I samma ögonblick som jag tryckt på publicera på mitt förra inlägg slog det mig att jag inte är så ur form som jag kanske ville påskina. När jag började springa i maj förra året så var det med nöd och näppe jag tog mig fem kilometer utan att vila. Nu är det sällan jag håller mig under milen, så jag ska nog sluta klaga.
Form
Halvvägs till drömmilen
Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.
Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.
Tills i morse.
Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.
Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.
Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.