde oss hela vägen till Filipstad där vi gjorde ett uppehåll för nattvila. Man får nog säga att det var ett klokt val att inte köra hela sträckan till Klövsjö i en stint, även om det självklart hade varit möjligt, för vi var ganska slitna efter resan tack vare vädret.

Filipstad var dock inget att skriva hem om. Förvisso en vacker liten ort med tjusiga, om än slitna, träkåkar som andades sent 1800-tal. Men det var något med stämningen, dystert och oinspirerat, som förtog det initialt mysiga intrycket. Att vi sedan behövde be om ett nytt hotellrum för att toaletten inte var städad gjorde ju inte saken bättre.

Alphotellet mitt i Tyskland

Hemresan skulle gå genom alperna och vi skulle övernatta där vi hittade något mysigt litet pensionat eller hotell. Det var i alla fall tanken, och den tänktes långt innan vi varit ute på vägarna i två veckor.

Nu var vi alldeles för trötta och fyllda av hemlängtan för att orka med ett sådant äventyr. När städerskan skrämt upp oss började vi fundera på hemresan och kom fram till att det nog var bäst att sikta på en tvådagarsstint med stopp någonstans mitt i Tyskland – på ett förbokat hotell. Min första tanke var Ibis, billigt och ändå med hygglig standard, men det visade sig att alla hotell i trakten där vi ville stanna var fullbokade (utom ett mitt i Frankfurt och jag kände inte för att ge mig in i stan och krångla). På hotels.com lyckades jag i stället hitta ett riktigt billigt sport- och kongresshotell i Rotenburg an der Fulda, ett par mil från A7.

För 551 kronor natten hade jag väl inte så höga förväntningar på rummet, eller hotellet som sådant. Men när vi väl kom fram blev jag mäkta imponerad. Fyrstjärnigt med fantastisk inredning i Lobbyn, nästan lite som ett alphotell där det låg högt upp i en backe. Alpkänslan förstärktes när vi kom ut på restaurangterassen och fick se vyn över Rotenburg.

794

Juste utsikt från restaurangens terass. Inte riktigt alperna, men rätt nära för att vara mitt i Tyskland.

Rummet var inte fy skam det heller. Helt i klass med Mt St Michel, med ett undantag. Vårt fönster låg inte ut mot dalgången utan utsikten bestod av träd och parkering, vilket kan förklara varför priset var så lågt. I det ingick dock ett besök i hotellets äventyrsbad, så vi tillbringade någon timme med att plaska runt i basängen och bubbelpoolen. Bowling, beachvolleyboll och alla andra sporter man kunde utöva på hotellet hoppade vi dock över.

818

Rummen på hotellet var riktigt trevliga, även om det kanske inte framgår helt av bilden.

Maten var förstklassig, och inte särskilt dyr, frukosten var absolut den bästa vi fått under hela resan. Jag skulle gärna stannat några nätter till, men nu vill vi bara hem till Malmö igen. Jag vet i alla fall var jag tänker övernatta nästa gång jag kör genom Tyskland.

Förvånad städerska avbröt F1

Under hela resan var jag lite orolig för att det skulle ha blivit något knas med någon av våra hotellbokningar, vi har ju trots allt avverkat rätt många på bara två veckor. Därför kändes det skönt när vi checkade in i Lausanne att det inte hade uppstått några problem alls.

Men så när vi satt och tittade på söndagens F1-lopp knackade städerskan på dörren och verkade då mäkta förvånad över att vi var kvar på rummet. ”Enligt mina papper ska ni checka ut idag”, sa hon och vi blev nu precis lika förvånade. En snabb koll på bokningsbekräftelsen visade att hon hade rätt och vi hade fel, rummet var bara bokat för två nätter. Nu var det visserligen inga problem att boka en natt extra i samma rum, men det kändes rätt snöpligt.

Trötta dagar i Lausanne

Jag hade stora planer för besöket i Lausanne och den efterföljande hemresan. Vi skulle bada i Genevesjön och ge oss upp i alperna för lite vandring och fantastisk utsikt.

Vad jag inte var medveten om var att Lausanne i princip ligger i, eller säger man på, en alp. Backigare stad har jag aldrig tidigare besökt och när värmen kröp upp till 30 grader blev det för ansträngande att göra något annat än att dricka öl. Gudarna ska veta att vi försökte.

Först traskade vi upp till centrum, vilket visserligen inte låg längre bort än 600-700 meter från vårt hotell, men då 150 av dem var på höjden tog det nästan knäcken på oss. Ett par tröjor blev inköpta och jag handlade en ny Victorinox innan vi bestämde oss för lite mat.

790

Backarna i Lausanne var inte att leka med.

