Apple släppte idag ny iPod nano, en ny iPod Touch och en ny iPod Classic. Därtill blev det även ett par nya hörlurar som ska ge bättre ljud än någonsin och även funka som headset till iPhone.
Underbart säger alla macnördar, men jag ser framför mig allt jobb jag lär få i morgon. Med alla färger, två storlekar, har jag inte mindre än 18 iPod nano-modeller att lägga upp, tre Touch och två Classic. Och så de nya hörlurarna.
Alla nu gamla produkter ska prisas om och läggas på realistan i webbshoppen och de nya ska förstås förses med bilder.
Så visst, det är jättekul om man gillar prylar, men som inköpschef är det inte utan att jag börjar känna mig som en bakåtsträvare. Det var bättre förr.
Fram till idag hade jag sprungit en mil en enda gång i livet. Det var när jag gjorde grundutbildningen på Brand- och räddningsskolan på Arlanda som vi tvingades ut för att springa denna nästan mytiska sträcka.
Mina förberedelser hade då bestått i två eller tre rundor på tre kilometer, i bästa fall, samt en kommenderad halvmilarunda där jag för första gången lyckades uppleva hur det var att komma in i andra andningen – något jag inte upplevt igen förrän i år.
Milen var plågsam. Jag hamnade mitt i fältet, det vill säga de som var vältränade for i väg i ett rasande tempo och de som var totalt otränade hamnade en bra bit bakom. Det hela illustrerades rätt fint när jag var ute på en grusväg som gick genom en gigantisk äng och precis när jag var mitt ute på den, alldeles ensam, så försvann täten in i skogen framför mig och samtidigt kom klungan ut ur skogen bakom mig.
Tror aldrig jag känt mig så ensam som då.
Men det var som sagt fjorton år och många ”ogenomförda löparrundor sedan.
Idag satsade jag på att vara ute i minst 40 minuter – jag har kommit fram till att uthållighet ska bli mitt motto – och hann med rätt många varv på stigen runt Tallriken innan det var dags att vända hemåt. Nästan framme vid dörren kollade jag hur långt jag kommit och den kvinnliga rösten i iPoden upplyste mig om att jag klarat strax över nio kilometer.
Vaffan, det är ju bara ett eller två kvarter från en mil, så jag fortsatte till stadshuset, upp skolgatan och sedan hem längs spångatan för att avsluta träningen på 10.16 kilometer efter 48’15”. Nästan en kvart snabbare än förra milen.
I skrivande stund är klockan lite över åtta på morgonen. Jag ska inte vara på jobbet förrän om knappt en och en halv timme, men jag har redan hunnit med alla morgonbestyren, inklusive gå en runda med Nizar – samt springa ett varv runt pildammarna.
Tanken var att jag skulle gå upp vid sex, vilket jag gör de dagar jag börjar åtta, snöra på mig skorna, plåga mig genom en löprunda, ligga halvdöd på hallgolvet en bra stund medan en orolig hund försöker sig på den enda akutsjukvård han klara av att utföra – slicka husse i örat. Därefter skulle jag på darriga knän kravla mig in i badrummet, duscha en timme, kasta mig i lite frukost och komma försent till jobbet där jag ofelbart somnar på tangentbordet.
Nu blev det inte riktigt så. Min Nike+ hävdar att jag sprang 4.57 Km på knappt 22 minuter, vilket gav mig en snitthastighet på 4,44 minuter per kilometer.
Jag var naturligtvis trött när jag kom hem igen, men det tog bara ett par minuter och två glas vatten att piggna till. Efter frukost, dusch och hundrunda sitter jag alltså här och undrar vad jag ska göra av den timme och den kvart jag nu har kvar?
Fundera på varför jag gör så här mot mig kanske? För inte är det kul att springa. Det är snarare plågsamt och jobbigt. Däremot känns det jävligt skönt när jag väl är framme och återfått andan. Och jag är ju trots allt mer än halvvägs till pensionsåldern, så det har blivit dags att göra något för att hålla kroppen i form ett litet tag till, och kanske lite av den ungdomliga spänsten.
Det sista är kanske inget jag har haft så mycket av ens när jag var yngre, men det är väl aldrig försent? Och trots allt, hur ung i sinnet jag känner mig varje gång jag måste visa leg på systemet så kommer den eran snart att vara över. Då kan det vara bra att ha något annat att leva på.
Sommaren 2000 fick jag ett ryck och började springa. Första rundan gick väl, tja, sådär. Tror jag sprang två kilometer, i bästa fall. Stannade tre gånger för att hämta andan innan jag hade kommit hem till lägenheten i Lund igen.
Därefter gick det snabbt att komma i form, till dess att jag åkte på en rejäl förkylning när jag bodde och jobbade i Norrköping. Ett försök till gjorde jag, men formen var som bortblåst och jag la ner sportigheterna.
Tills i morse.
Satte målet att klara fem kilometer på morgonen, och hoppades väl orka halvvägs innan jag klappade ihop. Men hör och häpna, jag tog mig hela sträckan utan att behöva stanna och pusta en enda gång. Och det hela gick på 26 minuter. Utan min iPod och Nike+ hade jag inte lyckats kan jag lugnt säga.
Bara att få uppdaterad information om hur långt jag sprungit, varje kilometer, vid halva sträckan samt de sista fyra hundrametersmarkeringarna, sporrade otroligt.
Som bäst knatade jag en engelsk mil på prick åtta minuter, vilket är precis halvvägs till drömmilen. Jag räknar dock inte att nå ända fram någon gång i år, eller ens innan jag dör.
Jobbade sista lördagen för året i går och jag var väl beredd på att det skulle kunna bli drag i butiken, men inget hade förberett mig på vad som komma skulle.
Efter bara tio minuter hade vi expiderat femton kunder och sålt en Macbook och tre iPodar. Trots att vi var tre som jobbade, mot normalt två, så var det konstant kö på minst fem personer. Först efter ett lyckades jag smita undan för att hämta en kopp kaffe och trots att vi kör med Löfbergs Lila i bryggaren så smakade det underbart.
Det om något säger väl hur mycket vi hade att göra.
Dina Pengar publicerade i går en artikel med rubriken Årets märkligaste jobbhistorier. Inget konstigt med det, typisk kvällstidningsjournalistik med ekonomiska förtecken. En radda bildtexter som beskriver så kallat märkliga jobbhistorier, bland annat den svenske killen som färgade håret rött och sedan fick sparken, glatt illustrerat med genrebilder från Scanpix och andra bildbyråer.
Men den första bilden är lite missvisande. Bildtexten lyder:
En av årets konstigaste jobbstories är denna: En övervakare slår vad med kollegorna i tingshuset. Utmaningen: Att äta upp innehållet i rättens godisautomater på en dag. Hon lyckas och får via vadet ihop 1.800 kronor till välgörenhet. 7.000 kalorier slank ned, totalt.
Problemet är bara att bilden föreställer en iPodautomat (Apple placerade ut ett antal automater här och var i USA för att den som helt plötsligt fick ett obotligt sug efter en iPod, eller tillbehör, skulle kunna stilla det när som helst på dygnet utan att behöva vänta på att butikerna skulle öppna). Jag har vänt och vridit på kartongen ett antal gånger men inte hittat några uppgifter om antalet kalorier en iPod Shuffle innehåller.
Om redaktörerna skulle upptäcka fadäsen och byta bild så har jag gjort en skärmdump som kan beskådas här.