Efter att ha ätit gav vi oss iväg ner mot hamnen i hopp om att hitta en badplats. Någon sådan stod inte att finna, däremot lite glass, en massa båtar, folk och måsar. Vägen tillbaka till hotellet kändes otroligt lång, men stärkt med en Erdinger gick det att ta sig den sista biten tillbaka. Backar är betydligt jobbigare att gå uppför än nerför, om någon nu inte redan visste det.

814

Det blev inget bad i hamnen, men det var en fantastisk utsikt med Alperna i bakgrunden.

Söndagen blev ännu varmare och vi gjorde om möjligt än mindre. Jag tog en promenad, men höll mig så mycket som möjligt från backarna. Annars höll vi mest till på hotellet.

Nästa besök i Lausanne, för jag åker gärna tillbaka hit, får nog bli på hösten.

En turistfälla av rang

Har redan skrivit lite om Mt St Michel, men då hann jag bara nämna vårt hotell som hastigast. Det är riktigt trevligt. Endast tre våningar högt och byggt i en båge så att alla rum vetter mot ön och har antingen balkong eller altan.

Vi hade valt ett lite lyxigare rum, vi fick väldigt bra pris på det via hotels.com och betalade bara för två av tre nätter. Gratisnatten tog hotellet snabbt igen eftersom vi valde att äta i restaurangen. Utsikten var precis lika bra från restaurangen som från balkongen på vårt rum, och hotellet var den byggnad som låg närmast ön. Maten kostade alltså därefter.

En aperitif, en ganska ordinär, om än väldigt god laxrätt och avslutande crème brûlée för oss båda, plus en halv flaska vitt vin, kostade lika mycket som en natt på rummet.

Övriga restauranger kunde inte stoltsera med utsikten, men tyckte ändå att läget ursäktade ett högt pris.

Mont Saint Michel

Vid havet i Normandie ligger det gamla klostret som har blivit Frankrikes andra största turistattraktion, bara Eifeltornet drar mer besökare. Klostret och den tillhörande byn ligger på en halvö som en gång i tiden blev en ö då tidvattnet drog in. Numer går det att ta sig torrskodd hela vägen ut, oavsett om det är hög- eller lågvatten.

Byn i sig har inte mer än 40-talet invånare, men gatorna är ständigt fulla av turister. Förutom själva klostret finns det gott om restauranger, vilka alla i stort sett har samma meny och priser.

Jag trodde felaktigt att själva byn låg inne på land, men det som finns där är bara en samling hotell, varav vårt har den klart bästa utsikten över ön.

749

Autobahn och de oförklarliga köerna

Det tog lite drygt tolv timmar att komma från Malmö till Hotellet i Amsterdam, ungefär vad jag räknat med från början då jag fått uppgiften nio timmars körning av Route66. Lägg sedan till några timmar för mat, kisspaus och allmänna bensträckare. Då var det tänkt att vi skulle tagit färjan Rödby-Putgarden, vilket programmet i fråga ansåg vara den snabbaste vägen.

Till själva resan fick dock Route66 stå tillbaka för en liten Blaupunkt-GPS. På den är det inte lika lätt att inspektera vägen den ritar fram så jag körde i väg på vinst och förlust, vilket innebar att vi missade färjan. Tydligen hade Blaupunkt helt andra uppgifter än Route66, för landvägen var det snabbaste alternativet, och den räknade med att vi skulle klara resan på drygt sju timmar och att vi skulle vara framme innan 18 om vi sträckkörde.

Med två bonustimmar tillgodo passade vi på att göra en kort lunchpaus i Harrislee, strax söder om gränsen till Danmark. Jag hade besökt en liten mysig italiensk restaurang där en gång och tyckte det skulle passa perfekt. Det var här problemen började. Inte på grund av restaurangen utan på grund av den tyska trafiken.

När vi skulle tillbaka till Autobahn, en sträcka på knappt två kilometer, fastnade vi i en kö som mest liknade rusningstrafiken i Taipei. Enda skillnaden var att vi i stället för i en stadskärna befann oss mitt i ingenstans bakom en byggkran som knappt hade styrfart. Två filer stod mestadels stilla och det tog nästan en timme innan vi var tillbaka vid påfarten till A7. Vad var det då som orsakade kön?

Ingen jävla aning. Helt plötsligt upplöstes den i ingenting. Inget vägarbete, ingen olycka, inga barn på vägen (de höll tydligen till på A30 enligt trafikinformationen på NDR2).

725

En liten hund fick sitta i fönstret och titta under tiden som vi stod still på Autbahn.

Kraftigt försenade for vi vidare. Femton mil gick på kortare tid än de två kilometrarna utanför Harrislee. Sen var det dags igen. Kön uppenbarade sig ur intet, var nära två mil lång och försvann lika oförklarligt som den uppstod.

Därefter gick väl allt smärtfritt fram till Amsterdam. Jag hade njutit av de Holländska motorvägarna som nästan var bomull i jämförelse med Autobahn och trodde att vi skulle kunna hålla 120 hela vägen fram och anlända strax före tio. Med fem mil kvar öppnade sig himlen och vi trodde på allvar att dammarna brustit och hela Nordsjön forsat in i landet, så det blev till att krypköra den sista biten för att inte riskera vattenplaning. Holländarna dundrade dock på obekymrat och verkade snarast irriterade på oss för att vi hade mage att ta det lugnare. I vilket fall som helst kom vi fram till hotellet oskadda men aningen trötta, så nu bär det av till sängen.

Efter regn kommer ånga

Äntligen har det slutat regna. Eller äntligen? Visst, man kan gå längre än tre meter utan paraply och utan risk att bli dränkt från ovan. Men så snart molnen tar en paus passar solen på att göra vad den gör bäst. Värma, eller snarare hetta upp luften, husen, folk i allmänhet, mig i synnerhet och inte minst marken. Det är ju så att allt vatten som ramlat ner från himlen de senaste dagarna inte mirakulöst försvunnit bara för att det blivit uppehåll några timmar. Det har legat kvar i marken i väntan på bättre tider, och nu när värmen kommer är det åter dags för det att stiga tillbaka upp i skyn.

Följden blir att efter en natt i luftkonditionerat hotellrum, med snudd på isbildning i taket, känns det som att stoppa huvudet ovanför en stormkokande pastagryta. Fast då över hela kroppen, som om man varit dum nog att ställa sig i grytan.

Som tur är finns en räddning. Butiker, och butiker har luftkonditionering. Så här långt har jag på två timmar hunnit ta ut pengar, köpa öronproppar, ett anteckningsblock (för att kunna blogga utan dator), samt ta en kaffe och kaka på Starbucks, där jag även skriver detta på mitt nyinköpta block.

574

Analogt bloggande på Starbucks

Allt som allt har jag inte rört mig mer än tvåhundra meter från hotellet. Å andra sidan ser jag inte ut som en blöt disktrasa. Jag funderar så smått på att skaffa ett par nya solglasögon. Vatten behövs alltid i den här värmen, och jag har snart läst ut boken med Jeremy Clarksons krönikor från Sunday Times, så lite ny lektyr kan behövas på planet hem. Alltså bör jag kunna klara mig tvåhundra meter till innan det är dags att hoppa in i en luftkonditionerad taxi, antingen tillbaka till hotellet eller in till stan.

Skogsmulle stannar hemma

Innan jag kom till Taipei kollade jag på Google Earth för att se var hotellet låg och upptäckte att det var bara ett stenkast från de vidsträckta skogarna som omger stan. Perfekt för lite promenader alltså. Kanske inte.

Uppvuxen i Östergötland, som jag är, har jag viss vana vid mörka skogar, något den genomsnittlige sydskåningen inte är (nej, Bokskogen i Torup är inte mer än en dunge med uppländska mått och Skrylle blåste bort för flera år sedan, så den räknas inte heller).

Den mörka granskogen jag hade utanför knuten en gång i tiden visade sig dock vara rena aulan i jämförelse med det jag hittade fem minuter från hotellet. Det som såg ut som lättillgängliga grönområden i Google Earth var i själva verket tropisk regnskog, med tillhörande regnskogsljud. Och då jag inte packat någon machete i väskan var det bara att vända om. Hade jag nu haft någon machete, och mot förmodan varit dum nog att packa ner den så hade jag säkerligen suttit i ett mörkt rum på Kastrup än i dag, så tur var väl det.

562

Var är ingången?

Skam den som ger sig. Något senare hittade jag faktiskt en väg in i skogen, precis vid det närbelägna sjukhuset. Någon vänlig själ hade inte bara haft den goda smaken att hugga upp en stig utan också bygga en trappa upp för berget, samt anlägga en välbehövlig vattenränna så att den som beger sig upp för trappan slipper bli bortspolad.

Väl uppe kunde jag tyvärr konstatera att den som byggde trappan tröttnat lite för tidigt. Visserligen förståeligt, då det var både högt och brant, men den slutade i en liten lerstig och med tanke på hur mycket det regnat bara under de dagar jag varit här vågade jag inte ta risken att gå vidare och möjligen slukas av marken.

Men jag har nästan varit på skogspromenad i Taipei, och det är inte många svenskar som kan skryta med det.

570

Hit men inte längre.